Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INBLÅSA in3~blå2sa, v. -er, -te, -t, -t; se för övr. BLÅSA, v.2 vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
1) om vind o. d., intr.: intränga, blåsa in; jfr BLÅSA, v.2 1. Et kalt rum der vädret får inblåsa. Warg 210 (1755). En länge ihållande och häftigt inblåsande vind. VetAH 1806, s. 87. Wretlind Läk. 1: 54 (1893).
2) (föga br.) intr.: föras l. drivas in med l. av vinden; jfr BLÅSA, v.2 2. Jag samlade en winter, sniön .. i et högt käril, der han sielf inblåste. Rudbeck Atl. 1: 128 (1679). Ahlman (1872).
3) tr.: gm blåsning åstadkomma att (ngt) kommer in (i ngn l. ngt), blåsa in (ngt i ngn l. ngt).
a) i eg. bet., med avs. på luft, gas o. d. l. på i den inblåsta luften osv. befintligt ämne o. d. Linc. (1640; under inhalo). Fennekålz-fröö på nychter Maga tuggat, och Anden i een Duuk inblåset, sedan öfwer Ögonen hållit. Lindh Huuszapot. 45 (1675). Medelst i (mas-)ugnens nedre del inblåst het luft förbrännes en del af kolet. 2NF 17: 1209 (1912). — jfr VATTEN-INBLÅSNING. — särsk. tekn. låta (flytande bränsle) i viss proportion till luften o. i finfördelat tillstånd tillföras en motors förbränningsrum. TT 1901, M. s. 122.
b) [efter 1Mos. 2: 7] i uttr. inblåsa en levande ande i ngn l. ngt o. d., förr äv. inblåsa ngn en levande ande o. d.
α) (i bibeln o. i anslutning därtill) i eg. bet. Gudh giorde menniskiona aff iordennes stofft, och inbläste vthi hans näsa en leffuande anda. 1Mos. 2: 7 (Bib. 1541). Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud osz sielfwer har inbläst? Stiernhielm Herc. 377 (1658, 1668). JGOxenstierna 4: 368 (1815).
β) bildl. Björnståhl Resa 1: 176 (1771). Förenings- och säkerhetsactens anda inblåstes i den nya regeringsformen. Livijn 2: 99 (1831). (Talma) inblåste nytt lif i den klassiska franska tragedien. NF 15: 1334 (1891).
c) (numera knappast br.) bildl.: bibringa, ingiva (ngn ngt); intala (ngn att göra ngt); inbilla (ngn att ngt förhåller sig så l. så); inspirera (ngn till ngt); vanl. i uttr. inblåsa ngt i ngn, förr äv. inblåsa ngn ngt. Han .. inblääs j oss itt modh, at wij icke forskräckes. OPetri 1Post. 79 a (1528). Sådane falske .. ingifter, som the them .. inblåse. G1R 20: 310 (1549). Inbillad räddhåga för bergzråå och andre inblåste fabler. VDAkt. 1695, nr 613. Düben Boileau Skald. 23 (1721). Egenkiärleken vill giärna inblåsa oss, stora tanckar om oss sielfva. Hof Underr. 5 (1766). När slike (djävlar) inblåsa tvifvel i människosjälar. Rydberg 2: 306 (1867). Cavallin (1875). — särsk.
α) (†) i uttr. inblåsa ngt i ngns öra l. ngn i örat o. d., ”tuta” ngt i örat på ngn. Att i tage idher intet obestond före, som wij förnimme dageligen kunne inblåses idher i öronen. SUFinlH 2: 72 (1603). Annerstedt UUH II. 1: 199 (1908).
β) (†) i uttr. inblåsa ngn med ngt, ingiva ngn ngt. Så (talade) Furien, som försvann, / Och med sitt hela gift inblåste Soliman. JGOxenstierna 5: 263 (c. 1817).
4) gm blåsning i blåsinstrument tillkännagiva början av (en högtidlighet o. d.). Julen kommer att inblåsas på torget julafton kl. 12. SDS(A) 1933, nr 10, s. 6.
-LUFT. komprimerad luft med vars tillhjälp brännmaterialet insprutas i en motors förbränningsrum. Bergström FartMaskin. 3: 114 (1926).
INBLÅSARE, m.||ig. [jfr ä. t. einbläser] (†) till 3 c: person som intalar l. övertalar ngn till ngt; bakdantare. At en Biskop igenom någen Inblåsares Angifwande kastar Haat på en Obrotzligan. Schroderus Os. 1: 744 (1635). Heinrich (1814). —
INBLÅST, m. (†) till 3 c, = INBLÅSAN. Onde och arge menniskiers jngifft och jnblåst. G1R 18: 33 (1546).
Spalt I 301 band 12, 1933