Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYACINT hy1asin4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er (HH 1: 16 (1543) osv.) ((†) -en BoupptSthm 27/4 1668 (i bet. 3)).
1) [efter motsv. anv. i gr. o. lat., där benämningen torde ha avsett svärdsliljeväxterna Iris foetidissima Lin. o. Gladiolus segetum Ker. med delvis violettblå resp. rödaktig kalk] (ngn gg i vitter stil i fråga om l. med hänsyftning på den gr. sagan om Hyakintos) benämning på viss blomma (numera väl i allm. identifierad med HYACINT 2) vilken Apollo enligt den gr. sagan låtit spira ur Hyakintos’ blod, när han råkat döda denne. Lucidor (SVS) 224 (1672). Sen Hyacinthus dog i Febi famn / och blomman växte opp som bär hans namn / rätt ofta Guden .. / för reslig lager, hyacinthen väljer. Tegnér (WB) 4: 48 (1822). Ekbohrn (1868).
2) individ l. art av det till lökväxterna hörande släktet Hyacinthus Lin., hos Linné omfattande äv. släktena Muscari Tourn. o. Endymion Dumort., tidigare äv. vissa arter av andra närstående släkten; utom i ssgr numera bl. om (individ av) den i Sv. ss. prydnadsväxt odlade arten Hyacinthus orientalis Lin., som har välluktande, i tät, upprätt klase sittande blommor med talrika färgvariationer (urspr. ljusblå); äv. i utvidgad anv. (se b nedan). Mollet Lustg. D 2 a (1651). Rudbeck HortBot. 54 (1685). Mars Månan lokkar fram then fägra Hyacinthen. Spegel GW 135 (1685). Hyacinthen är ett tidigt våhrblomster, af förträffelig luckt. Broocman Hush. 4: 18 (1736). Svensson Kulturv. 75 (1893). — jfr DESMANS-, DRUV-, MYSK-, PÄRL-HYACINT m. fl. — särsk.
a) (†) dels i uttr. spansk l. engelsk hyacint, liljeväxten Endymion nutans (Sm.) Dum., dels i uttr. peruviansk hyacint, liljeväxten Scilla peruviana Lin. Rudbeck HortBot. 54 (1685). Serenius Iiii 4 b (1757).
3) [efter motsv. anv. i lat. o. gr., där benämningen dock avsett en ädelsten av (väsentligen) samma färg som HYACINT 1, sannol. en mörk ametist l. en safir] i sht miner. genomskinlig, rödgul l. orangegul ädelsten; i fackspr. numera bl. i inskränktare anv.: (ädelsten av) genomskinlig, gulröd l. orangegul varietet av mineralet zirkon. Upp. 21: 20 (Bib. 1541). Ett förgyltt sölffhengzle, söndrigt med fira gule jachzinther och en brun amatist. G1R 28: 18 (1558). Månge hengia en Hyacint vppå bara halsen, och mena honom kunna stå emot giftet (dvs. pesten). Chesnecopherus RegIter C 3 b (1613). De rödgula (granaterna) få namn af Hyacinther. Retzius Min. 206 (1795). Hök Majest. 174 (1929). jfr (†): Hans kropp war såsom en Hiacinth. Dan. 10: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: krysolit, Luther: Türkis, Vulg.: chrysolithus).
(1) -BLÅ. [jfr lat. hyacinthinus] (†) violettblå, stålblå. Schroderus Comenius 335 (1639; lat. texten: Hyacinthinum, t. texten: Hyacintblaw). Lindström Bates 77 (1872). —
-FÄRG. särsk. (i sht i fackspr.) till 3; jfr -FÄRGAD, p. adj. Rinman 1: 196 (1788). JernkA 1828, 1: 215. —
(3) -FÄRGAD, p. adj. (i sht i fackspr.) som har den gulröda färgskiftning som vanl. utmärker hyacinten. Et hyacintfärgadt Glas. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 409 (1768). WoJ (1891). —
(2) -GLAS. (hög) behållare av glas, avpassad för drivning av hyacint till blomning i boningsrum. BoupptVäxjö 1843. —
(2) -KRUKA. —
(3) -LATVERG. (†) farm. ”latverg” med hyacinter ss. beståndsdel. ApotT 1698, s. 15. Därs. 1739, s. 17. —
(3) -RÖD. (i sht i fackspr.) gulröd, rödgul; jfr -FÄRGAD. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 101. Friesen (o. Grape) CodArg. 119 (1928). —
B (†): HYACINTE-BLOMMA, se A. —
(3) -TAK. tak besatt med hyacinter. Iag kan .. ej .. thet Hyacinthe-Taket / Som i thet Ottonde Guldhwelfde Himla-Maket / Begypsat synes, så beskåda som mig lyster. Spegel GW 165 (1685).
C (†): HYACINTEN-SPECIES. farm. till 3: ett slags läkemedel med hyacinter ss. beståndsdel. ApotT 1698, s. 76. Därs. 1739, s. 73.
Spalt H 1589 band 11, 1932