Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HURRIL hur3il2, r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -ar.
(vard.) örfil, sittopp, i sht om kraftig (”sjungande” l. ”rungande”) dylik. Björkman (1889). Han fick en ”hurril”, så han vacklade. Nyblom Minn. 1: 114 (1904). Oterdahl Skram 245 (1919).
Spalt H 1438 band 11, 1932