Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUMUS hɯ4mus, r.; best. -en, i best. anv. äv. utan böjningsändelse.
(i fackspr.) mulljord, mylla; matjord. Brun, svart humus. Rå l. sur humus, om ofullständigt förmultnad humus, t. ex. högmossetorv o. ljungtorv. Den afdöda vegetation förvandlas genom en snart inträdande .. förruttnelse .. till en mörk, pulverformig jordlik massa, kallad mylla (humus). LAA 1813, s. 205. Haller o. Julius 19 (1908). Skogsmarken består av mineraljord och humus. SDS 1929, nr 184, s. 4. — jfr RÅ-HUMUS.
-KOL.
-LAGER, n. —
-SKIKT. —
-SYRA, r. l. f. [efter t. humussäure] i mylla ingående surt ämne, huminsyra, mullsyra; numera vanl. om viss mullsyra (till skillnad från andra sådana, t. ex. ulminsyra). Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 284. Humussyror, vilka bildas vid organiska ämnens, framför allt växters sönderdelning, bidraga kraftigt till den kemiska vittringen. NoK 1: 60 (1921). —
-TEORI(N). (förr) den av tysken A. Thær († 1828) framställda åsikten att myllan innehölle alla de för växterna nödiga ämnena (under det att mineralämnena i jorden icke spelade ngn väsentlig roll); motsatt: mineralteorin. De tvifvelsmål .., som en Lekman hyser emot närvarande tids humustheori. QLm. I. 1: 50 (1833). HeimdFolkskr. 54—55: 39 (1898). —
-ÄMNE. kem. ämne som ingår i humus, mullämne. Post KoprJordb. 4 (1862). Ett vatten, som är mörkbrunt av humusämnen. TurÅ 1930, s. 54.
Spalt H 1393 band 11, 1932