Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUMUS 4mus, r.; best. -en, i best. anv. äv. utan böjningsändelse.
Etymologi
[av lat. humus, samhörigt med gr. χαμαί, på marken (jfr GAMANDER)]
(i fackspr.) mulljord, mylla; matjord. Brun, svart humus. Rå l. sur humus, om ofullständigt förmultnad humus, t. ex. högmossetorv o. ljungtorv. Den afdöda vegetation förvandlas genom en snart inträdande .. förruttnelse .. till en mörk, pulverformig jordlik massa, kallad mylla (humus). LAA 1813, s. 205. Haller o. Julius 19 (1908). Skogsmarken består av mineraljord och humus. SDS 1929, nr 184, s. 4. — jfr RÅ-HUMUS.
Ssgr (i fackspr.): HUMUS-BILDNING. äv. konkret. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 224.
-JORD. = HUMUS. Post KoprJordb. 40 (1862).
-KOL.
1) kem. = HUMIN. Lundeqvist Landtbr. 20 (1845). 3NF (1928).
2) geol. om stenkol bildad av humusämnen. Ramsay GeolGr. 1: 261 (1912).
-KROPP. kem. humusämne; jfr MULL-KROPP. Bergstrand Johnson 2: 154 (1874). KemT 1910, s. 128.
-LAGER, n. —
-RIK. QLm. I. 1: 19 (1833). Rysslands humusrika ”svarta jord”. UtsädT 1891, s. 78.
-SKIKT.
-SYRA, r. l. f. [efter t. humussäure] i mylla ingående surt ämne, huminsyra, mullsyra; numera vanl. om viss mullsyra (till skillnad från andra sådana, t. ex. ulminsyra). Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 284. Humussyror, vilka bildas vid organiska ämnens, framför allt växters sönderdelning, bidraga kraftigt till den kemiska vittringen. NoK 1: 60 (1921).
-SYRAD, p. adj. som innehåller humussyra. Humussyrade salter. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 284.
-TEORI(N). (förr) den av tysken A. Thær († 1828) framställda åsikten att myllan innehölle alla de för växterna nödiga ämnena (under det att mineralämnena i jorden icke spelade ngn väsentlig roll); motsatt: mineralteorin. De tvifvelsmål .., som en Lekman hyser emot närvarande tids humustheori. QLm. I. 1: 50 (1833). HeimdFolkskr. 54—55: 39 (1898).
-ÄMNE. kem. ämne som ingår i humus, mullämne. Post KoprJordb. 4 (1862). Ett vatten, som är mörkbrunt av humusämnen. TurÅ 1930, s. 54.

 

Spalt H 1393 band 11, 1932

Webbansvarig