| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOP, sbst.3 o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1153):
1) gm bindning förena (ngt med ngt annat) l. fastgöra (olika ting l. ett tings olika delar) vid varandra; ombinda (ngt). Helsingius R 7 b (1587). Nu Theodora hopbant i en fläta / De långa håren. Stagnelius (SVS) 2: 378 (1821). Fornv. 1921, s. 110. särsk. i fråga om bindning l. sammanhäftning av böcker, dokument o. d. M. Boos rekningar angående professores haffver iag alle nu i hoopbundet. Rudbeck Bref 21 (1663). CFDahlgren 4: 128 (1831).
2) (numera föga br.) förena, förbinda, sammanknyta, åstadkomma sammanhang l. förbindelse mellan (olika ting l. ngts olika delar); såväl med konkret som abstrakt obj.; ss. vbalsbst. äv. konkretare; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: förenad, förknippad, förbunden (förr äv.: som man äger i gemenskap l. tillsammans). Det andeliga så ock det wärldzlige Stånd .. hafwa både sine särdeles och åthskilde, så ock sine sammanblandade och ihoopbundne Rättigheeter. RARP 4: 239 (1649). At våra öden skulle blifva med tiden så nära hopa bundne. Säfström Banquer. D 4 a (1753). Å båda dessa monument (näml. Ghibertis Perseus o. Donatellos Judit) är en idealisk hopbindning af bronsstod och sockel genomförd. MeddSlöjdF 1899, 2: 23. särsk.
a) (numera knappast br.) i fråga om syntaktiskt sammanhang o. d.: hopfoga, sammanbinda; förr äv.: använda (ett ord o. d.) i förbindelse (med ngt annat). Rudbeck Atl. 2: 471 (1689). (Ordet) Doy på Indianiske Språket är (dvs. betecknar) en Öö, och ihopbindes med deras (dvs. öarnas) egenteliga Nampn. Därs. 3: 472 (1698). Pronomen adjectivum, rättar sit genus efter det nomen substantivum med hvilket det ihopbindes. Sahlstedt FörsSvGr. 26 (1747). Munch FsvFnoSpr. 95 (1849).
b) i fråga om tankesammanhang: förena (till ett helt); äv.: uppfatta sambandet mellan (olika saker). De uplysta och opartiska sinnen .., som kunna pröfva sanningar, se dem i sin vidd, och äga styrka, at hopbinda dem och deras följder. Nordenflycht Fruent. 5 (1761). De fransyska tragödernas stora konst att hopbinda och sammantränga handlingen till ett slutet helt. Ljunggren SmSkr. 3: 163 (1881). —
(I 4 b α, II) -BITA, -ning. (hop- 1804 osv. ihop- 1749—1867) bita ihop (tänderna, läpparna), bita samman. Med hopbitna tänder. Lind (1749; under verbeissung). Hallström Händ. 15 (1927). särsk. i p. pf. i överförd anv.: som man undertrycker l. behåller för sig själv; som ger uttryck åt att man döljer l. kuvar en sinnesrörelse o. d. En hopbiten förtviflans pliktuppfyllelse. Ullman FlickÄra 31 (1909). Siwertz Sel. 2: 62 (1920). —
(I 4 b β, II) -BJUDA, -ning. bjuda ihop (på samma ställe), bjuda tillsammans. SvTyHlex. (1851). Östergren (1927). —
(I 4 b ε, II) -BLADA, -ning. byggn. o. tekn. gm bladning hopfoga l. förbinda (bjälkar m. m.), blada ihop, blada tillsammans; jfr BLADA 3. Stål Byggn. 2: 14 (1834). Klint (1906). —
(I 4 b ε ε’, II) -BLANDA, -else (†, L. Paulinus Gothus Pest. 66 a (1623), Lind 1: 1902 (1749)), -ning. (hop- 1689 osv. ihop- 1656—c. 1820. ihopa- c. 1720—1723. tillhopa- 1623—1849) blanda ihop, blanda samman, blanda; ofta med bibet. av oordning: röra ihop; äv. bildl.; stundom: förväxla, förblanda. L. Paulinus Gothus Pest. 66 a (1623). Vij .. måste nöija oss med det, som aviserne innehålla, och det är så hopblandat, och offta på skrufvar stält, at ingen blir klok der af. Bark Bref 1: 174 (1704). Hallström Händ. 27 (1927). —
(I 4 b β, β slutet, II) -BRINGA, v., -ning; -are. (hop- 1668 osv. ihop- 1713—1896. ihopa- 1667—1865. tillhopa- 1637—1671) hopsamla; gm hopsamlande åstadkomma l. åvägabringa (ngt); bringa ihop, bringa samman. SBielke (1637) i HSH 7: 122. En af kand. Th. Halle hopbragt omfattande samling paleozoiska och mesozoiska växtfossil från Sydamerika. VetAÅrsb. 1911, s. 159. SvD(A) 1929, nr 112, s. 5. —
(I 4 b γ, II) -BRINNA, -ing. (hop- 1751—1927. ihop- 1722—1771) särsk. landt. om gödsel, säd o. d.: brinna ihop, brinna samman. Ahlich 10 (1722). Östergren (1927). —
(I 4 a, II) -BRUK. (hop- 1749—1788. hopa- 1785—1924) (förr, bygdemålsfärgat) (vid påblåsning o. nedblåsning förekommande) hyttbruk vid vilket de olika delägarna i hyttelaget gemensamt släppte till malm, kol o. arbetskraft; jfr SAM-BRUK. VetAH 1749, s. 27. BonnierKL 5: 1091 (1924). —
(I 4 b ε, II) -BUNTA, -ning. bunta ihop, sammanbunta. Retzius BlSkr. 225 (1836). Haller o. Julius 196 (1908). —
(I 4 b ε, II) -BYGGA. (hop- 1745 osv. ihop- 1749. tillhopa- 1748) bygga ihop, sammanbygga.
1) gm byggande förena (en byggnad o. d. med en annan); nästan bl. i förb. vara hopbyggd (med ngt). Björkman (1889). PT 1900, nr 101 B, s. 2.
2) (numera mindre br.) gm byggande åstadkomma (ngt); äv. bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 34 (bildl.). Mera tillfälliga vinterbostäder (som björnen redt sig), hopbyggda af brutna grenar l. d., kallades brått. Ekman NorrlJakt 64 (1910). —
(I 4 b β, II) -BÄRA, v., -ing, -ning. (hop- 1673 osv. hopa- 1748—1856) bära ihop, bärande samla ihop (ngt), bära samman. Een hoopburen steenhögh. Dybeck Runa 1848, s. 22 (1673). Östergren (1927). —
(I 4 b γ, II) -BÖJA, v., -ning. (hop- 1851 osv. hopa- 1786. ihop- 1697—1822) böja ihop, böja samman; i p. pf. äv. i adjektivisk anv. (stundom: hopsjunken). Hoorn Jordg. 1: 187 (1697). Sadelmakaren stod där hopböjd och krokig. Levertin Magistr. 135 (1900). —
(I 4 b ε, II) -DAMMA, v., -damning. skeppsb. damma ihop (plankor o. d.); jfr DAMMA, v.2 Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). På kant hopdammade plankor. NF 14: 278 (1890). —
(I 4 b ε β’, II) -DIKTA, -ning. (hop- 1792 osv. ihop- 1698—1918. tillhopa- 1824) dikta ihop; särsk. med nedsättande innebörd: ljuga ihop, hopsmida o. d. Rudbeck Atl. 3: 115 (1698). Hopdigta saker, som ingen grund äga. Calonius Bref 123 (1795). SvD(B) 1932, nr 36, s. 9. —
-DRAGA, -else (†, Lind 1: 1904 (1749)), -ning (BOlavi 85 a (1578), Östergren (1927)). (hop- 1678 osv. ihop- 1636—1881. ihopa- 1655—1849. tillhopa- 1578—1866. tilhope- 1557—1604) draga ihop, draga samman; särsk.
1) (numera föga br.) till I 4 b β, II: sammanföra, samla, hopföra. PH 5: 3137 (1751). I Norrige voro tvenne arméer ihopdragne. GLOxenstierna i 1SAH 3: 216 (1790, 1802). Så långt mina krafter räcka, vill jag .. hopdraga virke till ett bålverk. Heidenstam Karol. 2: 194 (1898; i bild). särsk.
a) (†) med avs. på pänningmedel o. d. (Till kriget mot ryssarna äro) mest alle the peninger uttgiffne .., som vij udi månge åhr tillförende hade tilhope dragitt. G1R 27: 204 (1557). Oelreich 410 (1755).
b) med avs. på material för en framställning o. d.; numera bl. med nedsättande innebörd, med tanke på mindervärdigt l. disparat material. Carl IX Bew. G 1 a (1604). Det slags småkram, hopdraget från världens fyra hörn, som plägade utgöra den tidigare journalistikens hufvudsakliga material. Söderhjelm Runebg 1: 244 (1904).
2) till I 4 b γ, II: sammandraga, minska (ngts) omfång l. längd; förkorta; kontrahera; ofta i fråga om muskelkontraktioner; äv. (numera knappast br.) refl.; i p. pr. stundom: adstringerande. BOlavi 85 a (1578). (Galläpplenas) hopdragande kraft. Retzius FlVirg. 50 (1809). Bruksherrn .. hopdrog de tjocka ögonbrynen. Carlén Klein 209 (1838). Fortsättes vattenvägen till Tavastehus, passeras Hiitis, där farleden hopdrager sig mellan branta, dystra stränder. Ramsay VägvFinl. 124 (1895). särsk.
a) (†) med avs. på mängd l. antal: minska. (Antalet stipendiater) motte .. någott tillhoopadragas. Annerstedt UUH Bih. 2: 14 (i handl. fr. 1655). NoraskogArk. 4: 104 (1688).
b) med avs. på (skriftlig) framställning o. d. Rudbeckius Luther Cat. 24 (1667). Handlingen .. (är) förenklad och hela stycket hopdraget från fem till tre akter. Blanck NordRenäss. 323 (1911).
c) med avs. på ord l. ordbeståndsdel o. d.; i p. pf. vanl.: bildad gm förkortning l. kontraktion; ss. vbalsbst. -ning äv. (numera mindre br.) konkretare. Alt-frett tycks wara hoopdragit af alt för ett. Columbus Ordesk. 15 (1678). Prest .. är .. en hopdragning och et förkortande af Presbyter. Björnståhl Resa 2: 40 (1773). Björkman (1889). —
-DRIVA, v., -ning. (hop- 1751 osv. ihop- 1706—1784) driva ihop, driva samman.
1) (i sht i fackspr.) till I 4 b α, γ, II: pressa (olika föremål l. ett föremåls olika delar) närmare l. tätt intill varandra. Panelet hopdrifves och tråssning lägges. VDAkt. 1753, Syneprot. F III 7. Den synliga springan mellan två hopdrifna bräder. 2NF 26: 111 (1917). (†) Denne skorpa (som omsluter jorden) .. (har) blifwit alt meer och meer hård, tät och ihoop drifwen. Hiärne 2Anl. 138 (1706).
2) till I 4 b β, II. Linné Sk. 348 (1751). Öfver trädroten och ett stycke däromkring låg snön hopdrifven. Berg Sjöf. 148 (1910). —
(I 4 b ε, II) -DYMLA, -ing. (i fackspr.) dymla ihop, dymla samman. JernkA 1828, 2: 112. Körbroar (över flottleden) byggas av enkla eller hopdymlade bjälkar. HbSkogstekn. 360 (1922). —
-FALLA. (hop- c. 1755 osv. ihop- 1682—1870) falla ihop, falla samman.
1) till I 4 b γ, II: sjunka ihop; ofta om person l. kroppsdel o. d. Sylvius Curtius 737 (1682). Var det den stolta hertig Erik, som låg där så åldrad och hopfallen? Heidenstam Svensk. 1: 184 (1908).
2) till I 4 b δ, II: om grop l. fåra o. d.: fyllas gm väggarnas nedrasande. NF 15: 1201 (1891). En hopfallen grop. Hedin GmAs. 1: 382 (1898). —
(I 4 b ε, II) -FALSA, -ning. falsa ihop, falsa samman. Nordforss (1805). Hopfalsad plåt. 2NF 28: 322 (1918). —
-FATTA. (hop- 1690—1872. hopa- 1724. ihop- 1667. ihopa- 1734—1757. tillhopa- 1631—1845) (†)
1) till I 4 b β, ε, II: samla l. sammanföra l. sammanfatta (ngt till ett helt). Atterbom PhilH 162 (1835). De ”Tidsbilder”, som han (dvs. Franzén) hopfattat till en sammanhängande cykel. BEMalmström 7: 160 (1850).
4) till I 4 b ε β’, II: avfatta, sammanskriva, utarbeta. At Hon (dvs. Herrens bön) ganska Ordentligha är tilhopafattadt. L. Paulinus Gothus ThesCat. 241 (1631). JGOxenstierna 4: VII (1815). —
(I 4 b ε, II) -FILTA, -ning. filta ihop, filta samman; ofta oeg.: filtra ihop; äv. i pass. med intr. bet.: filtra ihop sig. Retzius FlVirg. 62 (1809). Genom valkning av fuktigt ylletyg åstadkommes en hopfiltning av håren, som ger tyget ökad fasthet och smidighet. Erixon SkansenKultH 129 (1925). —
(I 4 b ε, II) -FILTRA, -ing. filtra ihop; äv. i pass. med intr. bet.: filtra ihop sig; äv. bildl. Smutsen låg tjock öfver hans ansigte, och hår och skägg voro hopfiltrade som ”marelockar” på en häst. Wigström Folkd. 2: 333 (1881). VerdS 216: 46 (1918; bildl.). —
-FLICKA, v., -ning. (hop- 1734 osv. ihop- c. 1725—1753. tillhope- 1554) flicka ihop, flicka tillsammans.
1) till I 4 b ε, II: (nödtorftigt) laga l. sätta ihop (ngt). Nordforss (1805; med hänv. till flicka ihop). Hennes skjorta var sönderrifven .. och blott delvis åter hopflickad af trådar och knutar. Bååth WagnerS 4: 112 (1908).
2) till 4 b ε β’, II: förfärdiga, åstadkomma; numera bl. med nedsättande bet.: ”smörja ihop”, ”lappa ihop”. Vij .. förmerke, att han (dvs. O. Petri) sådane register förvarett hafver och ther af sin cronike tilhope flickett. G1R 24: 485 (1554). Lindberg Moham. 53 (1897). —
(I 4 b ε, ε ε’, II) -FLYTA, -ning. (hop- 1710 osv. hopa- 1856. ihop- 1795) flyta ihop, flyta samman; bildl.: blanda sig, sammansmälta, bilda ett helt (tillsammans med ngt utan att kunna skiljas från detta). Peringskiöld MonUpl. 266 (1710). Då vi höra musik, visar (fantasien) vårt inre öga gestalter, hvilka röra sig på känslorythmens vågor i drömlikt hopflytande konturer. Ljunggren Est. 2: 328 (1860). Östergren (1927). —
-FLYTTA, -ning. särsk. till I 4 b α, γ, II: flytta (olika föremål) närmare l. intill varandra, flytta ihop, flytta samman. Två hopflyttade stolar. Nordforss (1805; med hänv. till flytta ihop). Östergren (1927). —
(I 4 b ε, II) -FLÄTA, v., -ning. (hop- 1698 osv. hopa- 1740—1848. ihop- 1740—1749. ihopa- 1691—1723. tillhopa- 1845—1857) fläta ihop, fläta samman; ofta bildl. Reenhielm OTryggv. 245 (1691). Från Hitopadesa förskrifver sig sannolikt den bekanta hopflätningen af sagorna i ”Tusen och en natt”. NF 4: 1566 (1881). (”Löktneken”) var en liten kärve, konstnärligt hopflätad av de finaste havrepipor, som man kunde leta upp i skylarna och på logen. Nilsson FestdVard. 143 (1925). —
-FOGA, -ning; -are (tillf., UVTF 12: 108 (1875), (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 127 (1912)). (hop- 1669 osv. hopa- 1691—1839. ihop- 1682—1832. ihopa- 1666—1723. tillhopa- 1600—1848) foga ihop, foga samman.
1) till I 4 b ε, II: sätta ihop (olika materialier l. delar varav man vill bilda ett helt); förena, förbinda; särsk. med avs. på sten l. trävirke l. porslin o. d.; äv. med mer l. mindre abstrakt obj. Båtarne .. bestå af två stora trädstammar, som urhålkas och hopfogas på längden. Ödmann MPark 204 (1800). Hvad som en gång är söndradt, kan icke hopfogas till dess ursprungliga helhet. Carlén Repr. 411 (1839). SocDem. 1928, nr 68, s. 1. särsk.
a) (numera mindre br.) med avs. på ord o. d.: sammanställa, förbinda, förknippa. Syntaxis .. lärer huru man dem (dvs. orden) vti et taal wäl och rätt ihopfoga skal. Wallenius Proj. H 4 a (1682).
b) i numera obr. anv. Begge Naturerna äro således tilhopafoghade, at the göra en Person. L. Paulinus Gothus ThesCat. 192 (1631). Min moder var af ganska godt sinnelag till att hjelpa fattiga och nödlidande, och med ett sådant lynne hopfogade hon en ren och oförfalskad vördnad för Gud. Lagerbring Skr. 19 (c. 1764).
2) till I 4 b ε β’, II: gm sammansättning av olika materialier åstadkomma l. förfärdiga (ngt); uppbygga; konstruera. Honom (dvs. döden) pläga Målarne förestella i enne förfärliga Larua tilhopafogat aff ijdel been. PJGothus Hunnius Oxenst. A 3 a (1600). En massa .. stängsel, konstrikt hopfogade av stenar, trädgrenar och törnris. Siwertz Sel. 2: 117 (1920). —
(I 4 b δ, ε, II) -FRYSA, -ning. (hop- 1689 osv. ihop- 1689—1749) frysa ihop; förr äv.: tillfrysa. De säya hafwet wara ihopfrusit. Rudbeck Atl. 2: 46 (1689). (Karilas) försökte öppna ögonlocken, men de voro hopfrusna, så att det sved, när de skulle isär. Heidenstam Svensk. 1: 10 (1908). HbSkogstekn. 787 (1922). —
(I 4 b ε β’, II) -FUSKA, -ning. fuska ihop. CFDahlgren (1823) hos Thomander TankLöj. 108. Byn med sina i fransk småstadsstil hopfuskade hus. Heidenstam Col 169 (1888). Östergren (1927). —
(I 4 b γ, II) -FÄLLA, v., -ning. (hop- 1807 osv. hopa- 1858) fälla ihop, fälla samman. Weste (1807; med hänv. till fälla ihop). Benartade fenstrålar, som äro rörliga och tillåta fenornas utspärrande och hopfällande. Lönnberg RyggrDj. 3: 38 (1915). —
-FÄLL-BAR—0~2, äv. ~20, adj. [avledn. av HOP-FÄLLA] som kan fällas ihop. Hopfällbara bord, vilstolar. En hopfällbar bägare. Balck Idr. 2: 367 (1887). SD(A) 1929, nr 200, s. 11.
(I 4 b ε, ε β’, II) -FÄSTA, -ning. (hop- c. 1650 osv. ihop- 1709—1910. tillhopa- 1755—1815) fästa ihop (olika föremål l. delar av samma föremål), fästa samman; förr äv.: gm fästande av olika föremål vid varandra förfärdiga (ngt), binda (en krans o. d.). Skogekär Bärgbo Wen. 90 (c. 1650, 1680; i bet.: binda). Om den (dvs. sedeln) blifvit sönderrifven uppifrån och ned, fick man den hopfästad med knappnålar eller hopsydd. De Geer Minn. 1: 18 (1892). —
(I 4 b α, β, ε, II) -FÖRA, -ing, -ning, -sel (†, Ekblad 143 (1764)). (hop- c. 1755 osv. hopa- 1640. ihop- c. 1655—1877. tillhopa- 1685) bringa (olika föremål osv.) tillsammans l. i förbindelse, föra ihop, föra samman, samla; äv.: sammanställa, kombinera; förr äv.: jämföra. Linc. (1640). (Konsistoriets dekanus skall) tillsee at intet inskrifwes (i handlingarna), för än thet öfwersedt är, med gifna afskied ihoopfördt, och pröfwat them lijkmätigt wara. KOF II. 2: 272 (c. 1655). Marken består öfvervägande af sand, som af vinden hopförts i långa åsar. NF 14: 60 (1890). Söderhjelm ItRenäss. 75 (1907). —
(I 4 b α, β, II) -FÖSA, -ning. (i sht vard.) fösa ihop, fösa samman; äv. bildl. JournLTh. 1810, s. 1080 (bildl.). Östergren (1927). —
(I 4 b ε α’, II) -GIFTA, v., -ning. (i sht vard.) förena gm äktenskap, ”gifta ihop”. Möller (1790). Östergren (1927). —
(I 4 b δ, ε, II) -GRO, v. -ende, -ning (numera föga br., Acrel Sår 18 (1745), Östergren (1927; angivet ss. sällsynt form)). (hop- 1745 osv. ihop- 1667—1908. tillhopa- 1847) gro ihop, gro samman. Kiöping Resa 90 (1667). De nätt och jämnt ihopgrodda såren. Bååth WagnerS 4: 186 (1908). —
(I 4 b β, γ, II) -GYTTRA, v., -ing. (hop- 1732 osv. ihop- 1741—1872. ihopa- 1750. tillhopa- 1712—1815) tränga ihop (olika föremål l. ett föremåls olika delar); förena l. sammanföra (olika föremål l. ämnen) till en oordnad samling l. massa; gyttra ihop, gyttra samman; ofta bildl.; ss. vbalsbst. -ing äv. mer l. mindre konkret. Sand, så hårdt af rägn och tårkan tillhopagöttradt, att det var likt berg nästan. Eneman Resa 2: 16 (1712). En samling hopgyttrade hyddor. Hahr ArkitH 49 (1902). Ordfogningen får icke genom sammandragningen bli hopgyttrad. Larsson Kunsk. 84 (1909). Flera hamnplatser med större hopgyttring af hus, såsom Lyngör, Boröen och Narestö. 2NF 19: 673 (1913). —
-GÖRA, v., -ing, -ning (numera knappast br., Törneros Bref 2: 73 (c. 1825), Dalin (1852)). (hop- 1745 osv. ihop- 1675—1771. tillhope- 1553—1558)
1) (†) till I 1 a, 4 b ε, II; med avs. på malm: upplägga i en kallroste. Til de utom Staden (Falun) belägna hyttor, föres Malmen Sommartiden med Skutor, dock bör samma förut vid Grufvan hopgjöras och kall-rostas, som för Rost-rökens skull icke får ske på Landet. Hülphers Dal. 408 (1762).
2) (†) till I 4 b β slutet, II; med avs. på gärd: utgöra. I (haden) medh edert selskap kunnet leghet opå then gerdh dhå var tilhope giordt. G1R 24: 35 (1553). Därs. 28: 149 (1558).
3) till I 4 b ε β’, II: förfärdiga, sammansätta, konstruera, göra ihop; numera i sht (vard.) med nedsättande bet.: ”smörja ihop”, ”koka ihop”, ”ljuga ihop”, dikta ihop o. d. Lindh Huuszapot. 18 (1675). Många fältherrar .. begagnade sig .. af hopgjorda orakler .. för att ingifva sitt folk mod. Palmblad Fornk. 1: 366 (1844). På den vita duken visas ganska dåligt hopgjorda, kolorerade bilder. Nyström StridSår 6 (1915). —
(I 4 b δ, ε, II) -HAKA, v., -ning. haka ihop. Kanten på tröjan, med hvilken hon frammantil hophakades. Linné Sk. 141 (1751). 2NF 15: 600 (1911). —
-HETSA, förr äv. -HISSA, -ning. (hop- 1650 osv. ihop- 1713)
1) till I 4 b α α’, II: uppägga till strid; tussa ihop; äv. bildl. KOF II. 1: 58 (1650). Ihophisza hundar. SthmStadsord. 2: 323 (1713). Rydberg RomD 62 (1877).
(I 4 b ε, II) -HUGGA, -ning. (hop- 1752 osv. hopa- 1640. ihop- 1752—1899. tillhopa- 1579—1761) byggn. o. tekn. för hopfogning göra (hugga) urskärning(ar) i trävirke, sten m. m.; ofta med inbegrepp av l. med tanke företrädesvis l. uteslutande på hopfogningen; ss. vbalsbst. äv. konkret, om fogen. KyrkohÅ 1902, MoA. 64 (1579). Det till ett större timmerarbete ämnade timmer kan antingen förut hophuggas, och derefter framföras till byggnadsstället, för att der hoppassas, — eller också hophuggas på byggnads-stället. KrigVAT 1845, s. 511. Såsom konserveringsmedel är användt .. linolja, hvarmed allt trävirke isynnerhet i hophuggningen .. indränktes. TByggn. 1859, s. 145. HbSkogstekn. 145 (1922). —
-HÅLLA, -ning (numera föga br., Swedenborg RebNat. 1: 293 (1719), Tiden 1848, nr 101, s. 2). (hop- 1727 osv. ihop- 1619 —1851. tillhopa- 1619—1851) hålla ihop, hålla samman.
1) till I 4 b β, II: hålla (ngt) samlat; äv. bildl.: hålla (ngt) samlat i medvetandet. Lätt är at see, huru oförsichteligen the handla, som sine Godz och ägodeeler alla på en ort församla och tilhopa hålla. Stiernman Com. 1: 918 (1625). Lärjungen (kan) ej utan största svårighet .. tillhopahålla de särskilda provinsernas egenheter, för att deraf bilda sig ett helt. Frey 1850, s. 137.
2) till I 4 b δ, ε, II: hålla (ngt) förenat l. hophäftat l. hopknäppt l. tillslutet o. d. 1805 upptogs vid Grundby i Vallby socken .. vid gräfning .. 2:ne ovala bucklor, tillhopahållne med en krokig jernten. 2VittAH 13: 216 (1830). Den blodröda kaftanen, hophållen kring lifvet med en grå gördel, hade en gång sett bättre dagar. Hedin Transhim. 3: 374 (1912).
3) (†) till I 4 b α, ε, II: jämföra. Tu mäter tigh, j thet tu tilhopa håller thet onda wäsande medh thet som werre är, och icke medh befalningen, om thet som bättre är. Bullernæsius Lögn. 282 (1619). —
(I 4 b ε, II) -HÄFTA, -ning. (hop- 1732 osv. ihop- 1660—1849. tillhopa- 1671—1792) häfta ihop, häfta samman, binda ihop; särsk. med avs. på papper l. böcker o. d.; äv. bildl.: förena, förbinda. Een tillhopa hefftat skrifft om 13 bladh in octavo. ConsAcAboP 3: 494 (1671). SP 1792, nr 191, s. 4. En samling lyriska dikter, som helt löst hophäftats till ett ”maskspel”. Blanck NordRenäss. 120 (1911). jfr (†): Den Frantzöske Ambassadeuren .. hafwer tillförende hulpit ihoophäffta den Rothschildske freden. RARP 7: 136 (1660). —
-HÄNGA. (hop- 1734. hopa- 1690. ihop- 1671—1805. tillhopa- 1594—1889. tillhope- 1560)
1) (numera föga br.) till I 4 b ε, II: hänga ihop, hänga samman; icke hava ngt mellanrum mellan varandra l. mellan sina delar. Rålamb 4: a (1690). Den sträcka vi tilrygga lagt, var full med små berg och bergs-ryggar, dels skilde, dels tilhopahängande. Thunberg Resa 2: 201 (1789). All materie .. är ihophängande (contigua). VetAH 1797, s. 9. KrigVAH 1805, s. 86. särsk. i numera obr. bildl. anv. Och fast än thet (dvs. fördraget mellan Sv. o. Ryssl.) .. bleff förnyat och stadfäst medh een solenn Korskyszning, har thet lijkwist ganska ringa tijdh ihoophängdt. Widekindi KrijgH 11 (1671). Efter ju den stackars gossen af trötthet knappt tillhopahänger. Topelius Planet. 2: 74 (1889).
(I 4 b ε, II) -HÖRA. (hop- 1890—1913. ihop- c. 1655. tillhopa- 1799) höra ihop, höra samman. The skriffter, som ihoop höra, (skola) bindas i knippor och wäl förwaras. KOF II. 2: 276 (c. 1655; möjl. två ord). Jag vill gärna ta alla hophörande händelser på en gång. Engström Lif 39 (1907). —
-HÖRIG. [avledn. till -HÖRA l. till HÖRA IHOP] (föga br.) som hör ihop (med ngt), samhörig. (De litterära gestalterna) förefalla .. hophöriga såsom försats och eftersats, såsom skiss och utfördt konstverk. Levertin Gest. 60 (1903).
Avledn.: hophörighet, r. l. f. (föga br.) Levertin Diktare 118 (1898). Vetterlund Skissbl. 173 (1914).
Spalt H 1155 band 11, 1932