Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HIRA hi3ra2, äv. HIRRA hir3a2, äv. HERA he3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING (Nicander 1: 194 (c. 1830), Tholander Ordl. (c. 1870)); jfr HIRA, sbst., HIRSLA.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) vara yr i huvudet, känna yrsel l. svindel, yra, svindla. När .. han .. kom vppå Bryggian, och sågh på thet rinnande och brusande watnet, bleff han så hijrande vthi huffuudet, at (osv.). TJohannis Fästn. D 4 b (1604). Jag helt häpen stod och undra så jag hira. Wrangel Tor. 31 (1738). Dalin (1852; angivet ss. ”populärt” o. ”familjärt”). Cannelin (1921). — (†) opers. med personobj. Lind (1749).
2) gå ostadigt, vackla. Weste (1807; angivet ss. fam.). Man såg ej hur det sig förhöll / Och hvad det var, som hjernan spräckte, / Förr än han hirrade och föll. CVAStrandberg 3: 239 (1854). Suneson GGrund 102 (1926).
3) (†) fara hastigt fram, röra sig snabbt. (Sv.) Hirrar, (lat.) Rapido cursu feror, volo. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schenberg (1739).
Spalt H 947 band 11, 1931