Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HINDI hin4di, förr äv. HINDUI, r. (2NF 11: 723 (1909) osv.) l. n. (Svea 2: 32 (1819) osv.); best. (föga br.) -n, ss. n. -t.
Ordformer
(hindi 1843 (: Hindi-språket) osv. hindui 18591909. hindvi 1819)
Etymologi
[av eng. hindi (ä. eng. hindui, hindwi), av hindustani hindī, pers. hindwī, hinduī, till hind, Indien (se HINDU)]
(i fackspr.) benämning på till sanskritgruppen hörande ariska språk i Främre Indien; dels om två grupper (västlig o. östlig hindi) av i mellersta delen av nordliga Främre Indien talade språk; dels om en (i motsats till det alltid med arabiskt alfabet skrivna o. ofta i riktning mot persiska modifierade ”urdu”) vanl. med sanskritalfabet (devanagari) skriven, i riktning mot sanskrit modifierad (litterär) form av hindustani. Palmblad i Svea 2: 32 (1819). 3NF 9: 1034 (1928). Anm. Formen hindui har stundom användts särsk. om hindi i dess ä. litterära form. NF (1883). 2NF (1909).

 

Spalt H 925 band 11, 1931

Webbansvarig