| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEM ssgr (forts.):
-FÅ, v. särsk. (†) till II 1 a, 2 a o. 3 a α: få (ngt) hem (till sin bostad l. affär l. hemort osv.). VDAkt. 1690, nr 117. Undertecknade har i dessa dagar hemfått ifrån Norrige nya Blanklångor och Rotskär. LdVBl. 1840, nr 6, s. 4 (i annons). —
-FÅGEL.
1) (numera föga br.) till I 2: fågel(art) som hålles ss. husdjur; tamfågel; äv. koll. Serenius EngÅkerm. 304 (1727). SDS 1900, nr 201, s. 2.
(I 2, 4) -FÄBOD~02 l. ~20. (i Dalarna) närmare hemmet (i hemtrakten) belägen fäbod; motsatt: fäbod i obygden, långfäbod; vanl. i pl. (urspr. med sg.-bet.). Kôersner Dal. 84 (1885). De s. k. hemfäbodarna, hvilka egentligen ej äro annat än aflägsnare belägna torp med jordbruk. LfF 1912, s. 131. —
(II 1 a, 2 a) -FÄRD. [fsv. hemfärdh] färd (tillbaka) hem (till bostaden l. hemorten l. hemlandet). G1R 3: 288 (1526). SFS 1914, s. 921. —
(II 1 a, 2 a) -FÄRDIG. [sv. dial. (Närke) hemfärdiger] (numera bl. bygdemålsfärgat) färdig att begiva sig hem (till sin bostad l. sin hembygd l. sitt hemland). Wij skreffue eder till, Herr RichsCantzler, .. att J skullen holla eder heemfärdige. HSH 38: 335 (1636). Lundell (1893; angivet ss. ”folkmål”). —
(I 2) -FÄRG. särsk. tekn. om färg (se FÄRG, sbst.1 2) framställd så att den lämpar sig för omedelbar användning i hemmet till färgning av garn, tyg o. d.; jfr PÅS-FÄRG. Hemfärger för ylle och bomull m. m. KatalIndUtstSthm 1897, s. 129. 2NF 36: 351 (1924). —
(I 2 d) -FÄRGA, v. -ning; -are, -erska. färga (garn l. tyg o. d.) hemma; nästan bl. i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst.; jfr HEMMA-FÄRGAD, p. adj. Garnet är hemfärgadt. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 125. Den gamla hemfärgningens bortdöende. Sahlin SkånFärg. 9 (1928). —
(I 2) -FÖDA, sbst. (†) föda som man får hemma l. hemifrån. Barchæus LandthHall. 19 (1773). särsk. om foder som boskapen erhåller från lada l. höskulle o. d.; äv. abstraktare, om fodring med dylikt foder. HushBibl. 1755, s. 124. Långa vintrar fodra 28 til 30 veckors hemföda för Creaturen. Hülphers Norrl. 4: 365 (1779). —
-FÖDD, p. adj. [fsv. hemfödder] (numera föga br.)
1) till I 2: född o. uppväxt i ngns hem; särsk. (i fråga om forntida resp. ä. förh.) om träl l. tjänare; äv. om djur: född o. uppfödd på ägarens gård. (Abraham) wepnadhe .. sina eghna heemfödda tiänare. 1Mos. 14: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: sådana som voro födda i hans hus). Rydberg KultFörel. 1: 194 (1884). Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjerde året. Topelius Planet. 1: 27 (1889). 1Mos. 17: 12 (Bib. 1917).
2) (numera föga br.) till I 4: (in)född l. alstrad på en viss plats l. i ett visst land osv., bördig från en viss plats l. ett visst land osv., som hör hemma på en viss plats l. i ett visst land osv.; inhemsk; äv. om djur l. växt l. med mer l. mindre abstrakt huvudord. Ingen hemfödd eller främmande Skieppare. Rudbeck Atl. 3: 679 (1698). De länder, der orangen är hemfödd och snön en främling. Kullberg Domaren 200 (1842). Landets hemfödda barn. Svedelius Statsk. 4: 40 (1869). Den nord, där .. troheten är hemfödd. FinlSvLyr. 41 (1923). särsk. (†) i överförd anv., om land: där man är född o. har växt upp. Som jag mine Lamm ey långe sedan kiörde / Till Wattn i grääsfull Äng på mitt Hemfödda Daal (dvs. Dalsland). Dahlstierna (SVS) 122 (1697). —
-FÖDING, förr äv. -FÖDINGE l. -FÖDNING. (-ing 1607 osv. -inge 1761—1784. -ning 1716 (: -födningen, sg. best.)—1753 (: födningar, pl.)) [sv. dial. hemfö(d)ing; jfr d. hjem(me)-fød(n)ing]
1) (†) till I 2: vuxet barn som är kvar hemma hos föräldrarna. Ett större antal hemfödingar, som stanna qvar vid föräldrarnes arbete. JernkA 1818, 2: 61. Strinnholm Hist. 2: 357 (1836).
2) (†) till I 2, 4, föraktlig benämning på person (barn) som jämnt är (varit) hemma hos sina föräldrar l. som fått all sin uppfostran hemma l. aldrig varit utanför hemorten l. hemlandet. EErici (1607) i HA 18: 370. Hemföding och moorsgrijs / Ligger hema i askan och fijs. Törning 63 (1677). Vi som hafva rest vtomlands, hafva gerna den .. vurmen .., at vi förtälja det vi hafva hördt och sedt på fremmande ställen, til at låta se, det vi äro inga hemfödingar. Lagerström Westph. 56 (1737). Löwenhielm PVetA 1767, s. 37.
3) (numera knappast br.) till I 4: person som är ”hemfödd” på en viss plats l. i en viss trakt l. ett visst land, inföding; äv. om inhemsk djur- l. växtart l. om inhemskt ord o. d. Tiderus GrLat. 10 (1626). Björk, Tall och Gran äro hos oss hemfödingar. Dalin Vitt. II. 6: 125 (1749). Hof Skrifs. 238 (1753). Dalin (1852; med hänv. till inföding). —
(I 4) -FÖDSLO-RÄTT, r. l. m. (numera föga br.) hemortsrätt; äv. bildl. Murberg i 1SAH 2: 17 (1787, 1802). WoJ (1891). —
(II 1 a) -FÖLJA, v. (†) följa (ngn) hem l. följa efter l. med (ngn) hem; äv. i förb. med prep. med; äv. bildl. VDAkt. 1671, nr 14. Schultze Ordb. 1235 (c. 1755).
Spalt H 739 band 11, 1930