| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HELGDAG häl4j~da1g, äv. 3~2, vard. äv. häl4da, (heldag (anfört ss. vard.) Weste; hä`lljdág l. hélldag, äv. hèlldág (samtliga anförda ss. vard.) Dalin), sbst.1, äv. (numera föga br.) HELGEDAG häl3je~da2g l. häl3ge~, äv. hel3– (he`lgedag Weste; hèllgedág Dalin; häl·gə- LoW (1889)), r. l. m.; best. -en l. (vard.) -dan ~dan; pl. -ar3~20, äv. 4~10.
dag som inom den kristna kyrkan firas gm offentlig gudstjänst o. vila från arbete; dels i inskränktare anv. om annan veckodag än söndag som på angivet sätt firas (jfr uttr. sön- och helgdagar), o. därvid i sht om vissa åminnelsehögtider som firas på annan dag än söndag, dels i mera allmän bemärkelse, omfattande äv. söndagarna; festdag (se d. o. 1), kyrklig högtidsdag; förr i utvidgad anv. äv. om religiös högtidsdag hos judarna o. andra icke kristna folk (se d, e). G1R 3: 163 (1526). Nyttigt wore at woro helge daghar worde forminskade. OPetri 2Post. 194 a (1530). Om en Apostledag faller på Söndagen, skal Söndagz Evangelium predikas i Högpredikan, och Helgedagens i Aftonsången. Kyrkol. 14: 3 (1686). Efter många helgdagar kommer sällan en god arbetsdag. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr LÄTT-, PÅSK-HELGDAG m. fl. — särsk.
a) i uttr. stora resp. (numera mera tillf.) små helgdagar. På store helghedaghar, Juull, Nyåhr, Påscha, Pingesdagh och Midhsommars dagh, skole the (dvs. de fattiga i sjukhuset) få een godh steek öfwer theras waanligha rätter. Rudbeckius Kyrkiost. 58 (c. 1635). The måste predika på alla extraordinarie el: små helgedagar. VDAkt. 1731, nr 392.
b) i uttr. till helgdags, på sön- o. helgdagar; motsatt: till vardags. Landsm. V. 7: 11 (1891). Dalkarlarna .. gå till helgdags i sina vackra sockendräkter. Böök ResSv. 145 (1924).
c) (†) i formen helgdags, användt ss. predikativ bestämning. Nu ringes thet från torn, rätt nu thet helgdags blifver. JGHallman Vitt. 168 (1734). Lundell (1893).
d) (†) om judisk religiös högtidsdag. Thetta äro Herrans helghedaghar, the j skolen heliga hålla at j samman kommen, och gören Herranom offer. 3Mos. 23: 37 (Bib. 1541; Bib. 1917: Herrens högtider).
e) (†) om festdag till ära för ngn hednisk gudomlighet. Rudbeck Atl. 1: 30 (1679). Nordenflycht UtvArb. 236 (1759).
f) i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv.; särsk.
α) (†) i uttr. det kom som en helgdag midt i veckan, om ngt opåräknat, men välkommet. Holmberg 2: 83 (1795). Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (numera bl. tillf.) i bildl. anv.: högtidsdag. Det var en helgedag för mig att få höra om Eder. Wallin Bref 72 (1846). Efter nya ymniga regnskurar, åter två gudomligt sköna dagar, helgedagar, sådana naturen stundom har dem. Bremer GVerld. 6: 188 (1862). jfr (†): Omognaden i sin helgdag (dvs. i sin prydno)! Thorild Gransk. 1784, 7—8: 27.
1) afton före en helg l. helgdag. Rudbeckius Kyrkiost. 57 (c. 1635). Lat gör tidig helgdagsafton. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr HELG 1 c.
2) (tillf.) afton på en helgdag. Ahlman (1872). —
-BLÅSA, r. l. f. (vard.) helgdagsdräkt (i sht för kvinnor); jfr HÖGTIDS-BLÅSA. Sparre Frisegl. 2: 214 (1832). TurÅ 1902, s. 206. —
-BORD. (†) om nattvardsbord. Du går från svindrafven till helgedagsbordet. Schartau Pred. 640 (1820). Wallin Vitt. 2: 150 (c. 1830). —
-BROTT. [fsv. hälghadags brut] (numera bl. hist.) brytande av sabbatens helgd, sabbatsbrott. G1R 3: 163 (1526). KyrkohÅ 1907, s. 216. —
-BRÄKARE. [jfr EBRÄKARE] (†) brytare av sabbatens helgd; jfr HELGE-BRÄKARE. LPetri 2Post. 259 b (1555). —
-FRI. (†) helgfri. Den första helgdagsfria måndag i Maj månad 1827. SFS 1826, SärskBl. s. 99. UpsP 1860, nr 1, s. 1. —
-FRIHET. (†) frihet från arbete under helgdag. 2RA 1: 613 (1723). Arnell Stadsl. 523 (1730; efter handl. fr. 1724). —
-GÄSTABUD~102 l. ~200. (tillf.) Med kyrkiemesser, och anner slike latemandz och helgedagx gästebudh. G1R 18: 44 (1546). —
-HUMÖR. om utmärkt godt humör, ”söndagshumör”. Geijerstam LycklMänn. 165 (1899). Engström Glasög. 184 (1911). —
-KARL. (†) om person som vilar från arbetet på en söckendag, liksom om den vore en helgdag. Daghsläntar och hälgedagzkarar. Bureus Warn. C 3 b (1604). —
-KLÄDER, pl. [fsv. hälghadags klädher] motsatt: vardagskläder. Linc. (1640; under festus). Hälgedagz kläder blij en gång hwardagzplagg. Grubb 360 (1665). —
-KLÄNNING.
-KVÄLL.
-KÄNSLA. känsla av ro o. d. som man har på en helgdag; äv. (tillf.): känsla av sabbatens helgd; äv. bildl., om känsla av högtid l. ro i allm. Det är en helgdagskänsla den att veta alla ha godt och glädje. Bremer Brev 1: 356 (1835). Den finska befolkningens brist på hvad man skulle kunna kalla helgdagskänslor. SvD 1900, nr 190, s. 3. —
-LAG, n. (föga br.) i uttr. i helgdagslag, till helgdags; motsatt: i vardagslag. Gripenberg TätnLed 106 (1886). —
-MIN, r. l. m. (numera mindre br.) (from o. högtidlig) min som man antager på en helgdag; äv.: min som vittnar om godt humör. Castrén Res. 2: 29 (1845). Hvad sitter du och tjurar? Fram med helgdagsminen, säger jag! Callerholm Stowe 400 (1852). HLilljebjörn Hågk. 1: 107 (1865). —
-NATT. [fsv. hälgho dags nat] natt före (l. efter) en helgdag. Murenius AV 55 (1640). särsk. (†) till 1 d. Tå skolen j siunga såsom på en helghedags natt. Jes. 30: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: i en natt då man firar helig högtid). —
-REN, adj. ren ss. ngn l. ngt är på en helgdag. Hon .. såg allt omkring sig så helgdags rent och friskt. Bremer Hem. 2: 222 (1839). —
-RUM. om bostadsrum som icke användes i vardagslag, utan bl. vid särskilda (högtidliga) tillfällen. Blanche Bild. 4: 10 (1865). —
(jfr f β) -SKIMMER. (i vitter stil) bildl. Solnedg. 3: 322 (1912). Det förklarade helgdagsskimmer, som är en af hemligheterna i Selma Lagerlöfs konst. Böök 1Ess. 180 (1913). —
-STUGA. numera i sht kulturhist. helgdagsrum (i bondgård); jfr GÄST-STUGA 3. Hülphers Dal. 281 (1762). Landsm. V. 7: 10 (1891). Fatab. 1920, s. 127. —
(jfr f β) -STÄMNING. Att skåda lifvet från helgdagsstämningens soliga höjder. EHTegnér i 2SAH 58: 72 (1882). —
-UNIFORM. (i Finl.) ett slags finare, militär (före 1918 äv. civil) uniform avsedd att användas vid högtidliga tillfällen. Tavaststjerna Aff. 87 (1890). FFS 1904, nr 43, s. 40. —
-VECKA, r. l. f. (mindre br.) vecka vari annan dag än söndag är helgdag. Serenius (1734; under broke). Östergren (1927). —
-VILA, r. l. f. vila från arbete på helgdag(ar), söndagsvila. Frey 1850, s. 423. Helgdagshvilans frid. Roos Strejk. 62 (1892).
Spalt H 674 band 11, 1930