Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HANREJ han4~räj1 l. ha4n~, l. 3~2, äv. hanräj4 (hannrä´j Dalin), m. ((†) n. Schultze Ordb. 1728 (c. 1755)); best. -en; pl. -ar (JGOxenstierna Dagb. 80 (1770) osv.), äv. -er (Dalin Arg. 1: 19 (1732, 1754), Nordström Lumps. 159 (1910)).
(nästan bl. i skriftspr.) man vars hustru är honom otrogen. (Peter till krämaren:) Iag dricker ingalunda medh någhån hanerey .., såm dw äst. BtÅboH I. 3: 37 (1624). Sen min Far varit gift med henne några år i Finland, .. behagade hon att göra Gubben stackare till Hanrey. Kellgren (SVS) 6: 91 (1779). 3NF (1928). — särsk. [jfr uttr. sätta horn på ngn, ävensom FJÄDER 1 h γ samt HATT 1 j β] i vissa numera knappast brukliga uttr., häntydande på att den bedragne mannen tänkes behornad, l. (förr) försedd med fjäder i hatten l. med (ett särskilt slags) hatt. När jag en annan gång blifver Hahnrey, skal jag bära mina fiädrar med tolamod. Lagerström Westph. 6 (1737; d. orig.: bære mine Horn taalmodig). En hanrej, som tittar efter hatten och käppen. Bellman 5: 176 (1781). Månen är hanrej; derföre är han blek och har fått horn. CFDahlgren 3: 94 (1819). Nordström Lumps. 159 (1910).
-STÅND. (hanrej- 1745—1755. hanrejs- 1652) (†) förhållandet att vara hanrej. Ekeblad Bref 1: 134 (1652). Möller 1: 362 (1745, 1755).
B (†): HANREJS-HORN. om horn som ansågos tillkomma en hanrej (jfr HANREJ slutet). Schultze Ordb. 1946 (c. 1755). Hagberg Shaksp. 8: 279 (1849; eng. orig.: a cuckold’s horn). —
-STÅND, se A.
HANREJERI, n. (†) förhållandet att vara hanrej l. att göra ngn till hanrej. Holmberg (1795; under vulcanisme). Tholander Ordl. (c. 1870). —
Spalt H 424 band 11, 1930