Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALLELUJA hale1luja4, l. -ɯ-, äv. 1004, äv., inom frälsningsarmén (gm engelskt inflytande) samt ngn gg i vers, hal1elɯ3ja2 (halleluja´Weste; – – -já Dalin; i vers — ∪ — ∪ Ps. 1695, 107: 10, Spegel TPar. 109 (1705), Topelius Ljung 139 (1870, 1889), FrälsnArmSångB 338 (1922)), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -t, äv. -et; i best. anv. äv. (i bet. II 1 b) utan slutartikel (LPetri, Rodhe); pl. -n (CVAStrandberg 5: 225 (1862), Östergren (1926)), äv. = (JGOxenstierna 4: 220 (1815), Östergren (1926; angivet ss. sällsynt form)).
I. interj., i den judiska gudstjänsten (ofta ss. begynnelse- l. slutord i lovsånger) förekommande liturgisk formel för lovprisande, vilken upptagits av den kristna kyrkan, där den, bortsett från frälsningsarmén som gjort ett mera vidsträckt bruk av ordet, företrädesvis kommit till anv. inom liturgi, i psalmer o. d. Loffua mijn siäl Herran, Haleluia. Psalt. 104: 35 (Bib. 1541). Hb. 1811, s. 33. Stenbäck Dikt. 147 (1868). Vi ha en Gud, som hjälper. Halleluja! Stridsropet 1929, nr 41, s. 3.
II. sbst.
1) ss. namn på den under I behandlade interjektionen resp. om enskild akt av denna interjektions användande (i tal l. sång). Sedhan hörde iach såsom en stoor röst vthaff en stoor skara j himmelen, som sadhe Alleluya. Upp. 19: 1 (NT 1526); jfr I. Ugglan hördes tjuta / Sin likpsalm, der man fordom varit van / Vid klostersångarens hallelujan. CVAStrandberg 5: 225 (1862). Den goda fruns väckelserop och Hallelujah’n. Eneroth Skans. 250 (1883). — särsk.
a) mer l. mindre bildl. (jfr 2): lovsång, jubel o. d.; särsk. (ngt vard.) i uttr. sjunga halleluja, tacka Gud (för ngt), prisa Gud (för ngt) l. skatta sig lycklig (över ngt). Hela min själ var ett saligt halleluja. Bremer 1: 155 (cit. fr. 1833). Till halleluja än min harpa jag slår, / Än glindrar så ljuflig i sången en tår. Nybom SDikt. 1: 153 (1846, 1880). Så kan man sjunga halleluja öfver att ha fått slippa. Quiding Hvidehus 251 (1899).
b) liturg. benämning på den i katolska mässan efter gradualet följande hallelujasången (vilken på ett senare stadium förbundits med verser ur psaltaren l. andra texter o. på vissa dagar tillökats med sekvenser). Gelasius (införde i mässan) Haleluia. LPetri Kyrkiost. 82 a (1566). Rodhe SvGudstjL 87 (1923). jfr: En af Händel sjelf (i ”Israel i Egypten”) inlagd aria ur ”Esther” (ett Haleluja, som egentligen blott är en underhållande vocalis). Norman MusUpps. 29 (1880, 1888).
2) [jfr motsv. anv. i t. dial.; med anslutning till HALLÅ] (vard., föga br.) bildl. (jfr 1 a): oväsen, bullrande uppträde l. upptåg. En morgon fick jag höra ett sju helsikes halleluja. Cavallin Kipling Kung 47 (1897). Mattsson VSkr. 1: 193 (1911).
-BRÖLLOP. (inom frälsningsarmén) armébröllop. Lundin NSthm 667 (1890). Petri Ouchterlony 330 (1924). —
-FLICKA. [jfr eng. hallelujah-lass] (vard., skämts.; numera föga br.) kvinnlig frälsningssoldat. Petri Ouchterlony 160 (cit. fr. 1890). —
(II 1 b) -LJUS, n. liturg. i fråga om den katolska mässan, om de under evangelieläsningen brinnande kyrkljusen, med tanke på att de tändas under den omedelbart förutgående hallelujasången. LPetri Kyrkiost. 34 b (1566). Hildebrand Medelt. 3: 557 (1901). —
-MÖTE. (inom frälsningsarmén, numera mindre br.) ”jubelmöte”. WoJ (1891). Petri Ouchterlony 132 (1924). —
-SÅNG. Huru vacker är ej vår altargång, och efter altargången församlingens Hallelujah-sång! Bremer NVerld. 1: 283 (1853). särsk. liturg. till II 1 b. Rodhe SvGudstjL 87 (1923).
Spalt H 82 band 11, 1930