| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖVLIG hø3vlig2, adj. -are ((†) superl. -st RARP 2: 147 (1634)). adv. = (†, Fosz 232 (1621)), -LIGA (†, LPetri 1Post. b 6 a (1555), Schultze Ordb. 1956 (c. 1755)), -LIGE (†, Svart Gensv. I 4 a (1558)), -LIGEN (numera bl. i skriftspr., ngt ålderdomligt, SthmTb. 16/4 1597, Cederschiöld Manh. 11 (1916)), -LIGT (RP 9: 316 (1642) osv.), -LIN (†, Warnmark Epigr. D 3 a (1688)).
— jfr OHÖVLIG.
1) (†) tillbörlig, tjänlig, lämplig; som anstår l. höves (ngn), passande för (ngn). G1R 1: 61 (1523). Thet är icke höffuelighit, at tagha brödhet jfrå barnen, och kasta thet för hundanar. Mat. 15: 26 (Bib. 1541; NT 1526: got; Bib. 1917: otillbörligt). Är och Menniskligit och een Aulicum (dvs. hovman) höfligit, at hafwa någon Förfarenheet uthi Musicam. Brahe Oec. 14 (1581; uppl. 1920). Item hus till sine Cappelaner efter som sedh och höfligit ähr. KalmPriv. 1620, s. 58. (Isl.) Hœfliga .. (sv.) Höfligen, tillbörligen. Verelius 102 (1681). — särsk.
c) om egendom, inkomst, tullavgift o. d.: lagom l. tillräckligt stor, skälig. BtSödKultH 12: 57 (1596). Han hafver tagit höfligh tull. RP 10: 398 (1643).
d) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr HOLIANS] övergående i bet.: avsevärd, ansenlig. Sådan stor magnificence blifver Efterkommanderne en höflig börda, hvilcken småningom trycker mången af dem til krafternes utmattande för en blåt Ögons Lusta och en Mund full Väder. Salander Gårdzf. 264 (1731; i fråga om byggnad).
2) (†) måttfull, hovsam, ”beskedlig”; äv. bildl. RARP 2: 147 (1634). Den höffueliga pestilentzien, här i staden vankar, haar änu effterlåthit oss att blifva kvar till nu, efter hon intet vidare kommen är än i det ena huset. Ekeblad Bref 1: 285 (1653; rättat efter hskr.). Man får inthet gå så höfligen medh en slijk superb nation, man gifwer them då så myckit mehra hopp. RARP V. 2: 223 (1655). (Gästerna må trakteras) icke till någon öfverflödh, druckenheet eller excess, uthan till een höfligh och måtteligh lust. Därs. 9: 323 (1664). (Sv.) Höfvelig .. (lat.) moderatus. Swedberg Ordab. (c. 1730).
II. hövisk, hyfsad, artig o. d.
1) (†) överensstämmande med god sed o. ordning, i enlighet med konvenansens fordringar; som uppför sig l. uppträder på ett passande l. korrekt sätt, som vet att skicka sig; anständig, hövisk, hyfsad; stundom svårt att skilja från 2. Huru the skulle sigh här til (dvs. till Herrens nattvards begående) rett och höffueliga skicka. LPetri 1Post. b 6 a (1555). (Göterna) hafva varit .. till alla theras åthäfvor höfvelige. Dens. Kr. 13 (1559). Höfflige Seder. Schroderus Os. 1: 213 (1635). Höfligit folck sleekia icke läpparne medh vthräckta tungo, vthan medh Serweten .. stryka thet aff. Schroderus Comenius 559 (1639; t.: Höffliche Leute). (Fru Vällust) är et öfver alla måtton höfligit Fruntimber, och Herr Fränbock en mycket skickelig Herre. Lagerström Bunyan 2: 23 (1727). På ren och höflig Svenska heter det (osv.). SvMerc. 1765, s. 186. Pfeiff Fynd 33 (1803). — särsk.
a) om klädedräkt: snygg, prydlig; anständig, ärbar. Så will iach nw .. ath qwinnonar prydha sigh j höffuelighom clädhebonat. 1Tim. 2: 9 (NT 1526; Bib. 1917: hövisk; Vulg.: in habitu ornato; gr.: ἐν καταστολῇ κοσμίῳ). (Prästerna böra) pryda sigh, och sina hustrur och barn .. medh tienliga och höfliga kläder, och icke fölia then stolte och stormodige hopen effter. KOF II. 1: 214 (1659). Swedberg Cat. 650 (1709).
b) om litteraturalster, skämt o. d.: som håller sig inom gränserna för det passande l. tillåtna, hövisk, anständig. Brahe Oec. 19 (1581; uppl. 1920). En höfligh Comœdia. Chronander Surge Föret. A 2 a (1647). Man kan ock (i vänskapsbrevet) inrycka något höfligt skämt. Biurman Brefst. 34 (1729). Schultze Ordb. 1956 (c. 1755).
c) [jfr uttr. civil arrest (se CIVIL, adj. 1 c α) i motsv. anv.] (†) i uttr. hövligt häktelse l. förvar, häkte l. arrest på eget (egna) rum (i motsats till inneslutning i allmänt häkte, i högvakt l. fästning o. d.). Dalin Arg. 1: 137 (1733, 1754; i bild). (Moræus blev) efter 6 veckors höfligt förvar, lösgifven. Spöring ÅmVetA 1743, s. 22.
d) [efter lat. reverenter dictu] i uttr. hövligt att säga (jfr e slutet), med förlov sagt. RARP V. 2: 78 (1655).
e) i det bildl. uttr. för hövliga öron l. ögon, för anständiga personer, för fint l. bildat folk; jfr HÖVISK 2 c. Hoorn Jordg. 1: 143 (1697). Man kan icke för höfliga öron säga, hvad för ett slags hus hela Stockholm för närvarande är (dvs. under koleratiden). Stenhammar Riksd. 1: 140 (1834). särsk. i uttr. för hövliga öron att tala l. med lov att säga för hövliga öron (jfr d), med förlov sagt. Ekeblad Bref 2: 23 (1657). Nordforss (1805). Lindfors (1815).
2) med försvagad bet.: som i sitt uppträdande mot andra iakttager konvenansens fordringar, som med tillbörlig försynthet o. aktning bemöter andra; äv. om handling, yttrande, skrivelse, sätt o. d.: som röjer l. vittnar om nämnda egenskap; artig (se d. o. 7), förekommande, försynt; jfr 1. En hövlig fråga kräver ett hövligt svar. (Han) blef förmanet, at hann skulle suare höfueligenn. SthmTb. 16/4 1597. (Sv.) höfligh .. (lat.) urbanus. Linc. (1640). Allt för höfligh, är Narren lijkast. Grubb 24 (1665). Dessutan var han gladlynt och höflig. Ehrenadler Tel. 59 (1723; fr.: complaisant). Höfliga ord dolde i början brödernas missämja. Geijer SvFolkH 2: 172 (1834). Höflig mot alla, men krusar ingen. Lindholm Lappb. 152 (1884; ordstäv fr. Lappl.). (Han) måste .. ha ett hövligt bemötande. Hallström Händ. 246 (1927).
3) (†) human, hygglig, vänlig, ”snäll”; äv. i överförd anv. om inbjudan o. d. Muræus Arndt 1: 259 (1647). (Att) Fångar handteras Menniskeligh och höfligen. Widekindi G2A 102 (c. 1676). EGGeijer (1800) i MoB 7: 18. Genom .. höfliga inbjudningar och tjenstaktighet .. tillvann (han) sig allas bevågenhet. Kolmodin Liv. 1: 90 (1831; lat.: comitate invitandi). (Jungfrun till prostinnan:) Nog sku’ kaffet nu vara färdigt, bara prostinnan är så höflig och kommer och ger ut socker. Numers Dram. 1: 29 (1892). — särsk. om överordnad i förhållande till underordnad: vänligt nedlåtande, tillgänglig. Kungen presenterade mig sina söner och var rätt artig och höflig. GMArmfelt (1784) hos Tegnér Armfelt 1: 137. Cavallin (1875).
1) (†) till II 1: höviskhet, hyfsning, belevenhet; anständighet, sedesamhet, ärbarhet; äv. konkret om ord l. handling o. d. varigenom ifrågavarande egenskap kommer till uttryck; stundom svårt att skilja från 2. LPetri DialNattw. E 1 a (1562). The Prester, som mista sijn maka, skola för höfligheetenes skuldh biidha annat giftermåhl i enåhrs tijdh. SUFinlH 5: 191 (1617). (Adeln borde) sig Comportera som Adelssmän och icke som Bönder, som ingen höfflighet hade. RARP 3: 300 (1643). (Sven Ulfsson var) en mycket wäl öfwad och förfaren man, uti alle krigskonster, wigheter och höfligheter. Peringskiöld Hkr. 2: 28 (1697). Hielm Alm. 1745, s. 43. särsk. i uttr. med hövlighet (att säga l. till sägandes), med förlov sagt; jfr HÖVLIG II 1 d. OxBr. 8: 429 (1644). Dricka, som .. luchtade lijka som (: med höfligheet :) märpiss. BtFinlH 2: 260 (1666). GSchilling (1710) i HC12H 2: 38.
2) till II 2: aktningsfullt l. vördsamt bemötande; artighet, förbindlighet, försynthet; jfr 1. Skulle man med veneration och höfligheet intercedendo bedja Kongl. M:t. RP 2: 152 (1632); jfr 1. Lucidor (SVS) 126 (1669). (Han) emottog honom .. med afmätt höflighet. Carlén Repr. 154 (1839). Han hade .. icke visat henne ens vanlig hövlighet. Hallström Händ. 207 (1927). särsk.
a) (†) i uttr. göra ngn (all l. en) hövlighet o. d., visa ngn (all l. en) hedrande uppmärksamhet. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 117 (1707). Man giorde mig all uptänkelig höflighet. Dalin Arg. 2: 175 (1734, 1754). Nordforss (1805).
b) konkretare, om ord l. handling o. d. varigenom ifrågavarande egenskap kommer till uttryck. Cavallin Herdam. 4: 365 (cit. fr. 1684). Hon (makade) åt sig i en soffa för att bereda mig plats bredvid. Det kunde .. vara en blott höflighet af en ämabel världsmänniska. De Geer Minn. 1: 90 (1847, 1892). särsk. (numera mindre br.) i pl.: hövlighetsbetygelser, hövlighetsbevis, artigheter. GdeBesche (1705) hos Levertin 10: 27. Vi sade hvarandra några höfligheter. Berzelius Res. 10 (1812). Baron Magnus .. (hade) blifvit enträgnare i sina höfligheter (mot henne). Strindberg SvÖ 3: 319 (1890). Hövligheter av dylikt slag undanber jag mig. Östergren (1928).
3) (†) till II 3: vänlighet, älskvärdhet, hygglighet; tjänstaktighet; gästfrihet; äv. konkretare om ord l. handling varigm ifrågavarande egenskap kommer till uttryck, stundom dels: handling varmed man gör sig ngn förbunden, tjänst, dels: erkänsla (för visad tjänst); ss. konkretare äv. i pl. Ambassadeuren umgås med stor höffwelighet med oss. Ekeblad Bref 1: 409 (1655; rättat efter hskr.). År 1697. begaf sig vår Benzelius .. til Lybeck, der han nöt mycken höflighet af Doct. Aug. Pfeiffer. Dalin ÅmVetA 1744, s. 10. Mången giör sina underhafvande höfligheter och förmåner nog, men har derföre icke desto mer lydna och ordning. Oelreich 929 (1755). I (ursäktar) at jag får lof lemna Eder; ty jag vil ej fordra utaf Er den höflighet at följa med. Chenon Heywood 3: 42 (1773). (Sv.) Visa en höfligheter. (fr.) Faire des amitiés à qn. Nordforss (1805). Nu blef frågan, hvad höflighet man skulle göra den ämbetsman i tullen, som för vår skull sprungit halfva natten. Berzelius Res. 92 (1818). Cavallin (1875).
Ssgr (till HÖVLIGHET II 2): hövlighets-besök. jfr -visit. NvRosenstein (c. 1795) i MoB 9: 44. Tegnér Armfelt 1: 182 (1883).
-betygelse. ngt (ord, handling) varigenom ngn avser att visa hövlighet mot ngn. Loenbom Stenbock 3: 150 (1760). Wallin (1815) i 2SAH 7: 253. Östergren (1928).
-bit(en). (vard. i vissa trakter) sista biten (av maträtt) som hövligheten förbjuder en att ta. Östergren (1928).
-formel. jfr -fras. Kinesiska höflighetsformler. CGBrinkman (1822) hos Tegnér ESkr. 1: 385. Cederschiöld Skriftspr. 195 (1897).
-ord. (numera föga br.) jfr -fras. Serenius (1734; under word). Det är på tiden att hövlighetsordet (I-) Eder .. vinner fullt burskap. Wulff SvRim 2 (1898).
-pronomen. språkv. ss. tilltalsord användt pronomen varmed man vill uttrycka hövlighet. Frey 1848, s. 138. Det s. k. hövlighetspronominet, pluralformen Ni. Danell SvSpr. 84 (1927).
Spalt H 2428 band 12, 1932