| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄR hä4r l. hæ4r, r. l. m. ((†) n. Holof. 9 (c. 1580), Dähnert (1784; sannol. tryckfel)); best. -en, äv. -n; pl. -ar.
1) (större) skara av krigare (numera bl. i fråga om strider till lands, förr äv. i fråga om sjökrig); ordnad samling av trupper, i sht om sammanfattningen av alla de trupper som stå till en fältherres l. ett rikes osv. förfogande; i fråga om nutida förhållanden särsk. om sammanfattningen av ett rikes ordnade stridskrafter till lands (med inbegrepp av stridsmedel o. förnödenheter); krigshär; jfr ARMÉ. En fientlig här. En stark, oövervinnelig här. Stående här, dvs. yrkeshär (vars hela styrka i regel är sammandragen). Hava en stark, talrik, väl utrustad här. Uppbåda, samla en här. Besegra, krossa fiendens här(ar). Anföra l. föra en här (i fält). Leda härens operationer. När j nw seen ath Hierusalem wardher belagt medh härar, thå skolen j weta, ath thess föröödilse är för handen. Luk. 21: 20 (NT 1526; Bib. 1917: krigshärar). När iag (dvs. ”FältSkräck”) en Häär wil fälla / Jag tarf ther ringa Wapn, och rustning til. Stiernhielm Fred. 3 (1649). Illa strijder Hufwudlös häär. Grubb 381 (1665). Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra; / Härarna famna i vrede hvarandra. Tegnér (WB) 2: 68 (1811). Gardesöfversten Gustaf Helmer Lilje (var) .. genom sin ställning vid hären en af den Skytteska sammansvärjningens pelare. Rydberg Frib. 279 (1877). Svenska hären utgöres på fredsfot af 6 arméfördelningar och Gottlands trupper. Tingsten o. Hasselrot 7 (1902). Dessa som genom tron besegrade konungariken .. och drevo främmande härar på flykten. Ebr. 11: 34 (Bib. 1917). — jfr ADELS-, ALLMOGE-, ANFALLS-, BELÄGRINGS-, BESÄTTNINGS-, BONDE-, DALA-, EFTER-, ERÖVRAR-, FIENDE-, FOLK-, FREDS-, FRÄLSE-, FÄLT-, FÖRBUNDS-, HUVUD-, INVASIONS-, KLUBBE-, KORS-, KOSACK-, KRIGS-, LANDT-, LEDINGS-, MILIS-, NATIONAL-, OPERATIONS-, SJÖ-, SKEPPS-, VÄRNPLIKTS-, YRKES-HÄR m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Alt thet som dogher til at dragha j häär j Israel. 4Mos. 1: 3 (Bib. 1541; Luther: was jnns Heer zu zihen taug). Wäpner män aff idher til häärs emoot the Midianiter. Därs. 31: 3 (Bib. 1541; Luther: Rüstet .. zum Heer). Hvar som reser här moth konunge eller riksens herre, eller försåth giör. RA I. 1: 473 (1546).
b) (numera bl. tillf.) oeg., om vartdera partiet i ett schackspel. De stridande härarne bestå hvardera af 16 pjeser. HbiblSällsk. 2: 173 (1839). Lindskog Spelb. 261 (1847).
c) i mer l. mindre bildl. anv.; stundom närmande sig 2. Vore verlden än så stor, / Och full af mörksens härar. Ps. 1819, 124: 3. Ondskans härar alla / (skola) Förfära sig och falla. Därs. 300: 2. Ödet har velat, att jag tjänar i kärlekens här. Risberg Prop. 13 (1905; yttrat av en flicka).
2) (i sht i vitter stil) i överförd anv.: stor skara l. flock l. svärm (av människor l. andra levande varelser); äv. om annat än levande varelser: stor hop l. mängd (av ngt); ”härskara” (se HÄR-SKARA 2). En heel häär medh onda kötzliga lustar. PErici Musæus 5: 36 d (1582). Stiernors glimmande Häär af darrande Rädhoga ryser. Spegel GW 19 (1685). The helge Änglars häär i luften läger slog. Dens. ÅPar. 6 (1711). Luftens lätta Här (dvs. fåglarna). JGOxenstierna 1: 65 (1805). En här af olyckor och lidanden (har) öfversvämmat menniskoslägtet. Melin Pred. 3: 82 (1852). Det föreföll mig som om de oräkneliga härarna av råkor förmörkade solen. Böök ResSv. 40 (1924). Vilken här av minnen låg ej bara i namnen Versailles och S:t-Denis! Laurin 2Minn. 162 (1930). — jfr ANDE-, AVGRUNDS-, DJÄVULS-, PLÅGO-, STJÄRN(E)-, ÄNGLA-HÄR m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) utan närmare bestämning: skara av människor, ”härskara”. Upp. 19: 14 (NT 1526). Så förde Herren .. Israels barn vthu Egyptj land medh theras härar. 2Mos. 12: 51 (Bib. 1541; Bib. 1917: efter deras härskaror). Dig allena vare ära, Verldars Konung, härars Gud! Ps. 1819, 8: 1. Påfven och hans här med sitt sträfvande efter verldsligt välde. Svedelius i 2SAH 21: 129 (1841).
b) (i religiöst spr.) i uttr. den himmelska hären l. de himmelska härarna, äv. himmelens här l. härar (jfr c), äv. Guds l. Herrens här(ar), stundom de heliga härarna o. d., om änglarna o. de saliga människorna i himmelen, ”den himmelska härskaran” (se HÄR-SKARA 2 a). Then himmelske hären. M. G. De la Gardie Vitt. 1 (c. 1680). Til thesz wij siunge medh Gudz hähr, / Helig, Helig wår Herre är. Ps. 1695, 234: 3; jfr Ps. 1819, 330: 3. De helga härar skydda / Min anda och min kropp. Ps. 1819, 36: 2. Himlens här med helig kor / Sin Konungs (dvs. den nyfödde Kristus’) lof förkunnar. Wirsén Jul. 47 (1887). — jfr HIMLA-HÄR.
c) (i bibeln o. därav påvärkat spr., numera knappast br.) i uttr. himmelens här l. härar (jfr b), om himlakropparna (i sht fixstjärnorna); jfr HÄR-SKARA 2 b. Månan, och stiernonar, hela himmelens häär. 5Mos. 4: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: härskara). Melin Pred. 1: 6 (1844). (De hedniska) Lapparne dyrkade eller vördade hela himlens här. Düben Lappl. 220 (1873).
-BANN. [efter t. heerbann; jfr mlat. heribannum] (i fråga om medeltida germanska förh.) hist. uppbådande av krigshär; befogenhet(en) att uppbåda (o. hemförlova) krigshären; fullgörande av krigstjänstskyldighet; äv. konkret, om den uppbådade hären. KrigVAH 1835, s. 51. Landshären eller det gamla härbannet. Strinnholm Hist. 3: 552 (1848). Härbann .. betecknade hos frankerna och andra germanska folk .. befogenheten att uppbåda och hemförlofva krigshären. NF (1883). 3NF 2: 847 (1924).
Ssgr (hist.): härbanns-böter, pl. böter för försummelse av krigstjänst. Strinnholm Hist. 3: 485 (1848).
-BLÅSNING. [efter isl. herblástr; jfr -BLÅSTER] (arkaiserande, i fråga om forntida nordiska förh.) gm blåsning i lur(ar) given signal till strid. Lagerbring 1Hist. 1: 404 (1769). Heidenstam Svensk. 1: 86 (1908). —
-BOD, sbst.1 [efter isl. herbúð] (arkaiserande, i fråga om forntida nordiska förh.) krigstält. LMil. 2: Föret. 24 b (1764). Fryxell Ber. 1: 65 (1823). Dalin (1852). —
-BONAD. [jfr isl. herbúnaðr] (i vitter stil, arkaiserande, i sht i fråga om forntida nordiska förh.) krigsutrustning; rustning o. vapen; jfr -KLÄDER. Dalin Hist. 1: 194 (1747). LMil. 2: Föret. 14 a (1764). Både nämden, domaren och allmoga gingo till tings i full härbonad. Afzelius Sag. 1: 118 (1839). Fornv. 1928, s. 74. —
-BUD, äv. -BÅD. (-bod 1716—1764. -bud 1750 osv. -båd 1887) [fsv. härbuþ; jfr isl. herboð] (numera bl. arkaiserande, i fråga om forntida förh.)
1) krigsuppbåd, kallelse till krigstjänst; stundom konkret, om den person som framför kallelsen. Få härbud, låta härbud utgå. Swedberg Schibb. 341 (1716). Konungen (dvs. konung Karl Knutsson) utskref härbud til alla orter. Dalin Hist. 2: 725 (1750). Härbud hade kommit ridande söderifrån till Visby med onda tidender. BygdFolk 265 (1927).
2) (enst., †) uppbådad krigshär. Då Marsile ser de sinas nederlag, / .. spränger (han) .. fram med alt sitt härbåd. Schultén Rol. 77 (1887). —
-BUDSKAVLE. (†) budkavle rörande uppbåd till krigstjänst; jfr -PIL. Peringskiöld Hkr. 1: 267 (1697). —
-FLOCK. [jfr isl. herflokkr] (i vitter stil, mindre br.) häravdelning; härskara. Adlerbeth Æn. 191 (1811). Rydberg Dikt. 2: 142 (1891). —
-FOLK. [jfr isl. herfólk] (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) koll. i sg., förr äv. i pl.: krigsfolk, skara av krigare. Vthi theras fädhers hws woro wäpnadhe häärfolck til strijdh. 1Krön. 7: 4 (”8”) (Bib. 1541; Luther: gerust Heer volck). Därnere i staden ligger nu Erling Skakke och Magnus med sitt härfolk. Heidenstam Svensk. 1: 150 (1908). —
-FURSTE. [efter t. heerfürst] (†) anförare för en här l. häravdelning; fältherre. Benhadad .. sende sina Häärförstar emoot Israels städher. 2Krön. 16: 4 (Bib. 1541). Palmblad SophSorg. 48 (1839). —
-FÅGEL. [liksom d. hærfugl efter t. heervogel; jfr äv. d. hærpop. Anledningen till namnet är omtvistad; enl. den sannolikaste förklaringen sammanhänger det med en gammal folktro att fågeln (o. särsk. hans egendomliga parningsrop) bådar krig o. hungersnöd; jfr de i sv. dial. förekommande benämningarna ofresfågel o. oäringsfågel] den till familjen Upupidæ av ordningen blåkråkartade fåglar hörande fågeln Upupa epops Lin.; i pl. äv. ss. benämning på ifrågavarande familj. Linc. (1640; under martius, adj.). Linné SystNat. 45 (1740). Härfoglar .. bilda en familj inom ordningen tättingar af foglarnas klass. NF (1883). Stuxberg (o. Floderus) 1: 341 (1900).
-FÅNG. [efter isl. herfang] (i vitter stil, arkaiserande, i sht i fråga om forntida nordiska förh.) krigsbyte; äv. bildl. Ihre (1769). Frode for med sin här till Svithjod .. Han fick der allmycket härfång. Säve Yngl. 37 (1854). Rydberg 2: 306 (c. 1870; bildl.; uppl. 1867: byte). Bååth EgilS 36 (1883). —
-FÄRD. (här- 1538 osv. häre- 1626) [fsv. härfärþ; jfr isl. herferð, t. heerfahrt] (numera bl. i vitter stil, i sht arkaiserande o. särsk. i fråga om forntida förh.) krigståg, fälttåg, härnadståg; ofta om krigståg till sjöss, ledingsfärd, ledingståg. VarRerV 35 (1538). Dragha vth j häärfärd. 5Mos. 24: 5 (Bib. 1541). Konungens (dvs. Erik d. heliges) Seglation eller Ledung och härfärd til Finland. Peringskiöld MonUpl. 203 (1710). Sommaren 1361 företog Valdemar Atterdag en härfärd mot Sveriges provinser i Östersjön, Öland och Gotland. Fornv. 1926, s. 395. särsk.
b) i bildl. anv. Gräshoppornas sätt, at göra sina härfärder. Hasselquist Resa 610 (1751). Denna härfärd mot mörkret och fördomarne. Geijer I. 5: 86 (1811). Beskow (1861) i 2SAH 48: 221. —
-FÖDA, r. l. f. (här- c. 1755. hära- 1712) [fsv. härafödha] (†) krigsproviant. Spegel (1712). Schultze Ordb. 1213 (c. 1755). —
-FÖRARE. [jfr t. heerführer] anförare för en fälthär; fältherre; äv. bildl. En stor, snillrik, duglig härförare. (K. XI:s) Förtjänster såsom Härförare, äro satta utom alt tvifvelsmål. Schönberg Bref 2: 375 (1778). Härförarn ensam vinner icke slaget, / de djupa leder vinna det åt honom. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Vetenskapens härförare. Carlson i 2SAH 33: 17 (1861). Grimberg VärldH 4: 123 (1930).
-snille. KrigVAH 1806, s. 21. Krigsarbeten, som pröfvade härföraresnillet. Svedelius SmSkr. II. 1: 12 (1866, 1877).
-FÖRBAND. mil. om del av en fälthär (härgrupp, armé l. häravdelning); jfr FÖRBAND 3 a. SvH 5: 376 (1906). —
-GNY, n. (här- 1804—1869. härs- 1807) (†) stridslarm; vapengny; härskri; äv. oeg. o. bildl. Adlerbeth Æn. 37 (1804). Härgnyt lifvar hären, / Höfdingssvärd att röfva. Livijn 1: 159 (1817). Ur den strid, som .. med allt för mycket härgny, uppblossade på svenska vitterhetens fält. Böttiger 4: 139 (1855, 1869). —
-GRUPP. mil. härstyrka bestående av två l. flera arméer. —
-HERRE. (†) befälhavare över en här, krigsherre; bildl. Then store Häär Herren, Herren (Gud). LLaurentii Nyåhrspr. E 4 b (1618). —
-HOP. (†) trupp, truppavdelning, truppmassa. Strinnholm Hist. 1: 509 (1834). Ett slags lätt infanteri, som .. i spridd ordning gick framför de slutna härhoparna. 2NF 7: 532 (1907). —
-HORN. [jfr t. heerhorn] mus. i fråga om ä. förh.: visst slags horn l. trumpet. VarRerV 47 (1538). Norlind AMusH 132 (1920). —
-HÖVDING. [jfr isl. herhǫfðingi] (i vitter stil, numera knappast br.) krigarhövding. Iduna 9: 49 (1822). Oden var stor härhöfding. Rydberg Myt. 1: 25 (1886). —
-HÖVITSMAN. (†) anförare för en krigshär; härförare; äv. bildl. OPetri Kr. 23 (c. 1540). Saul .. medh sin häärhöffuitzman Abner. 1Sam. 26: 5 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Måns Gren .. utlöstes af konung Kristian, som gjorde honom till sin härhöfvidsman. Fryxell Ber. 2: 177 (1826). Den så kallade upplysningens banerförare och härhöfvidsmän fällde fanan. Rydqvist i 2SAH 12: 457 (1827). —
-KAVALLERI. mil. omedelbart under högste befälhavaren lydande kavalleri. KrigVAT 1921, s. 81. Därs. 1922, s. 106. —
-KLÄDA. [fsv. härklädha; jfr isl. herklæða] (numera bl. i vitter stil, arkaiserande, i sht i fråga om forntida nordiska förh.) kläda i stridsrustning; beväpna, rusta; äv. bildl.; numera nästan bl. i p. pf. (Gud) Häär-kläder .. them (dvs. sina barn) sielf .. Han gjr them Andans Swärd, Rätfärdighetens Pantzar. Spegel GW 280 (1685). Alla Asar härkläda sig. Geijer I. 8: 13 (1811). En fullt härklädd kämpe. Melin VikSaga 156 (1910). —
-KLÄDE. [namnet skapat av ORudbeck gm avsiktlig ombildning av grek.-lat. heracleoticum] (†) växten Origanum heracleoticum Lin.; jfr PANSAR-BLOMMA. Rudbeck HortBot. 82 (1685). —
-KLÄDER, pl. [jfr isl. herklæði] (numera bl. i vitter stil, arkaiserande, i sht i fråga om forntida nordiska förh.) stridsrustning; särsk. om pansarskjorta, brynja, harnesk o. d. Reenhielm OTryggv. 30 (1691). Beväpnad med alla vapn och härkläder. Dalin Hist. 1: 79 (1747). LMil. 2: Föret. 14 a (1764; i fråga om fornnorska förh.). Det vardt blåst i luren, och folket for i härkläderna. Bååth EgilS 113 (1883). WoJ (1891). —
-KONUNG. [jfr isl. herkonungr] i fråga om forntida germanska förh.: (högättad) anförare för en större krigarskara; hövding som rådde över en krigshär (men icke över ngt land). Refill .. war en Herkonung och Siökonung. Verelius Herv. 180 (1672). Grimberg VärldH 4: 122 (1930). —
-LEDNING, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2113). [jfr t. heerleitung] mil.
1) abstr.: ledning av en fälthärs operationer. NIllT 1878, s. 214. En enhetlig, efter krigets stora mål afpassad härledning. Nordensvan Mainfältt. 29 (1894).
2) konkret, om det högsta befälet över en fälthär. KrigVAH 1885, s. 17. Ofta ligga rapporter från officerspatruller till grund för de viktigaste beslut från härledningens sida. IllMilRevy 1904, s. 219. —
-LEK. (i poesi, numera knappast br.) strid, ”stridslek”; härnad; äv. bildl. Sjunga / Känslornas härlek. Atterbom LÖ 1: 260 (1824). Du gamla Sverige, som fordom drog / till vapenbragder och härlek. Geijerstam Sat. 4 (1892). —
-LÄGER. [jfr t. heerlager] (i sht i fråga om ä. förh.) krigsläger, fältläger; förr äv. bildl.: ”stridande läger”. Jos. 10: 5 (Bib. 1541). Hattar och Mössor .. förvandlade nationen till två särskilda härläger. Trolle Sjöoff. 1: 4 (1869). (De romerska) härlägren längs imperiets nordgränser. NoK 59: 87 (1926). —
-MAKT, se E. —
-MAN ~man2. (här- 1817 osv. härs- 1899—1915) [fsv. härman; jfr isl. hermaðr] (i vitter stil, arkaiserande) krigare; äv. bildl. Lagerbring 1Hist. 1: 104 (1769). Två nätter vi bedragit / de stränge vakter Gustafs härmän utsatt. Ling Riksd. 150 (1817). Än hafva ej andans härsmän flytt / men strida som lejon och björnar. VvHeidenstam i SvD 1899, nr 245 A, s. 1. Sveakonungen Agne, som är en stor härman. Fornv. 1919, s. 150.
-MASK; pl. -ar. (här- 1845 osv. härs- 1835—1862) [jfr t. heerwurm; anledningen till namnet är den att uppträdandet av ”daggormen” förr ansågs båda krig (o. missväxt)] folklig benämning på en ormliknande sammangyttring av små mygglarver, särsk. larver av arten Sciara Thomæ Lin. (Lycoria militaris Now.), daggorm; jfr BO-DRAG, ORM-DRAG. Sundevall Zool. 111 (1835). Boheman ÅrsbVetA 1845—46, s. 22. 2NF 27: 822 (1918). —
-MASKMYGGA. zool. (individ av) myggarten Sciara Thomæ Lin. (Lycoria militaris Now.), vars larver giva upphov till ”härmasken”. 4Brehm 13: 482 (1930). —
-MASSA. stor samling av trupper, stor här; i sht i pl. Aldrig drabbade större härmassor (än germaners o. romares) emot hvarandra. Kolmodin TacAnn. 1: 152 (1833). De tyska härmassorna. IllMilRevy 1898, s. 125. —
-MYRA. zool. myra av det i Central- o. Sydamerika förekommande släktet Eciton, vars medlemmar utmärka sig därigm att de icke anlägga fasta boningar, utan i stora skaror vandra omkring från ställe till ställe, vandrarmyra. UVTF 35: 131 (1886). LfF 1897, s. 139. —
-MÄRKE. [efter isl. merki] (†) fälttecken, baner; äv. bildl. Säve Yngl. 29 (1854). Rydberg 2: 309 (c. 1870; bildl.). —
-MÄSTARE, se d. o. —
-ORDEN. (-ordan) (†) slagordning; här, härskara. HögaV 6: 3 (Bib. 1541; Vulg.: castrorum acies ordinata; Bib. 1917: härskara). Lind (1749). —
-ORDNING. (här- 1874 osv. härs- 1868) i sht mil. om sammanfattningen av de principer enligt vilka ett rikes landtstridskrafter äro ordnade; härorganisation; äv. konkretare: författning varigm en härs organisation o. d. bestämmes. Bolin Statsl. 1: 102 (1868). Sveriges härordning är grundad på systemet stam och beväring. Alm. 1894, s. 30. Vid 1901 års riksdag antogs åter en ny härordning. Flodström SvFolk 562 (1918).
-PIL. [efter isl. herǫr] (arkaiserande, i fråga om äldre, i sht forntida nordiska förh.) budkavle i form av en på särskilt sätt tillskuren l. med särskilt märke försedd pil varigenom folket kallades till vapen. Ödbjörn lät härpilen gå till uppbåd kring alt sitt rike. Bååth EgilS 4 (1883). Hagström Herdam. 3: 281 (1899; i fråga om händelser 1611). Olson Snorre 1: 187 (1919). —
-PUKA. [jfr t. heerpauke] (numera bl. i skildring av äldre förh.) puka (av det slag) som användes i militärmusiken; krigspuka. RA I. 2: 8 (1561). Musiquen .. bestod af 30 violiner, 12 cornetter (osv.) .., förutan orgorna, trumpeter och härpukor. Ahnfelt LUH 91 (i handl. fr. 1668). VL 1894, nr 280, s. 3. —
-PUKARE. [jfr t. heerpauker] (i fråga om ä. förh.) jfr -PUKA. RF 1634, § 2. CTOdhner i 2VittAH 27: 122 (1876). —
-ROP. (här- 1681 osv. härs- 1835) [fsv. härrop; jfr äv. fsv. härop, isl. heróp]
1) (numera i sht i vitter stil, ålderdomligt l. arkaiserande) härskri, krigsrop. Verelius 192 (1681). Husen ringades strax och härrop gafs upp. Bååth EgilS 35 (1883). Edgren Tennyson 40 (1902).
2) (numera knappast br.) fältrop; stridslösen; äv. bildl. KrigVAH 1835, s. 168. Malmström Hist. 4: 428 (1874; bildl.). —
-SKARA. [jfr t. heerschar]
1) (numera i sht i vitter stil) stor skara av krigsfolk; här, härmassa; numera i sht i pl. Konnung Nebucadnezar / Medh eena stoora häär skaar. Holof. 5 (c. 1580). Medan tsarens härskaror inryckte i Finland. Tegnér Armfelt 3: 145 (1887). 2Mos. 6: 26 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917).
2) i överförd anv.: stor (”oräknelig”) skara l. flock (av människor l. andra levande varelser); äv. allmännare: stor hop l. samling (av ngt). Härskaror av mygg. Lindestolpe Frans. 37 (1713). Hela härskarar af onda människor. Hoffmann Förnöjs. 412 (1752). Den härskara hjeltar och hjeltinnor Dante eller Ariosto bringa i gång. Arfwidsson Oisian 1: 97 (1842). Ullman FlickÄra 8 (1909). särsk.
a) (i sht i bibliskt spr.) i uttr. den himmelska härskaran l. de himmelska härskarorna o. d. (jfr HÄR, sbst. 2 b), förr äv. Herrens härskaror o. d., om änglarna o. de saliga människorna i himmelen; förr äv. utan bestämning, i uttr. härskarornas Gud l. herre o. d. Then himmelska häärskaran. Luk. 2: 13 (Bib. 1541; NT 1526: thet himmelska herskapet). Alle Herrans häärskarar loffuer Herran. 3MänsLovs. 38 (Bib. 1541). Härskararnes Herre och Himlarnas lius. Frese VerldslD 128 (1715, 1726). Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna. Strindberg RödaR 37 (1879).
b) (i högre, i sht religiös stil) i uttr. den himmelska härskaran l. himmelens härskara o. d. (jfr HÄR, sbst. 2 c), om himlakropparna (särsk. fixstjärnorna). Gud har .. satt solen .. midt i sin himmelska härskara. Tegnér (WB) 6: 123 (1827). Apg. 7: 42 (Bib. 1917; NT 1526 o. Bib. 1541: herskap). —
-SKEPP. [fsv. härskip; jfr isl. herskip] (numera i sht i vitter stil, ålderdomligt l. arkaiserande; särsk. i fråga om fornnordiska förh.) krigsskepp; (vikinga)-drake. Stiernhielm WgL 104 (1663). KrigVAH 1835, s. 51 (i fråga om medeltida förh. i Sv.). Säg, hur djerfs du (dvs. Priamos) komma allen till Achajernas härskepp? Johansson HomIl. 24: 203 (1848). Den blifvande Harald Hårdråde, utrustade af träspånor en flotta af härskepp. Lagerstedt SvUppfH 6 (1903). —
-SKRI. (här- 1541 osv. härs- 1681)
1) i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.: (oartikulerat) skri l. ropande l. hurrarop o. d. som upphäves av en här l. krigarskara, då den går till anfall; krigsrop; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr -ROP 1. Giffuer vp itt häärskrij, ty Herren haffuer giffuit idher stadhen. Jos. 6: 16 (Bib. 1541). Det har på den allra senaste tiden blifvit uppstämdt ett mäktigt härskri mot dryckenskapslasten. Samtiden 1874, s. 456. Honom (dvs. Styrbjörn Starke) följde hans män. / Vardt stort härskri och vapengny. Melin Dikt. 1: 4 (1888). Hurraropens taktfasta härskrin ekade mellan husraderna Knöppel Barb. 41 (1916). jfr (†): Herren skal stigha nedh aff himmelen medh häärskrij. 1Tess. 4: 16 (”3”) (Bib. 1541; Luther: mit eynem felltgeschrey).
2) (numera föga br.) fältrop; stridslösen; äv. bildl.; jfr -ROP 2. Striden börjas .. under begge Riddare-Lagens .. härskri .. nemligen .. Trohet och Redlighet! TornSp. 1799, 2 Ordn. s. B 1 a. Fryxell Ber. 1: 118 (1823). Ett af vår tids härskrin är toleransen. Askelöf Tal 13 (1835). Rundgren i 3SAH 8: 93 (1893; bildl.).
3) herald. devis (eg. till uppmuntran l. igenkänningstecken i strider). FörordnRiddareO 1748, s. C 3 a. Schlegel o. Klingspor Herald. 101 (1874). 2NF (1909). —
-SKRUD. [jfr isl. herskrúð(i)] (i vitter stil, mindre br.) = -KLÄDNAD. JGOxenstierna 5: 138 (c. 1817). Topelius Planet. 1: 26 (1889). —
-SKÖLD. [fsv. härskiolder; jfr isl. herskjǫldr] i fråga om forntida germanska, i sht fornnordiska förh.: sköld som bars i fientlig avsikt (ss. krigstecken). Ihre (1769). Med härskölden upplyft och manliga steg / han framgick mot AsaThor. Ling As. 189 (1833). 2NF (1909). särsk. (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) övergående i bet.: krigsmakt, vapenmakt, krig, strid o. d.; i sht i sådana uttr. som fara med härsköld, föra krig, härja, plundra, överfalla ngn med härsköld, (in)taga l. vinna l. bemäktiga sig ngt med härsköld, föra l. resa härsköld (emot ngn l. ett land) o. d. (Att) K: Valdemar eller Danskemen aldrig skole owerfalle swenske men med hersköld. G1R 1: 294 (1523). (Tyska ordens herrar) ryckte .. in i Pryssen, thet the medh Härskiöld intogho. Schroderus Os. 2: 643 (1635). Konung Agne for med härsköld kring Finnland. Säve Yngl. 22 (1854). Här fans en annan partihöfding, Oginsky, som förde härsköld emot ätten Sapiea. Svedelius i 2SAH 44: 77 (1868). De båda grefvarne (av Northumberland och av Westmoreland) resa härsköld i norra England. Svedelius SmSkr. 1: 270 (1871, 1888). Lagerlöf HomOd. 72 (1908). —
-SPETS. [efter ä. t. heerspitze (Luther); ytterst väl efter lat. acies l. agmen] (†) i slagordning uppställd här; anträffat bl. i bildl. anv. PErici Musæus 3: 48 b (1582). Därs. 57 a. —
-SPORRE.
1) [efter isl. herspori] (†) fotangel. LMil. 2: Föret. s. 25 a (1764).
2) i fråga om forntida o. medeltida förh.: med järntaggar beslagen stridsklubba, ”morgonstjärna”. Dalin Hist. 1: 265 (1747). LMil. 2: Föret. 3 b (1764). 2UB 6: 316 (1904). —
-STRÅT. [jfr fsv. härstrata, fd. hærstræde, t. heerstrasse] (numera bl. ngn gg i vitter stil, arkaiserande) härväg; förr äv.: allmän väg, landsväg; äv. bildl. (Staden) Ephron, som j härstråtenne lågh, ther man jgenom moste. 1Mack. 5: 46 (Bib. 1541; Bib. 1917: ingången till passet). Dygdenes stijg synes trång, och mörk, dem latom och blindom: / Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder. Stiernhielm Herc. 383 (1658, 1668). Eriksgatan .. var .. en betydelsefull härstråt och handelsväg. TurÅ 1930, s. 137. —
-STYRKA, r. l. f. (här- 1845—1912. härs- 1896) krigsstyrka; truppstyrka; här. Herodotus uppgifver .. hans (dvs. Sesostris’) här-styrka, till icke mindre än 400000 man fotfolk, 24000 ryttare och 27000 stridsvagnar. KrigVAT 1845, s. 556. 2NF 17: 1078 (1912). —
-TAGEN, p. adj. [fsv. härtakin; jfr isl. hertekinn] (i vitter stil, arkaiserande) tagen (ss. fånge l. byte) i krig. Härtagna fångars och trälarnes olyckliga villkor gick honom (dvs. den helige Botvid) särdeles till sinnes. Afzelius Sag. 3: 132 (1841). Härtaget gods. Bååth EgilS 25 (1883). —
-TECKEN. (numera bl. i vitter stil) igenkänningstecken som bäres i strid; äv.: fälttecken, standar, baner. Sylvius Curtius 4 (1682). Hundratusentals människor från olika länder tågade åstad och buro som härtecken ett rödt kors på sina kläder; däraf namnet korståg. Larsson SvHFolksk. 18 (1898). Fanan .. / Det skönsta af härtecken. VLitt. 2: 491 (1903). —
-TÅG. [jfr t. heerzug] (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt l. arkaiserande) krigståg, härnadståg. LMil. 1: 281 (1683). (Det) var .. ingalunda Carl XII:s vana att vid sina härtåg lita på främmande trupper. Carlson i 2SAH 61: 378 (1884). Hygelac .. föll .., ännu ung, på ett härtåg i Frisland. Fornv. 1917, s. 128. —
-UPPBÅD~02, äv. ~20. (i fråga om ä. förh.) uppbåd av hären, kallelse till krigstjänst; äv. konkret, om (den uppbådade) hären. ”Det stridsrustade häruppbådet”, blef (i Rom) äfven grund för rösträtten. NF 3: 182 (1878). Då konungen (dvs. Johan Sobieski i Polen) .. gjorde allmänt häruppbåd. Jensen Mickiewicz 395 (1898). —
-VAGN(EN). [efter t. heerwagen] (†) karlavagnen. Gestrinius Uran. 226, 230 (1647). —
-VÄG. [jfr t. heerweg] (i sht i fråga om ä. förh.) väg som är anlagd för framförande av trupper, militärväg; stundom övergående i bet.: stor väg, allmän väg, landsväg. (Cispadanska Galliens romanisering) skedde genom skapande af stora romerska kolonisations-punkter och af här-vägar. KrigVAT 1860, s. 184. Aligarh .. vid härvägen mellan Agra och Delhi. NF 19: 166 (1895). NorstedtVärldH 15: 64 (1928). oeg. o. bildl. Hvar tanke, som dugt, sin härväg bröt. DN 1897, nr 9968 A, s. 3. Myrornas härvägar. Ericson Fågelkås. 1: 116 (1906). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. i sht mil. sammanfattningen av allt som rör en härs organisation, utrustning m. m. Bolin Statsl. 1: 131 (1868). En .. öfversigt af Rysslands härväsende. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 9. Hjärne K12 19 (1902). —
-ÖR, n. [av isl. herǫr, f., vars senare led är ǫr, f., pil (se ARV, sbst.2)] (†) härpil. Peringskiöld Hkr. 1: 151 (1697). Anm. Genom missförstånd av senare ssgsleden har ordet hos Dalin Hist. 1: 215 (1747), Botin Hist. 1: 117 (1789), Dalin (1852) m. fl. fått den oriktiga formen här-rör. —
-ÖVERSTE, m. (enst., †) högste befälhavare över en här; härförare, fältherre. Häfdatecknaren och häröfversten Ammianus Marcellinus. Rydberg RomD 150 (1877).
B (†): HÄRA-FÖDA, se A.
C (†): HÄRE-FÄRD, se A.
D (†): HÄRES-KRAFT, se E.
E (numera bl. i -MAKT): HÄRS-GNY, se A. —
-KRAFT. (heres- 1540. heradtz- 1544. häredz- 1604. härs- 1541—1814) [jfr t. heereskraft; ssgsformen häres-, varav äv. gm missförstånd häredz-, heradtz-, beror på inflytande av t. heeres-] härsmakt. RA I. 1: 250 (1540). Han skal komma medh häärs krafft, och falla in vthi Konungens feste. Dan. 11: 7 (Bib. 1541). Att .. (Oden) endast genom härs-kraft kunnat betvinga så stora länder .. vore fåfängt att tro. Botin Hist. 1: 35 (1789). Heinrich (1814). —
-MAKT. (här- 1877. härs- 1541 osv.) [jfr t. heeresmacht] vapenmakt; krigsmakt; härstyrka, krigshär; ofta i uttr. med härsmakt, med vapenmakt. Infalla i ett land, intaga en fästning osv. med härsmakt. 2Krön. 26: 13 (Bib. 1541). Också denna ö (dvs. Naxos) underlade sig Pisistratus med härsmagt. Carlstedt Her. 1: 63 (1832). Storthinget är, genom Norges grundlag, i viss mån förhindradt att låta rikets hela härsmakt användas för att afvärja alla angrepp på föreningsområdet. SvAlm. 1889, s. 44. 2NF 2: 5 (1904). oeg. o. bildl. Tunga och blick äro andarnes härsmakt. Fahlcrantz 1: 6 (1835, 1863). Fursten över luftens härsmakt (dvs. de onda andarna). Ef. 2: 2 (Bib. 1917). —
-MAN, -MASK, -ORDNING, -ROP, -SKRI, -STYRKA, se A. —
-TAL. (enst.) antal krigare; härstyrka. Väl ser jag att edert härstal är stort. Ling Gylfe 92 (1814).
1) härsmakt; krigsmakt; vapenmakt. G1R 26: 193 (1556) (: härskafft; möjl. dock fel för: härskraft). (Sv.) Härskap .. (lat.) acies, castra. Schenberg (1739).
2) härskara; i uttr. det himmelska härskapet o. d., om änglarna o. de saliga människorna i himmelen; jfr HÄR-SKARA 2 a. Strax wort medh engelen itt stoort tal vthoff thet himmelska herskapet, the ther loffuade gud och sadhe. Luk. 2: 13 (NT 1526; Bib. 1541: then himmelska häärskaran). Om de (dvs. ätten Brahes medlemmar) icke vilja berömma sig af anhöriga ibland det himmelska härskap. 1VittAH 2: 116 (1776). Ingelman 102 (1838, 1843).
Spalt H 2058 band 12, 1932