| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄCKLA häk3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (tillf., i bet. 2, Berg ModAmer. 85 (1925)), -ANDE, -ERI (tillf., i bet. 2, Hagberg Shaksp. 7: 256 (1849)), -ING (nästan bl. i bet. 1, IErici Colerus 1: 105 (c. 1645) osv.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
1) medelst häckla l. häcklingsmaskin utföra ett slags kamning av (lin l. hampa) i syfte att avskilja de sämre, kortare o. grövre tågorna (blånorna); äv. i fråga om liknande kamning av blånor, utförd för att avskilja de sämre från de bättre; äv. i p. pf. ss. adj. SkeppsgR 1541. (Lin) häcklas, spinnes och wähwes .. til Lärfft (osv.). Risingh LandB 59 (1671). (Fångarna) nyttjas .. at karda ull och häkla hampa. LBÄ 11—13: 127 (1798). Dessa blånkammar äro 2:ne stycken .. för att kunna, med en i hvardera handen, vidare utkamma eller häckla blånorna. Ekenmark Lb. 133 (1847). Innan .. (linet) kan spinnas till garn, skall det emellertid först häcklas, d. v. s. kammas på olika häcklor. AllmogHemsl. 87 (1915). Hampa, ohäcklad och häcklad. SFS 1916, s. 121. — jfr AV-, GENOM-, GROV-HÄCKLA samt O-HÄCKLAD.
2) underkasta (ngn l. ngt) noggrann granskning o. i samband därmed påvisa brister o. fel, nagelfara, kritisera; numera bl. med klandrande bibet.: småaktigt l. illvilligt (obefogat) klandra l. kritisera (ngt l. ngn), framhålla oväsentliga brister o. fel (i allm. hos ngt förtjänstfullt l. värdefullt) för att förringa l. nedsätta, ”hacka på” (ngt l. ngn), kälta på; ngn gg äv. i uttr. häckla på ngt l. ngn. Balck Musæus G 3 b (1596). Mäst giorde thet honom (dvs. vargen) alt wee och bång, / At han så smäligha häkladher war. Fosz 580 (1621). En stridskrift, hvaruti .. (Pfeifs) bok med en skarp pänna häklas. Hof Skrifs. 276 (1753). Man vinner sällan på att häckla andra. Hagberg Shaksp. 2: 56 (1847). Han är som ett stort barn, som alla vilja häckla på. Elkan Hall 438 (1899). Man må kritisera, häckla, negera efter lust och förmåga. Norström Masskult. 201 (1910; 1. uppl.) Hon talte med välbehag om Stockholm, som det .. var sed att häckla som ytligt. Siwertz JoDr. 29 (1928). Rikskanslerns .. så mycket häcklade metod att skjuta de sakliga synpunkterna i förgrunden har visat sig riktig. SvD(A) 1930, nr 293, s. 4. — jfr FÖR-HÄCKLA.
HÄCKLA NED10 4 l. NER4. (vard.) till 2: häcklande nedgöra. Att den, som bjöd till att häckla ner honom i grund, rätt snart började sväfva på målet och smått berömma den store fulingen. Högberg Vred. 3: 190 (1906). Ullman FlickÄra 55 (1909). —
HÄCKLA TILL. (†) till 2: häckla, gå illa åt, nedgöra, ”tvåla till”. De ha så häcklat til honom där inne .., rätt som man säger skura en. skura til en. Columbus Ordesk. 44 (1678; uppl. 1908). SedolärMercur. 3: nr 16, s. 4 (1731). —
HÄCKLA UT10 4.
1) (tillf.) till 1: utkamma (fiber o. d.) med häckla. Konsten att ur en ört .. häckla ut glänsande, silkeslena fibrer. Cavallin Kipling Kung 201 (1897).
2) (†) till 2: häcklande nedgöra (ngn). Den Comedia, uti hvilken han (dvs. Aristofanes) häklade ut Socrates. Lagerbring HistLit. 371 (1748).
(1) -HUS. (†) jfr -BOD. Hampan .. häcklas på fabriquen i et därtil giort häckelhus. FoU 25: 126 (c. 1786). —
(1) -KAM. (i fackspr.) i häcklingsmaskin: kamliknande maskindel som utför häcklingen. Eneberg Karmarsch 2: 672 (1862). UB 6: 400 (1874). —
-MASKIN, se C. —
B (numera bl. bygdemålsfärgat): (1) HÄCKLE-DAMM, n. (†) damm som uppkommer vid häckling. Linné Diet. 2: 67 (c. 1750). —
C: (1) HÄCKLINGS-BLÅNOR, pl. (i fackspr.) blånor som avskilts gm häckling; motsatt: skäktblånor. 2UB 8: 270 (1900). —
(1) -MASKIN. (häckel- 1855. häcklings- 1874 osv.) (i fackspr.) maskin för häckling. Åstrand 1: 293 (1855). TT 1874, s. 49. En patenterad, kombinerad skäktnings- och häcklingsmaskin. LAHT 1899, s. 35.
1) (i sht förr) till 1: person som utför häckling (i sht yrkesmässigt). Linc. (1640). Kardare och häcklare. Linné Diet. 2: 67 (c. 1750).
2) till 2: person som häcklar l. har för vana att häckla, klandersjuk person. Dalin Arg. 1: 164 (1733, 1754). Häcklare är den, som, med föresats at lasta, lastar alt utan åtskilnad, hvad som duger och icke duger. SP 1790, nr 96, s. 1. 3NF 5: 200 (1926). —
HÄCKLERSKA, f.
1) (i sht förr) till 1: kvinna som utför häckling (i sht yrkesmässigt). Dähnert 107 (1746). Auerbach (1909). jfr LIN-HÄCKLERSKA.
Spalt H 1872 band 12, 1932