Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÅNA grå3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING (se avledn.).
Etymologi
[fsv. grana, motsv. d. graane, isl. grána; avledn. av GRÅ]
1) bliva grå, få grå l. gråaktig färg; stundom i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr GRÅ 1. Helsingius N 1 b (1587). Harar, Snöripor, och andra, hwijtna om Winteren, och gråna om Sommaren. Rudbeck Atl. 1: 23 (1679); jfr 2. Den ljusgula sandstenen grånar när den blir äldre. Topelius 24: 86 (1857). (Trähuset var) länge sedan grånadt af vind och väder. Heidenstam Birg. 38 (1901). Siwertz Sel. 1: 199 (1920). — särsk. i fråga om ansiktsfärg: bliva gråblek l. smutsgrå; jfr GRÅ 1 h. Hans ansikte grånade, och han skakades under ett af sina fruktade (epileptiska) anfall. Heidenstam Karol. 1: 339 (1897). Högberg Vred. 2: 14 (1906).
2) [specialfall av 1] i fråga om färgförändring på hår (skägg), uppträdande i sht vid inträdande ålderdom: bliva grå; äv. i överförd anv., särsk. om person: bli gammal (till levnadsåren l. i en viss ställning l. egenskap), övergående dels i bet.: bli skröplig av ålder, tackla av, avtyna, dels i bet.: bli beprövad l. förhärdad l. inbiten o. d.; äv. i bildl. anv.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr GRÅ 1 f. Han har redan börjat gråna. Öffuergiff mig .. icke j min ålderdom tå iagh grånar. PErici Musæus 1: 262 a (1582). Titt håår grånar. Balck Ridd. C 6 b (1599). Mitt Hufwudh hafwer öfwer alt grånat. Schroderus Hoflefw. 259 (1629). Man har exempel på dem, som blifvit skrämde och grånat på en natt. Linné Diet. 2: 238 (c. 1750). En själ som grånat i förtid. Tegnér (WB) 5: 565 (1826). Den gamla Comministern hade grånat i tjensten. Knorring Ståndsp. 1: 47 (1838). Grånade kämpar. Runeberg 5: 89 (1860). Du som .. rakat din hjessa att ingen skall se hur du grånar i synden. Strindberg MOlof 58 (1878). Vår tanke vuxit, grånar nu och lider. Rydberg Dikt. 2: 34 (1891). — särsk. (i vitter stil) bildl. om tid; utom tillf. numera bl. i p. pf. ss. adj.: längesedan förfluten; företrädesvis [med anslutning till språkprovet fr. 1860] i uttr. grånad forntid. Brenner Dikt. 1: 201 (1691, 1713). Snillealster från länge sedan grånade dagar. Knorring Cous. 2: 47 (1834). Lys högt du segersälla fana, / Sliten af strider sen en grånad forntids dar. Runeberg 5: 8 (1860). BiblJäg. 4: 9 (1897).
3) (i sht i vitter stil) (på grund av förändring i ljusförhållanden i rymden l. på grund av töcken o. d.) få en grå förtoning, bli kallt gråaktig l. grådaskig, framträda ss. grå l. med obestämd färg; särsk. (äv. bygdemålsfärgat i vissa trakter) i fråga om (den färgton som uppstår vid) övergång från dagsljus till mörker l. från mörker till dagsljus; ofta opers.; äv. bildl.; jfr GRÅ 1 i. Nu ankom grånande den däfna skymning. JGOxenstierna 4: 135 (1815). Det sägs att solen sänks, att dagen grånar: / välan, så kämpen under aftonrodnan. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Snöbergens spetsar grånade allt mer. Bremer Nina 669 (1835). Dagern grånar längs golf och mattor. Tavaststjerna NVers 13 (1885). Grånar rymden omsider / Och lägger sig snö öfver land. Snoilsky 5: 196 (1888, 1897). Den gula himmelen grånade. Heidenstam Karol. 1: 221 (1897). Mot kväll det grånar. Ekelund Syn. 75 (1901). Märken I ej hur det grånar / åter till medeltid? Karlfeldt FlBell. 147 (1918).
4) (i vitter stil, mera tillf.) tr.: komma (ngn l. ngt) att gråna, göra grå. Gustaf III 3: 80 (1783). Dagningens isande vind grånade deras kind. Heidenstam Alienus 2: 85 (1892). Åldern fritt må våra lockar gråna. Flensburg Sång. 126 (1915).
Särsk. förb.: GRÅNA BORT10 4. (i vitter stil, föga br.) till 2: bli grå o. åldras; äv. bildl. VDAkt. 1785, nr 255. Att tvär och hädd / Gråna bort som Flicka. Franzén Skald. 1: 141 (1793, 1824). Vetterlund DagStund. 98 (1896; bildl.).
GRÅNA UPP10 4 l. OPP4. (tillf.) till 3: börja ljusna, dagas. Det grånade långsamt upp till gryning. Hemmer Kokko 161 (1920).
Ssg: GRÅN-SJUKA. (†) till 1 slutet, om ett slags bleksot. (Sv.) Grånsjuka .. (t.) eine Art Cachexie. Möller (1790). Heinrich (1814).
Avledn.: GRÅNAD, r. l. m. (föga br.) förhållandet att vara l. bliva grå; äv. mer l. mindre konkret. Serenius Aa 1 b (1734). särsk.
1) till 2. Man kan … icke af grånaden i hufvudet (hos hästen) bestämma någon viss ålder. VetAH 1811, s. 270. Hirn Sharp 99 (1915). (Medel) mot håravfall .. (och) Grånad. SvD 1920, nr 14, s. 1.
2) (i vitter stil) till 3. Jag (känner) himmelens grånad / Ej — blott rimlustans trånad. Conservationsbl. 4: nr 18, s. 1 (1823). Dagningens ljus .. spred en blek grånad över hans ansikte. Heidenstam Svensk. 1: 35 (1908). bildl. med anslutning till GRÅ 4. För en stund jag tycker / vardagens grånad sig skingrar. Lindorm Dom. 32 (1920).
GRÅNING, om sak r. l. f., om person m.
1) (tillf.) till 1: grånande. PH 5: 3453 (1752).
2) (enst.) till 2, konkret: gråhårsman. Vi gamla barnlösa gråningar. Idun 1895, s. 351.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3: första (ansats till) gryning (l. skymning). Cygnæus 9: 128 (1851). I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Bengts Vargt. 110 (1915). Julhalmen .. bars in i bondens stuga i ”gråningen” om julaftonen. FolklEtnogrStud. 1: 211 (1916). OoB 1921, s. 97.

 

Spalt G 1123 band 10, 1929

Webbansvarig