Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GENERAL jen1era4l l. je1n-, i ssgr som hava huvudtonen på senare ssgsleden jen1eral- l. je1n- l. (vard.) jen1ral-, adj. -are.
1) som har avseende på l. gäller l. (i allmän sammanfattning) omfattar ngt i dess helhet l. alla (personer l. djur l. föremål av visst slag) l. det hela, som har allmän omfattning l. giltighet l. innebörd o. d., allmän, (allt)omfattande, fullständig, universell; generell; sammanfattande; ofta motsatt: speciell; utom i a numera bl. ss. första led i ssgr. Stiernman Com. 1: 680 (1615). Såsom I derhoos begäre, att vi vele skicka eder en ny general fulmacht. OxBr. 1: 133 (1619; möjl. ssg). En General såwäl som Special Fördelning (av namnen på oceanerna). Rålamb 4: 14 (1690). En fullkomligh och General Förfahrenheet uthi alt hwad som en ädel Riddersman anstår. Dens. 8: a 4 a (1691). (Till byggnadskonsten hör) at kunna författa Generala Planer. Carlberg SthmArchitCont. A 4 b (1740). Generala och vaga omdömen. Björnståhl Resa 3: 81 (1778). Den förste (av tabellerna) är general och angår hela Riket. VetAH 1800, s. 156. En general skrattsalfva. Gosselman SNAmer. 1: 134 (1833). — särsk.
a) (utom i ssgr numera föga br.) sjöt. om kurs, distans o. d.: generell. Ekbohrn NautOrdb. 150 (1840). FFS 1871, nr 34, s. 10. Stenfelt (1920).
b) om person l. myndighet o. d.: vars befogenhet l. makt sträcker sig över ett helt större område, en hel förvaltningsgren o. d., som har högsta makten l. tillsynen l. värdigheten; numera bl. ss. första led i ssgr. Jagh Claes Flemingh .. Generall Krigz öfuerste och Ståtthollare i finlandh. UrkFinlÖ I. 2: 153 (1597; möjl. ssg). Sin fullmacht .. att wara generall werdeij och vpsynessman öfwer alla handtwärcker. BtÅboH I. 13: 174 (1638).
c) [jfr holl. in het general, fr. en général] (†) i substantivisk anv. i uttr. uti general, i allmänhet. Hoorn Jordg. 1: 36 (1697).
2) med allmänt förstärkande bet.: ”komplett”, fullkomlig, enastående, utomordentlig, ”ärke”- o. d.; numera bl. i ssgr, i allm. av mera tillf. o. skämts. karaktär. Uthropandes honom för en General Öltok och Fyllehund. Fernander Theatr. 273 (1695).
1) mil. o. sjömil. särsk. (förr) i fråga om sv. förh., urspr. benämning på officerare kommenderade till högste befälhavaren (äv. till general med visst befäl) för att ombesörja stabsgöromål, i sht kommenderingar, sedermera dels (från 1806) om en grupp officerare, tillhörande före 1832 konungens generalstab, därefter generalitetet o. där bildande en särskild grad närmast efter generalmajorerna (vilken upphörde i början av 1840-talet), dels i vissa uttr. som utgöra benämningar på (innehavare av) vissa högre adjutantsbefattningar, t. ex. konungens l. kungl. maj:ts (tjänstgörande) generaladjutant (l. generaladjutanten) för armén l. flottorna, vid armén 1792—1840, vid flottan 1790—1840, benämning på föredraganden för kommandomålen rörande krigsmakten till lands resp. sjöss, vilken tillika var chef för kungl. maj:ts generaladjutantsexpedition för armén resp. flottorna (1840 ombildad till landtförsvarsdepartementets resp. sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition); kungl. maj:ts l. konungens (befälhavande l. tjänstgörande) generaladjutant, benämning på kommendanten i Stockholm, vilken var chef för kungl. maj:ts generaladjutantsexpedition för Stockholm (Stockholms garnison); generaladjutant av flygeln, grad (titel) för vissa generaladjutanter, dels inom Karl XII:s generalstab, dels under åren 1788—1806. RP 9: 465 (1642). NAv. 22/11 1655, s. 4. SvCivKrigCal. 1794, s. 56. Därs. 1796, s. 57. Flintberg Lagf. 4: 603 (1801; efter handl. fr. 1791). IllMilRevy 1905, s. 66.
2) (förr) mil. benämning på grad inom generalitetet närmast efter generalmajor; jfr 1. BonnierKL (1924).
Ssg (i sht till -ADJUTANT 1): generaladjutants-expedition. (förr) mil. o. sjömil. SthmStCal. 1796, s. 102. Hazelius Förel. 6 (1839). —
(1 b) -AGENT, m.||(ig.). (i sht i fackspr.) agent som representerar en firma, ett livförsäkringsbolag o. d. för ett större distrikt (ett l. flera länder) o. som under sig har flera agenter för mindre distrikt, huvudagent. Bolagets General-Agent för hela Östra och Norra Sverige. AB 1865, nr 31, s. 1. —
(1 b) -AMIRAL. (förr) sjömil. dels (i fråga om förh. 1780—1833) benämning på (innehavare av) högsta graden inom sv. amiralitetet närmast storamiral (då sådan fanns), dels benämning på (innehavare av) den av Karl XI 1677 inrättade amiralgeneralsgraden; jfr AMIRAL-GENERAL. Spegel Dagb. 13 (1680). 2RARP 3: 114 (1723). SvNorrigCal. 1833, s. 205. IllMilRevy 1898, s. 67. —
-ASSISTANSKONTOR(ET)~00102(0) benämning på en i Stockholm 1772 inrättad pantlåneanstalt (vilken upphörde 1832). PH 10: 881 (1772). Odhner G3 1: 343 (1885). —
(1 b) -AUDITÖR. (förr) mil. titel på ämbetsman med uppgift, i krig att i högkvarteret hava överinseende över arméns rättegångsväsen samt att inför konungen (högste befälhavaren) föredraga därmed sammanhängande ärenden, i fred att föredraga krigsrättsmål som dragits inför kungl. maj:t (o. i denna egenskap ledamot av nedre justitierevisionen). AOxenstierna 1: 439 (1651). Schmedeman Just. 839 (1683). BtRiksdP 1870, I. 1: BerRik. s. 4. —
-BALANS. (i fackspr.) sammandrag av alla vid (års)bokslut varande balanser, utvisande tillgångar, skuld, förlust o. vinst. OxBr. 11: 465 (1631). Fliesberg HbKöpm. 2: 210 (1900). —
-BAPTIST. kyrkohist. anhängare av en riktning bland baptisterna som anser Guds frälsande nåd värka på alla. Anjou Bapt. 124 (1854). 2NF 32: 536 (1921). —
-BAS, r. l. m. mus.
1) (i sht i kompositioner från 1600- o. 1700-talet) urspr. om en självständig instrumentalbas vilken hela stycket igenom utgjorde harmoniens grundstämma o. över vars noter siffror l. andra tecken anbragts för att angiva de harmonier l. ackord som skulle utföras till densamma; sedermera liktydigt med: (musikaliskt skrivsätt som utmärkes av) besiffrad bas. Rudbeck Bref 121 (1675; möjl. två ord). Jeanson (o. Rabe) 1: 106 (1927).
2) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) (läran om) konsten att vid spelning l. komposition använda ”generalbasen”; stundom allmännare: harmonilära. Londée Kellner 1 (1739). De uti General Basen förfarnaste Mästare och konstenärer. GAFult (1744) hos Jansson HMMöller O 3 b. Jag läser generalbas. Geijer (1809) i MoB 7: 72. Mankell MusH 1: 301 (1864). —
(1 b) -BEFÄL. (i fråga om ä. förh.) mil. åt högre befälhavare, i sht generalsperson, uppdragen (territoriell) befälsmyndighet; äv. om den militära institution som var ställd till dylik befälhavares förfogande för utövande av befälsmyndigheten. Kungen sätter af Peyron från generalbefälet på Åland. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 144 (1808). Wieselgren Samt. 149 (1877, 1880). Stabspersonalen vid generalbefälet. TjReglArm. 1889, s. 16. —
(1 b) -BEFÄLHAVARE~00200 l. ~02100. mil. (i fråga om ä. förh.) högre officer (i sht generalsperson) åt vilken uppdragits generalbefäl; särsk.: befälhavare i varje särskilt av de militärdistrikt i vilka riket (armén) 1833—1893 var indelat (indelad). CanzlistyrCirc. 30/9 1817, s. 4. General-Befälhafvare i Skåne. Branting Förf. 1: 499 (1827; efter handl. fr. 1818). Hallman Förf. 90 (1834). Wieselgren Samt. 180 (1877, 1880). —
-BESIKTNING. sjömil. besiktning gällande antingen samtliga en örlogsstations fartyg l. samtliga dess hus o. byggnader. NF (1882). —
-BESLUT. (†) avslutning på samtliga räkenskaper för längre period. Och skal på hwart siette Åhr giöras ett General beslut på Räkningen, och en ny Räkning begynnas. Stiernman Com. 1: 934 (1626). —
-BOK. (†) i fråga om bokföring: huvudbok. LReg. 400 (1631). Dhe Rysche Handels Compagnie General böcker in folio. BoupptSthm 20/7 1672, Bil. (1673). Schmidt Röne 1: 235 (cit. fr. c. 1735). —
(1 b) -BOKHÅLLARE~0200. (i fråga om förh. 1624—1642) benämning på den ämbetsman som hade att upprätta rikshuvudboken i ”räkningekammaren”. OxBr. 11: 143 (1625). RP 9: 325 (1642). —
(1 b) -BÄRGSAMT~02 l. ~20. (förr) benämning på en 1630 för högsta tillsynen o. vården av bärgsbruket inrättad överstyrelse, vilken 1649 ersattes av bärgskollegium. JernkA 1910, s. 37 (1637). JAAlmquist i 2MeddRArk. II. 3: 11 (1909). —
(1 b) -BÄRGSÄMBETE~0020 l. ~0200. (förr) = -BÄRGSAMT. Petersson KexsundSl. 169 (i handl. fr. 1638). —
(1 b) -DIREKTÖR. högste ledare l. chef; särsk., i fråga om nuvarande sv. förh., benämning på ämbetsmän som omedelbart under departementschefen ha högsta ledningen av vissa större centrala ämbetsvärk (de flesta ”styrelser” samt kammarkollegium, kommerskollegium, patent- o. registreringsvärket, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsvärket o. statskontoret); jfr -LOTSDIREKTÖR, -TULLDIREKTÖR, ävensom ÖVERDIREKTÖR. FortifOrdn. 1695, 3: 1. Telegrafstyrelsen består af en generaldirektör såsom chef (osv.). Linde Kam. 34 (1867). SFS 1920, s. 610. E. var 1905—17 generaldirektör för denna storindustri (dvs. ”norgesalpeter”). 2NF 35: 705 (1923). —
-DISKONTKONTOR(ET)~0102(0). (förr) benämning på en 1787 inrättad lånebank, vilkens rörelse 1800 övertogs av riksbanken. Stadga och Reglemente För et General-Discont-Contoir. (1787; titel). 2NF 6: 506 (1906). —
-DISPASCH. sjöt. o. jur. dispasch som avser beräkning o. fördelning å intressenterna av skada uppkommen gm gemensamt haveri. PT 1892, nr 65 A, s. 1. —
(1 a) -DISTANS. sjöt. distans som mätes efter ett fartygs generella kurs, generell distans. Pettersson Nav. 107 (1853). Ekelöf Ordl. (1898). —
-EXAMEN. (i fråga om förh. under 1700-talet) mil. allmänt prov vars genomgående erfordrades för erhållande av förslag till kapten vid artilleriet. KrigVAT 1848, s. 17 (1789). —
-FAKTORIKONTOR(ET) ~00102(0). (förr) benämning på en 1662 organiserad statlig institution för bedrivande av varu- o. växelaffärer med utlandet. Stiernman Com. 3: 94 (1662). SvH 6: 20 (1903). —
(2) -FYLLA, r. l. f. (starkt vard., skämts.) starkt rus; supfest. En hejdundrande vinfest. .. Och då är den stora generalfyllan för året. Cederschiöld Artist. 124 (1915). Östergren (1924). —
(1 b) -FÄLTHERRE~020. (i fråga om förh. under 1600-talet) mil. titel förlänad åt generalsperson i hans egenskap av (förutvarande) högste befälhavare för armé i fält, fältmarskalk. Petreius Beskr. 2: 231 (1614). RARP 9: 24 (1664). Generalfältherren Gustaf Horns änka. Hagström Herdam. 1: 299 (1897). —
(1 b) -FÄLTLÄKARE~0200. mil. från o. med 1915: titel på chefen för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse (jfr ÖVERFÄLTLÄKARE); tidigare bl. ss. benämning på chefen för arméns sjukvård o. fältläkarpersonal i krig. TjReglArm. 1867, 4: 11. SFS 1919, s. 2839. —
(1 b) -FÄLTMARSKALK ~002. (i fråga om sv. förh. under 1600-talet l. i fråga om utländska förh.) mil. ”generalfältherre”; fältmarskalk. RARP 3: 248 (1642). —
(1 b) -FÄLTPROVIANTMÄSTARE~0100200. (i fråga om förh. i början av 1600-talet) mil. benämning på ledaren av den gemensamma förplägnads- (intendentur-) tjänsten vid armé i fält. Hallenberg Hist. 2: 501 (1790; efter handl. fr. 1612). —
(1 b) -FÄLTTYGMÄSTARE~00200. mil. urspr.: den ledamot av krigskollegium (tidigast benämnd ”rikstygmästare”) som var målsman för härens vapen o. ammunition, senare dels mellan 1782 o. 1865: chefen för den avdelning (det departement) som inom krigskollegium handhade dessa angelägenheter, dels från 1865: chefen för arméförvaltningens artilleridepartement; under tiden 1682—1897 (utom under tiden 1794—1807) tillika befälhavare för artilleriet (sedan 1807 med titel generalfälttygmästare och chef för artilleriet), från o. med 1898 tillika inspektör för artilleriet (med titel generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet). Henel Sthm 10 (1728). SFS 1906, Bih. nr 66, s. 35. —
-FÖRORDNING. (†) Kongl. Maj:ts General Förordning öfwer mått och wicht. Stiernman Com. 3: 713 (1668). —
-FÖRRÅDSKASSA~0020. (förr) mil. benämning på en 1722 inrättad kassa med inkomst av vakans- o. arrendeavgifter av indragna mindre militieboställen vid de indelta regementena (i sht med uppgift att i händelse av krig underlätta dessas uppbrott). ResolAllmogBesvär 1727, § 23. ResolAllmBesvär 1752, s. A 3 b. —
-FÖRSAMLING. möte varvid de olika medlemmarna l. områdena l. kollektiva enheterna av ett större helt (ett land, en sammanslutning, en korporation o. d.) äro representerade för att dryfta o. avgöra för det hela gemensamma frågor; allmänt möte; äv. ss. koll. om de till ett dylikt möte samlade personerna. Lindfors (1815). Måleriarbetarne härstädes hade i tisdags generalförsamling. GHT 1897, nr 234 B, s. 2. Tidigare stiftade (kloster-)ordnar hade generalförsamlingar. Hildebrand Medelt. 3: 1078 (1903). Generalförsamlingen beslöt (osv.). LAHT 1910, s. 219. —
-FÖRSLAG. (i fackspr.)
1) sammanfattande (översiktlig) plan (över användningen av anslag för följande året l. över följande årets stat o. d.); jfr FÖRSLAG 1 d. LReg. 62 (1688). SFS 1916, s. 536.
2) översikt l. sammandrag l. besked (se d. o. 12 c), i allm. uppgjord (uppgjort) på grundval av översikter osv. av mera speciell art, allmän l. sammanfattande tablå; särsk. sjömil. av högste befälhavare över flotta (självständig eskaderchef o. d.) till kungl. maj:t avgiven översiktlig redogörelse för flottans (eskaderns) besättning o. materiell; jfr FÖRSLAG 3. Gynther Förf. 4: 19 (cit. fr. 1810). General-förslag eller summariskt sammandrag. SPF 1839, s. 225. SFS 1892, nr 32, s. 32. 2NF (1908). —
(1 b) -GEVALDIGER. (förr) mil. till högkvarter hörande person med åliggande att hålla uppsikt över arméns polis o. tillsyn över allmän ordning inom läger o. kvarter samt att vara åklagare vid generalkrigsrätt i fält. AOxenstierna 1: 439 (1651). Krigsart. 1683, art. 38. 2NF (1908). —
(1 b) -GUBERNATOR l. -GUVERNATOR. (†) generalguvernör. HSH 31: 431 (1638). AtlFinl. 32 a: 12 (1899; efter handl. fr. c. 1650). —
(1 b) -GUVERNEMENT. (i fråga om ä. förh. i Sverge o. Finl. l. i fråga om utländska förh.) det geografiska området för en generalguvernörs myndighet; äv.: generalguvernörs ämbete. HSH 31: 427 (1638). General Gouvernementet Lifland, med Gouvernementerna Riga och Ösel. SC 2: 430 (1822). Odhner G3 1: 73 (1885). —
(1 b) -GUVERNÖR. (i fråga om ä. förh. i Sverge l. Finl. l. i fråga om utländska förh.) benämning på ämbetsman som har högsta militära o. civila myndigheten inom ett större område (ett land, ett l. flera landskap). RP 9: 388 (1642). Ingen General-Gouverneur inom Riket må hädanefter förordnas. RF 1809, § 46. Generalguvernören öfver Finland. FFS 1891, nr 4, s. 1. —
-HANDEL. nat.-ekon. benämning på ett lands samfällda varuutbyte med andra länder; motsatt: specialhandel. NF 5: 194 (1881). Kjellén Storm. 1: 185 (1905). —
-HANDELSKOLLEGIUM~000200. tidigare benämning på kommerskollegium. Stiernman Com. 2: 756 (1653). SvH 5: 467 (1906). —
(1 b) -INSPEKTOR~002. (i fråga om förh. under 1600-talet) titel på en under kammarkollegium lydande ämbetsman som stod i spetsen för landtullarnas förvaltning. Stiernman Com. 3: 919 (1672). 2NF 30: 297 (1920). —
(1 b) -INTENDENT. särsk.
a) mil. benämning på högste chefen för en härs intendenturväsen; särsk. i Sv., dels mellan 1796 o. 1814 benämning på chefen för generalkrigskommissariatet i fält, dels mellan 1850 o. 1865 benämning på chefen för intendentsavdelningen i krigskollegium, dels slutligen från 1865 benämning på chefen för arméförvaltningens intendentsdepartement (sedan 1880 tillika chef för intendenturkåren). CanzlistyrCirc. 30/9 1817, s. 5. SFS 1893, nr 7, s. 1.
b) (i fråga om förh. i Sv. 1789—1794) sjömil. benämning på chefen för flottans hela ekonomiska styrelse. SvCivKrigCal. 1792, s. 54. —
-JORDEBOK~002. (förr) kam. jordebok upprättad i reduktionskommissionen på 1690-talet å sedan år 1680 donerade, köpta, bytta o. hemfallna kronogods. Forssell Hist. 1: 95 (1869). —
(1 b) -KAPITEL.
1) i sht kyrkohist. inom romersk-katolska ordenssamfund: beslutande församling vars befogenhet gäller orden i dess helhet o. som utgöres av befullmäktigade ombud från ordens olika provinser; äv. bildl. l. i utvidgad anv.: allmänt möte. SP 1780, s. 12. År 1398 höll hela (cistercienser-)orden ett generalcapitel i Heilbronn. Reuterdahl SKH III. 2: 188 (1863). Gamarna .. hålla general-kapitel. Högberg JesuBr. 1: 3 (1915).
-KARTA. (i fackspr.) allmän översiktskarta, i allm. över ett större område (o. i mindre skala); motsatt: detalj- l. specialkarta. CivInstr. 284 (1688). At general- och special- samt sjökartor måtte öfver Sveriges rike .. uprättade varda. Höpken 1: 230 (1745). Nordenskiöld Periplus 27 (1897). —
(1 b) -KONFESSOR. [jfr mlat. confessor generalis] (förr) i sht kyrkohist. benämning på huvudmannen för bröderna i dubbelkloster, vilken biträdde abbedissan i styrelsen av klostret. Bror Magnus, förste general Confessor i Wastena. Messenius Christm. 254 (c. 1616). Generalkonfessorn för Karmeliterklostret i Örebro. Hagström Herdam. 4: 63 (1901). —
(1 b) -KONSISTORIUM. [nylat. consistorium ecclesiasticum generale] i sht kyrkohist. benämning på ett under 1600-talet o. början av 1700-talet tillämnat centralorgan för kyrkans styrelse. Thyselius HandlLärov. 2: 241 (1625). RARP 4: 239 (1649). SvH 5: 76 (1903). —
(1 b) -KONSUL. titel på innehavare av högsta värdigheten inom konsulatväsendet. IT 1791, nr 15, s. 3. SFS 1906, nr 78, s. 1. —
(1 b) -KONSULAT. konsulat som ledes av en generalkonsul. SvT 1878, nr 1, s. 3. SFS 1906, nr 78, s. 1. —
-KONTO. (i fackspr.) årssammandrag omfattande samtliga specialkonton. SFS 1917, s. 2112. Därs. 1920, s. 2745. —
-KORT, n. sjöt. översiktligt sjökort omfattande ett större område (i allm. i mindre skala); motsatt: specialkort. Pettersson Nav. 111 (1853). Nordenskiöld Periplus 24 (1897). —
-KOSTNAD. ekon. varje särskild av de allmänna l. fasta kostnaderna i anläggning o. drift; motsatt: specialkostnad; oftast i pl. TT 1887, s. 102. EkonS 1: 80 (1891). —
(1 b) -KRIGSKOMMISSARIAT(ET)~010102(0). (förr) organ för en armés i fält underhåll, motsv. senare tids intendenturväsen; äv. benämning på krigskommissariedepartementet i krigskollegium. 2RARP 5: 240 (1727). Generalkrigscommissariatet vid Västra Arméens högra Flygel. Billbergh Sjelfbiogr. 19 (1838). SFS 1854, nr 17, s. 3. —
(1 b) -KRIGSKOMMISSARIE ~010200. mil. urspr. benämning på chefen för generalkrigskommissariatet vid armé i fält; från 1865 titel på chefen för arméförvaltningens civila departement. OSPT 1687, nr 40, s. 2. SvStatskal. 1927, avd. 81. —
(1 b) -KRIGSRÄTT~02 l. ~20. (förr) mil. överdomstol vid krigsmakten; särsk. dels (i fråga om förh. 1683—1797 i fredstid) benämning på motsvarigheten till nuvarande krigshovrätten, dels (i fråga om förh. före 1868 i krigstid) benämning på av högste befälhavaren förordnad överdomstol för hären. Spegel Dagb. 99 (1680). Hazelius Förel. 61 (1839). —
(1 a) -KURS. sjöt. resultanten till de kurser som ett fartyg seglat under viss tid, generell kurs. Hauswolff Nav. 277 (1756). Ekelöf Ordl. 72 (1898). —
(1 b) -KVARTERMÄSTARE~00200 l. ~02100. mil. särsk. (förr) i Sv., urspr. benämning på officer som hade ledningen av en armés i fält marsch o. förläggning, anordnande av befästningar, utförande av belägringar o. d., sedan benämning på chefen för fältfortifikationsstaten, därefter på chefen för fortifikationsstaten o. slutligen till 1812 på chefen för fortifikationen. RP 2: 338 (1631). BoupptSthm 28/8 1673. Wrangel Tact. 14 (1752). Hazelius Förel. 6 (1839). —
-LANDKORT. (†) jfr -KARTA. GeneralLandkort .. innehålle i sigh ett helt landh eller någre härader, och blefvo dock lijkväl intet större ähn ett af dhe specialiske Landkorten. CivInstr. 269 (1643). —
(1 b) -LANDTMÄTERIKONTOR(ET)~010102(0) l. 1001003~02(0). ämbetsvärk som (sedan 1827 under kungl. maj:ts omedelbara styrelse) har högsta uppseendet över o. ledningen av landtmäteriärendena i riket; i fråga om förh. före 1864 äv. ss. benämning på den centrala styrelsen inom nämnda ämbetsvärk (nuvarande landtmäteristyrelsen). DA 1824, nr 201, s. 3. SFS 1893, Bih. nr 24, s. 5. Därs. 1905, Bih. nr 2, s. 80. —
(1 b) -LANDTULL(S)KONTOR(ET)~0102(0) (-tull- 1882. -tulls- 1761—1788) (i fråga om förh. före 1811) ämbetsvärk som hade högsta uppseendet över o. ledningen av landtullen. SthmHCal. 1761, s. 73. NF 5: 1563 (1882). —
(1 b) -LOTSDIREKTÖR~0102. förvaltn. titel på chefen för lotsvärket. SFS 1905, nr 48, s. 1. Därs. 1923, s. 769. —
(1 b) -LÖJTNANT~20, äv. ~02, äv. (i militärt fackspr.) 10032. [jfr fr. lieutenant général] i sht mil. benämning på (generalsperson som innehar) graden närmast efter general; jfr DIVISIONS-GENERAL. SUFinlH 2: 412 (1608). General Leutenanten Evert Horn. Widekindi KrijgH 415 (1671). SvH 4: 305 (1904). —
(1 b) -MAGISTER. [efter mlat. magister generalis] kyrkohist. inom dominikanerorden: ordensgeneral. Reuterdahl SKH III. 2: 251 (1863). SvFolkH I. 1: 383 (1914). —
(1 b) -MAJOR. [jfr fr. major général] mil. benämning på (generalsperson som innehar) graden närmast efter generallöjtnant; jfr BRIGAD-GENERAL. RP 8: 611 (1641). Wrangel SvFlBok 270 (1898). —
-MARSCH.
1) (†) om infanteribataljons marsch i linje (inför inspekterande general). Tersmeden Mem. 6: 129 (1787). jfr: (Sv.) Generalmarsch .. (lat.) universi exercitus profectio, iter. Lindfors (1815).
2) mil. signal på trumma l. jägarhorn (trumpet) som slås resp. blåses, då regemente i sin helhet skall göra sig i ordning att bryta upp, förr äv. slagen resp. blåst ss. tecken till o. under utförande av bajonettanfall. ReglInf. 1751, s. 403. IllMilRevy 1903, s. 214. ExInf. 1927, s. 301. —
(1 b) -MINISTER. [efter mlat. minister generalis] kyrkohist. inom franciskanerorden: ordensgeneral. Reuterdahl SKH III. 2: 215 (1863). SvFolkH I. 1: 383 (1914). —
-MÖNSTERHERRE~0020, äv. (i militärt fackspr.) 10030~20. (förr) mil. o. sjömil. generalsperson l. flaggman som på grund av sitt ämbete l. tillfälligt förordnande av kungl. maj:t förrättade generalmönstring. RARP 3: 178 (1641). LReg. 348 (1723, 1734). UFlott 1: 69 (1903). —
-MÖNSTERRULLA~0020, äv. (i militärt fackspr.) 10030~20. (förr) mil. o. sjömil. för kompani (l. motsvarande förband, formation) upprättad förteckning över styrkan osv., avsedd att företes vid generalmönstring. ReglInf. 1751, s. 514. SFS 1899, nr 98, s. 13. —
-MÖNSTRING~20, äv. (i bet. 1, i militärt fackspr.) 10032.
1) (i fråga om förh. före 1906) mil. o. sjömil. mönstring av omfattande art; särsk.: av generalmönsterherre värkställd förrättning för att vid regemente (l. motsvarande förband, kår vid flottan) undersöka personalens (hästarnas) o. materiellens befintlighet o. tillstånd, godkänna l. ogilla rekryter (o. remonter), meddela avsked åt manskap (samt kassera stamhästar), upptaga till prövning klagomål som framställts av fast anställt manskap m. m. OxBr. 5: 404 (1626). Aff E: K: M:tt mig Allernådigst gifna .. Special ordre att hålla generalmunstring öfuer heele Storfurstendömmet Finland. HSH 31: 427 (1638). General-Mönstringar verkställas under loppet af October månad. SFS 1841, nr 43, s. 1. Generalmönstringar med adelsfanan i Sverige (under Kristinas förmyndarregering). HT 1922, s. 223.
2) (tillf., i vitter stil) bildl. Widh Werldennes Enda, Tå skal Herren Gudh hålla een General Mönstring. JMatthiæ 1: 291 (1658; möjl. två ord). Fahlcrantz Kyrkoh. 288 (1907). —
-ORDER. [jfr fr. ordre du jour général] (†) mil. o. sjömil. order gällande samtliga förband av en armé; numera bl. om av chefen för försvarsdepartementet i egenskap av föredragande inför konungen i kommandomål ”på nådigaste befallning” underskriven order. KrigVAH 1808, s. 42. Dagens General-ordres .. bestämma marchen. Lefrén Förel. 3: 293 (1817). TjReglArm. 1889, s. 63. SFS 1921, s. 1727. —
-PAJARING. (†) rådplägning mellan samtliga fartygschefer i en eskader o. d.? D. 16 (nov.) war General-pascharing efter middagen ock då utgafz ordres til H:r siö officerarne. KKD 10: 186 (1711). Tersmeden Mem. 4: 142 (1756). —
-PARDON. (i fråga om ä. förh.) allmän benådning l. amnesti. Dryselius Måne 192 (1694; möjl. två ord). Dalin (1852). 2NF 21: 57 (1914). —
-PAUS. mus. paus, samtidigt gällande för alla stämmor under minst en hel takt. Täubel Boktr. 1: 159 (1823). Bergenson Mus. 42 (1903). —
-PLAN, r. l. m. (i fackspr.) översiktlig plan över anläggning o. d. i dess helhet; motsatt: specialplan. Generalplaner Til Fem Sätesgårdar. Wijnblad (1765; boktitel). 2NF 38: 463 (1926). —
-POLIS, r. l. m. (i fackspr.) i fråga om sjöförsäkring: försäkringskontrakt som träder i kraft omedelbart efter värkställd skeppning (även om anmälan om denna icke hunnit fullgöras). Fliesberg HbKöpm. I. 2: 103 (1899). —
(1 b) -POSTDIREKTÖR~0102. benämning på chefen för postvärket, ss. officiell benämning år 1920 utbytt mot generaldirektör (och chef för postvärket). Gen(eral) Post Directeuren H:r Beijer. BoupptSthm 18/2 1670. 2NF 37: 617 (1925). —
(1 b) -POSTKONTOR(ET)~002(0). (i fråga om förh. före 21/11 1849) benämning på (central)postkontoret i Stockholm, till vilket överstyrelsen för postvärket var knuten. Arnell Stadsl. 66 (1730). Rüdling Suppl. 317 (1740). Dalin (1852). —
(1 b) -POSTMÄSTARE~0200. (i fråga om förh. under 1600-talet) benämning på chefen för postvärket. AOxenstierna 1: 359 (1624; möjl. två ord). General Postmästaren här j Stockholm. LReg. 240 (1648). HSH 31: 280 (1662). —
(1 b) -POSTSTYRELSE(N)~0200. sedan 21/11 1849 benämning på postvärkets överstyrelse. SFS 1849, nr 86, s. 3. Därs. 1920, s. 1512. —
(1 b) -PROFOSS. (i fråga om förh. under förra hälften av 1600-talet) mil. = -GEVALDIGER. Krijgsart. 1621, § 140. VRP 18/4 1633, s. 495. —
(1 b) -PROST. (i fråga om förh. under 1500- o. 1600-talet) kyrkohist. benämning på (innehavare av) en kyrklig värdighet högre än prost o. lägre än biskop (l. superintendent). En generalprost på Gottland .. hade 1622 icke på 3 år begått nattvarden. Cavallin Herdam. 2: 10 (1855). Generalprost öfver Halland och kyrkoherde i Halmstad. Weibull o. Tegnér LUH 2: 68 (1868). —
-PROV. särsk. (i fackspr.) prov av råvara l. färdig handelsvara o. d., uttaget o. undersökt för utrönande av råvarans osv. genomsnittliga halt l. kvalitet o. d., genomsnittsprov; motsatt: stickprov. Rinman 2: 322 (1789). SFS 1918, s. 2440. —
-RAPPORT. sjömil. av högste befälhavare för flotta (självständig eskaderchef o. d.) till kungl. maj:t avgiven redogörelse för förrättat uppdrag. 2NF (1908). —
-RENGÖRING~020. (i sht vard.) fullständig o. grundlig rengöring. Generalrengöring har uppgifvits ega rum minst 1 gång i månaden vid 10 fabriker. ArbStat. A 2: 156 (1899). Östergren (1924). —
-REPETERA. [bildat till -REPETITION] (ngt vard.) utföra generalrepetition. PT 1906, nr 288 A, s. 3. —
-REPETITION. (fullständig) slutrepetition; i sht teat. om varje särskild av de sista (vanl. 3—5) repetitionerna av ett teaterstycke, då för det offentliga framförandet avsedda dekorationer, möbler o. rekvisita användas. Fullständig generalrepetition (teat.), generalrepetition utförd med för det offentliga framförandet avsedd belysning, musik, maskering o. klädsel. Kexél 1: 419 (1795). Hagström Herdam. 1: 383 (1897). Hellander Teat. 67 (1898). Anm. I teaterkretsar användas (vard.) med neutralt genus förkortningarna generalrep o. genrep. Essén Prim. 240 (1919). 3NF 8: 502( 1928). —
-RESOLUTION. resolution av allmän karaktär (som icke inlåter sig på specialfall); numera nästan bl. hist. i pl. best. om (vissa bestämmelser i) riksskattmästaren G. Bondes riksstat av år 1662. OxBr. 1: 245 (1624). Fryxell Ber. 14: 211 (1846). SvH 6: 128 (1904). —
-RULLA, r. l. f. sammanfattande rulla; numera nästan bl. sjömil. ss. benämning på en rulla som i sjöförsvarets kommandoexpedition föres över flottans officerare, deras tjänstgöring, befordringar, utmärkelser m. m. Tullnären (skall) förfärdiga der öfwer (dvs. över varorna på skeppet) en General Rulla. Stiernman Com. 2: 422 (1646; möjl. två ord). Generalrulla med straffregister. SFS 1920, s. 154. —
(1 b) -RUMORMÄSTARE~00200 l. ~02100. (förr) mil. till högkvarter hörande person som hade uppsikt över arméns polis o. tillsyn över allmän ordning utanför läger o. kvarter. OStiernhöök (1700) i KFÅb. 1912, s. 347. NF 8: 1553 (1884). —
-RÄKNING. (i fackspr.) sammanfattande (slut)räkning (över ngt); särsk. sjöt. om sluträkningen över alla de omkostnader som uppkomma för fartyg o. last vid ett haveri. LReg. 252 (1650). Generalräkning öfver karta-sigillata-uppbörden. Linde Kam. 244 (1852). 1NJA 1874, s. 244. —
-SALVA, r. l. f. (förr) mil. salva avgiven med gevär o. d. i trupp ss. hedersbevisning; äv. om dylik eldgivning för stridsändamål med större truppförband i linje. ReglInf. 1751, s. 256. KrigsmSH 1801, s. 15. ExInf 1871, s. 96. —
-SAMMANDRAG~002. (i fackspr.) på grundval av sammandrag (över räkenskaper o. d.) för mindre områden l. kortare perioder upprättat sammandrag för ett större område (hela riket) l. en längre tidrymd. GenSmndrBev. 1813 (i titeln). HbSkogstekn. 518 (1922). —
(1 b) -SEKRETERARE. chef för sekretariatet vid en sammanslutning, ett företag, ett möte o. d. av större omfattning. AB 1869, nr 127, s. 4. Förbundets (dvs. Nationernas förbunds) generalsekreterare. ÖvFörbundsaktNF 4 (1919). —
(1 b) -SJÖMILITIEKONTOR(ET)~0010002(0). (förr) sjömil. benämning på ett år 1791 inrättat ämbetsvärk som efterträdde amiralitetskollegiet o. i det närmaste motsvaras av nuvarande marinförvaltningen. InstrGenSjömilCont. 1791, s. A 2 a. KrigVAH 1822, s. 100. SvH 8: 164 (1905). —
(2) -SLARV, m.||(ig.). (tillf., vard.) Vår vän Crusius är en generalslarf i affärer. Nordström Landsortsb. 291 (1911). —
(1 b) -STAB, tidigast -STAV.
1) militär organisation som utgöres av officerare med högre militär bildning o. som har till uppgift, i krig att biträda de högre befälhavarna vid ledningen av operationerna, i fred att utarbeta mobiliserings- o. uppmarschplaner, ombesörja sitt lands militära kartläggning m. m.; i Sv. på 1600- o. 1700-talet omfattande äv. generalitetet m. m., på 1800-talet intill 1873 (med benämningarna arméns l. konungens generalstab o. d.) bestående av från truppförbanden kommenderade officerare under olika benämningar (o. lydande intill 1840 under kungl. maj:ts generaladjutant för armén, därefter under chefen för landtförsvarsdepartementet), från o. med 1873 utgörande en särskild kår på egen stat med fast anställda officerare. Generalstabens karta över Sverige, officiellt topografiskt kartvärk, urspr. utgivet av generalstabens topografiska avdelning, numera av rikets allmänna kartvärk (vari generalstabens topografiska avdelning uppgått). Huruledes han menar, att medh hans armee ähr att disponera, .. öfver des artilerie och General-staff. AOxenstierna 1: 555 (1634). TjReglArm. 1889, s. 197. SFS 1916, s. 253.
2) (förr) sjömil. i uttr. flottornas l. flottans generalstab, benämning på en under 1790-talet vid flottan organiserad kår, i stort sett motsvarande nuvarande marinstaben. KrigVAH 1824, s. 54. (K. A. Virgin) blef (1823) .. kapten i flottans generalstab. Wieselgren Samt. 19 (1870, 1880).
-vakt. mil. truppstyrka avsedd att bestrida vakt- o. ordonnanstjänstgöring i högkvarter. TjReglArm. 1858, 2: 277. 2NF (1908). —
-STABARE. [jfr t. generalstäbler; avledn. till -STAB 1] (vard.) generalstabsofficer. AB 1899, nr 170, s. 4. —
-STATERNA, pl. best. [efter holl. staaten general]
1) i den forna nederländska republiken, benämning på de av provinsständerna valda ombud, vilka utövade republikens suveräna rättigheter; äv.: republiken Nederländerna. OxBr. 10: 217 (1617). IllSvH 4: 78 (1879).
2) benämning på riksdagen i konungariket Nederländerna. Palmblad LbGeogr. 160 (1835). 2NF 19: 688 (1913). —
-STORM. (i fråga om ä. förh.) mil. allmänt stormanfall. RelBelägrMalmö 1677, s. 2. VFl. 1908, s. 14. —
-STÄDNING. (i sht vard.) fullständig o. grundlig städning. Mamma har generalstädning till midsommarhälgen. Forssman Gret. 19 (1897). VgFmT II. 10: 99 (1909). —
(1 b) -SUPERINTENDENT. (numera bl. i fråga om ä. sv. förh. l. utländska förh.) titel på den förnämste superintendenten i en hel provins l. i ett mindre land; äv. (i fråga om sv. förh. under Karl XII:s tid) benämning på (innehavare av) högsta kyrkliga myndigheten vid armé. Schroderus Os. 1: 639 (1635). (Johannes Gezelius d. ä.) utsågs till general-superintendent i Liffland. Schybergson FinlH 1: 543 (1887). —
-TRAKTAT. (†) traktat av allmän karaktär; motsatt: specialtraktat. RARP 2: 53 (1634). Därs. 6: 294 (1658). —
-TULLARRENDE~0020. (förr) förvaltn. benämning på den förpantning av sjö- o. landtullarna i riket som ägde rum under åren 1726—1765, 1777—1782 o. 1803—1813. Arnell Stadsl. 124 (1730; efter handl. fr. 1726). PH 5: 3497 (1753). —
-TULLARRENDE-SOCIETET(EN)~00101002(0). (i fråga om ä. förh.) förvaltn. benämning på bolag som enligt kontrakt med staten arrenderade tullinkomsterna. 2RARP 4: 277 (1727). AdP 1809, IV. 2: 1651. —
(1 b) -TULLDIREKTION(EN)~0102(0). (i fråga om förh. 1766—1772, 1783—1802, 1814—1824) benämning på motsvarigheten till nuvarande generaltullstyrelsen. SthmStCal. 1766, s. 85. SC 1: 78 (1820). —
(1 b) -TULLDIREKTÖR~1002. titel på chefen för tullvärket. Branting Förf. 1: 501 (cit. fr. 1824). SFS 1922, s. 1423. —
(1 b) -TULLFÖRVALTARE~00200. (i fråga om förh. 1636—1685) titel på chefen för tullvärket. RP 6: 611 (1636). Sidenbladh Hb. 105 (1894). —
(1 b) -TULLSTYRELSE(N)~0200. från o. med 1825 benämning på det centrala ämbetsvärk som utgör tullvärkets överstyrelse; jfr -TULLDIREKTION. SFS 1825, s. 203. Därs. 1922, s. 1422. —
(1 b) -VAGNMÄSTARE~0200. (i fråga om ä. förh.) mil. titel på befälhavaren för en armés tross. InstrGenWagnm. 1683, § 1. Wrangel Tact. 40 (1752). NF 8: 1553 (1884). —
(1 b) -VAKTMÄSTARE~0200. (i fråga om förh. under 1600-talet) mil. = -KRIGSKOMMISSARIE. OxBr. 1: 320 (1626). KrigVAH 1828, s. 335. SvBL 10: 193 (1890). —
(1 b) -VIKARIE. kyrkohist. inom romerska kyrkan: benämning på en (ärke)-biskops medhjälpare o. ställföreträdare. Schroderus Os. III. 2: 136 (1635). Laurin Våld 294 (1910). —
-VÄRK, n. (†) särsk. i sg. best.: det allmänna, den allmänna styrelsen. Generalwärket i werdhen och Christenhetenes närwarandhe tillståndh. RARP 6: 328 (1658). Generalwärcket i Romerska Riket .. war i ett .. farligt tilstånd råkadt. Nordberg C12 1: 222 (i handl. fr. 1702). —
(1 b) -ÖVERSTE. mil. dels i fråga om ä. sv. förh.: ”generalfältherre”, dels i fråga om förh. i tyska o. österrikiska arméerna före 1919: (titel på generalsperson av) grad högre än general o. lägre än fältmarskalk. Carl Carlsson .. var general öffverste uthi felltt. HH 20: 362 (c. 1640). 2NF 33: 174 (1921). jfr (†): (N. N.) Erchebiskop til Praag, .. General-Öffwerste öffuer Korsherrarne. AJGothus ThesEp. 2: 5 (1619).
Spalt G 208 band 10, 1928