| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖMMA jöm3a2, v. -er, gömde, gömt, gömd ((†) sup. o. p. pf. -mbd(-), -mpt(-) TbLödöse 112 (1589: giömptth, sup.), KKD 4: 219 (1713: jömbt sig undan)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 887 (1749)), -ERI (i ssgn TJUV-GÖMMERI), GÖMNING (†, Linc. (1640), ÖoL (1852)); -ARE (se avledn.), -ARINNA (föga br., Brahe Oec. 46 (1581: Gömmerinna; i bet. 2)), -ERSKA (föga br. utom i ssgn TJUV-GÖMMERSKA, Guthræus ASchmidt D 4 b (1641)); jfr GÖMMA, sbst., GÖMME, GÖMSLA, GÖMSLE.
1) (†) bevara (ngn l. ngt) oförkränkt; beskydda, skydda, hålla sin skyddande hand över (ngn l. ngt); vårda, hava vård om, sköta (ngt); äv.: (rätt) handhava (lag o. d.). Skön jungfrur I gömmen eder ära. Fatab. 1911, s. 204 (folkvisa). Hwar är nw then lustoghe träägårdhen paradijs som tw skulle bruka och göma? OPetri MenFall A 8 a (1526). Gud göme ederss maiestatis staatt til ewig tijdt. GR 3: 142 (1526). Förstånd skal göma tigh, at tu icke råkar in vppå the ondas wägh. Ordspr. 2: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: beskydda). At han tillseer at Elden wäl gömes. Brahe Oec. 84 (1581). Gif (o Gud) Wijsheet, gif at göma / All Tijn och Rijksens Lag. Stiernhielm Jub. 137 (1644, 1668).
2) lägga l. sätta l. stoppa undan (ngt) i förvar (till framtida bruk), vanl. på ställe l. i förvaringsrum o. d. som är särskilt avsett därför (t. ex. skåp, kista, skrin, plånbok l. börs o. d.); taga vara på (ngt); förvara, bevara; hava (ngt) undanlagt l. undansatt; låta (ngt) ligga (obegagnat till längre fram); spara (ngt) till ett senare tillfälle; äv. i oeg. o. överförd anv. Frukt som tål att gömma(s) länge. Tu haffuer gömt thet godha wijnet alt här till. Joh. 2: 10 (NT 1526). Smör oc andra varor som icke kwnne længe væl gömas oc foruaras fram pa sommoren. GR 4: 103 (1527). Om någhor fåår sinom nästa peninga eller tyygh til at göma. 2Mos. 22: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: att förvara). Giöm en klwth i 3. åhr, behöfwes han intet så kastan bort. Grubb 254 (1665). Pant bör väl giömas. HB 10: 3 (Lag 1734). Den som gömmer öfver natten, han gömmer åt katten. Rhodin Ordspr. 23 (1807). Gömdt är icke glömdt, säger man, och vi kunna väl komma åter till ämnet hvad det lider. Wingård Minn. 10: 86 (1849); jfr c. Jag samlade hvad han (dvs. J. Nybom) kastade ur pennan och kunde, då han senare utgaf sina dikter, lämna honom flera stycken, som han icke själf hade gömt. De Geer Minn. 1: 32 (1892). Vi kunna .. säga, att vi om vintern värma våra bostäder medelst sommarens gömda solstrålar. Moll Fys. 2: 60 (1898). — särsk.
a) (†) taga l. hålla (ngn) i (fängsligt) förvar. Fangen är löss blefuen, af diefuelss konst, och icke af derass försummelsse som honom gömma skulle. VRP 1631, s. 433. FörarbSvLag 1: 32 (1688).
b) lägga på minnet; bevara i minnet; hålla (kvar) i minnet; stundom: lägga på hjärtat; numera nästan bl. (i sht i högre stil) i uttr. gömma (ngt) i minnet l. i sitt hjärta, i djupet av sin själ o. d.; äv. oeg. med saksubj. Hans modher gömde alla thessa oordh vthi sitt hierta. Luk. 2: 51 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). På thet, att then rättefulle tijden icke mina dygder glömma, och mina feel giömma måtte. Gustaf II Adolf 70 (c. 1620). Den .. trohet, hvarmed folksägnen gömmer .. ett .. intryck. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 42 (1863). Göm denna hemlighet i djupet af din själ! Rydberg Ath. 20 (1876; uppl. 1859, 1866: bevara).
c) övergående i bet.: vänta med (ngt), uppskjuta (att göra ngt). Jag vill jömma allt det, jag har att säja henne, till dess jag reser härifrån. Ekeblad Bref 2: 5 (1656). Jag har gjömt til slut at tala om Hr Jennings och des Fru. Björnståhl Resa 1: 146 (1770). Hvad skall jag sjunga först, hvad skall jag gömma? Wulff Petrarcab. 171 (1905).
d) (i sht vard.) intr. med prep. på: förvara; bevara; taga vara på. Almqvist Amor. XXXVI (1839). De gömde på paltor. Fröding Eftersk. 1: 121 (1891, 1910). (Gamla knotiga träd) är (icke) något att gömma på. PT 1911, nr 185 A, s. 2.
3) dölja.
a) avsiktligt dölja (ngt l. ngn) l. undandölja (ngt); hålla dold; äv. (mindre br.) oeg. o. bildl.: hemlighålla, hindra att (ngt) kommer till synes l. blir känt; ngn gg abs. Then, som gömmer, skall vti lijke motte achtedh och straffedh bliffwe, som then, ther stiäl. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 80 (1539). Then fatige almogen hade gömt sine ägor och maat i skogen. Svart G1 24 (1561). Thet som giömmes i Snö, thet kommer vp i Thöö. Grubb 12 (1665); jfr b. Han gömde honom i ett stort halmlass. Fryxell Ber. 3: 16 (1828). De ha passioner, men de gömma dem. Thomander 3: 129 (1831). Det är bättre att se denna sak rakt i ansigtet och icke gömma hufvudet som strutsen och tro, att allting är öfver. PT 1908, nr 108 A, s. 3. — särsk.
α) i namn på vissa lekar: gömma ringen med förbehåll, gömma ringen (äv. ring), äv. göm ringen l. ”göm ringen, göm väl”, förr äv. göm(ma) grant (dvs. väl). Giöm grant. Keder Vitt. 362 (1690). Giöma grant. Broman Glys. 2: 155 (1736). Göma ringen. Ihre Superstit. 33 (1750). Göm ringen, göm väl. Weste (1807). Gömma ring. (Lundin o.) Strindberg GSthm 33 (1880). Man äter stekta äpplen och pratar och ”reser till Grönland” och ”gömmer ringen med förbehåll”. Lagerlöf Berl. 1: 274 (1891). En .. visa om härtigen af York och hans tiotusen män, som de engelska barnen afsjunga då de leka ”Göm ringen”. Hirn Barnlek 160 (1916). — gömma ägg, se ÄGG, n. — skänka och gömma, se SKÄNKA, v.
β) refl.: dölja sig; sticka sig undan; hålla sig dold; stundom: ”göra sig osynlig” (t. ex. gm att stänga in sig på sitt rum); ofta i uttr. hålla sig gömd; äv. bildl.: ”krypa bakom” (ngt); stundom övergående i bet.: söka undvika offentlighet l. uppmärksamhet. Gåår vp ått berghet, .. och gömer idher ther j tree daghar. Jos. 2: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: hållen eder gömda). The flydde bortt och gömde sigh. Dan. 10: 7 (Bib. 1541). De Höga må göma sig huru de behaga, så tiger likväl icke Historien sedan de försvunnit. Celsius E14 109 (1774). Ditt sänkta hufvud slumrar roligt in, / Och vid mitt sköte, rodnande, sig gömmer. Stenhammar 61 (1794). Man har härvid gömt sig bakom ett stort, ett heligt ord. SKN 1843, s. 201. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro. Stjernstedt Liw. 55 (1925).
γ) (i sht vard.) intr. med prep. på: hålla (en sak) dold l. hemlig; ofta övergående i bet.: gå o. ”bära” l. ruva på (ngt som man icke vill yppa). Gömma på en hemlighet. Thomander 1: 713 (1846). De gömde .. på sina fynd och först genom en ditsänd person fick jag reda på några fynd därifrån. Fornv. 1909, s. 199. Hvad är det med dig? Du är dig inte lik? Du går och gömmer på någonting? Hellström Kusk. 175 (1910).
b) (i sht i vitter stil) (gm själva sin tillvaro, sitt läge o. d.) hindra (ngt l. ngn) från att synas l. träda i dagen, undanskymma, dölja, täcka, hölja (ngt l. ngn); refl.: vara l. ligga dold (av l. under ngt); vanl. med saksubj.; äv. oeg. o. bildl. Linné Öl. 154 (1745). Skog och bärg giöma här den ena byen .. för den andra. Wettersten Forssa 12 (c. 1750). Under det lugna allvaret i hans uppsyn, gömde sig den finaste känsla för allt skönt och ädelt. Franzén Tal 352 (1827, 1835). Purpursiden gömde väggarne. Almqvist Törnr. 1: 12 (1839). (Hon) flydde med vingade steg till en grottas gömmande dunkel. VLitt. 1: 490 (1902). Han .. gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Heidenstam Svensk. 1: 163 (1908). — särsk.
α) (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil) i p. pf. med adjektivisk bet. (ofta med gradförhöjning, i sht superl.): undangömd, undandold, (avsides belägen o.) obemärkt; hemlig, förborgad. (Han talar) med ton af gömd förtviflan. Leopold 1: 113 (1790, 1814). I den solförgyllda kammaren var den gömdaste skrymsla ljus. Törneros Brev 1: 216 (1825; uppl. 1925). Han skall ej här .. någonsin kunna intränga i tingens gömda väsende. Wallin 1Pred. 3: 176 (c. 1830). Han var sedd vid det gömdaste torpet i skog. Karlfeldt FlBell. 34 (1918). — (†) om klo(rna) hos vissa djur: som kan (dragas in o.) döljas, indragbar, retraktil. Retzius Djurr. 133 (1772).
β) intr. med prep. på; med övergång till c. Biblioteket gömde på en massa lagböcker af olika åldrar. Anderson Stadsl. 66 (1912). De värden och skatter, som de svenska bergen, den svenska jorden gömma på. LfF 1915, s. 311.
c) övergående i bet.: innefatta, innesluta, innehålla, inom sig rymma; vanl. med saksubj. Nordenflycht QT 1745, s. 2. Det gömmes utan tvifvel i dessa få volymer (av Geijer) mera snille, än i många långa rader af ”Oeuvres complètes.” Sturzen-Becker SvSkönl. 84 (1845). Urnan, som gömt den äldre Agrippinas stoft. Rydberg RomD 6 (1876). Den skatt af naturnamn, som språket gömmer. Quennerstedt Tal 1902, s. 16.
GÖMMA IHOP10 04. (numera föga br.) till 2: taga vara på o. spara ihop (ngt). Spegel 355 (1712). Göma ihop penningar. Widegren (1788). Jag skrifver till dig … Jag har gömt ihop så mycket som nu skall framföras. MUggla (1806) hos Dahlgren Herrgårdssl. 129. Wetterbergh SamhKärna 2: 145 (1857). jfr HOPGÖMMA. —
GÖMMA IN10 4.
1) (†) till 2: lägga l. sätta o. d. (ngt) in (ngnstädes) till förvaring; äv. bildl. Edher velie god och trogna sin, / skall iag vthi mit hiartans skrin, / for vara och gömma in. Visb. 1: 227 (c. 1620). Serenius (1741).
2) (tillf.) till 3: oförmärkt smyga (ngt) in i (ngt); äv. refl. Till dig, hur lätt du drömde, / omärkt jag smög min gång, / bland dina blommor gömde / in en sång. Wecksell SDikt. 167 (c. 1860). Gossens tanke gömmer sig in i allt detta (som tjänstfolket berättade) som i en vacker saga. Ottelin BSorl. 17 (1904). —
GÖMMA NED l. NER. (†) till 2: lägga ned (ngt) till förvaring; äv. i oeg. o. bildl. anv. Weste (1807). Då naturen räcker / Åt dem de skatter, hon här gömde ner, / Hon äfven nyckeln till sin verkstad ger. FMFranzén (1830) i Hembygden 1910, s. 319. jfr NEDGÖMMA. —
GÖMMA PÅ SIG10 4 0. (vard., mindre br.) till 2: taga (ngt) i förvar gm att stoppa (det) på sig. Jag feck en par hundra ducater .. jag gömde på mig. KKD 3: 90 (c. 1740). Björkman (1889). —
GÖMMA SIG UNDER. (†) till 3; om himlakropp: bliva osynlig därigm att den går ned. Har Solen åter gömt sig under, / At skänka alla ögon frid? Nordenflycht Turt. 14 (1743). —
1) till 2: lägga (ngt) undan i förvar. Då ni kom hade ni et papper i handen, som ni med varsamhet gömde undan. Björn Bill. 31 (1786); jfr 2. Ynglingar, som .. gömma undan ljusbitar för att få hänga öfver den nyaste boken intill midnatt. LfF 1910, s. 127; jfr 2.
2) till 3: undandölja; äv. refl.: sticka sig undan. Iesus gömde sigh vndan, och gick vth aff templet. Joh. 8: 59 (NT 1526). Han torde icke låta sin Herre få se sådane (otuktiga) böcker, derföre gömde han dem vndan. Lagerström Bunyan 3: 40 (1744). Han är borta, han gömmer sig undan igen. Runeberg 2: 78 (1848). särsk. (föga br.) abs.: sko sig på ngt, ”lägga undan”. (Fr.) Elle a ferré la mule, (sv.) Hon har gömt undan. MontLouis FrSpr. 271 (1739).
(3) -LEK. lek varvid vissa av deltagarna gömma sig o. en annan skall leta rätt på dem l. varvid ngnting gömmes man skall försöka leta upp o. d. Serenius Cc 2 a (1734). Vi lekte blindbock och gömlekar. Topelius Vint. I. 2: 206 (1862, 1880). —
-STÄLLE.
1) till 2: förvaringsrum, förvaringsställe; äv. bildl.; numera knappast br. annat än i den mån betydelsen ansluter sig till 2. (Vännens) hierta är et gömställe för dina hemligheter. Hoffmann Förnöjs. 137 (1752). Sedan han framdragit sedeln ur sitt gömställe, ser han, at just i dag dragningen skulle för sig gå. Cederborgh UvT 1: 65 (1809).
2) till 3: plats där ngn döljer l. kan dölja sig l. döljer l. kan undandölja ngt; stundom: tillflyktsort; äv. bildl. Man är icke litet brydder, huru man uti et helt hus skal finna et säkert göm-ställe (för sina pängar). Lagerström Gir. 18 (1731). Piper .. tycktes ransaka de innersta gömställena för Bjelkes tankar. Crusenstolpe Tess. 2: 80 (1847). Hur många lämpliga gömställen för ett par mänskliga turturduvor gömmer ej världsstaden (Paris). Bergman JoH 29 (1926). —
(3) -VRÅ. (föga br.) vrå där ngn kan dölja sig l. draga sig undan o. d. l. där man kan gömma ngt. NSvMerc. 1762, s. 390. Ridikylens smånätta flyttbara gömvrår. Wetterstedt ConvOrdb. 155 (1822). Cannelin (1921).
B (föga br.): (3) GÖMNINGS-LEK. gömlek. Gömningslekar, se Kurra gömma, Rymmare och fasttagare, Vargen kommer. Norman GossLek. 382 (1878).
GÖMMARE, m.||ig.
1) (†) iakttagare; jfr GÖMMA, sbst. 1. Haffuer iagh syndat hwadh skal iagh göra tigh, o tu menniskiors gömare? Job 7: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: bespejare).
2) (†) till 1: vårdare, bevarare. PJAngermannus Visit. 258 (1605). Runaskrifftens häfdare, gömmare och rycktare. AORhyzelius (1747) i KyrkohÅ 1901, s. 271. Lagmännen, .. lagens gömmare och tolkare. Strinnholm Hist. 4: 602 (1852; arkaistiskt). jfr SJÄLA-GÖMMARE.
3) (numera bl. tillf.) till 2: person som gömmer l. tager vara på ngt; sparare. LPetri 4Post. 23 b (1555). Såsom en goder trogen gömare hade (G. I) församblet en dråpligh stor skat. HT 1910, s. 286 (1592). At blifwa Christi Ords Lärjungar, Åhörare och Gömmare. Schroderus Os. III. 2: 104 (1635). Godh giömmare, god skaffare. Grubb 263 (1665). Bättre är en god gömmare, än tio tilldragare. Granlund Ordspr. (c. 1880).
4) till 3: person som undangömmer l. undandöljer ngt; tillf. utom om tjuvgömmare. Wore icke ofte gömmeren, så wore icke heller nogett tiuffwerij. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 80 (1539). En ond gömare giör monga tiufuar. SvOrds. A 5 b (1604). Strinnholm Hist. 2: 139 (1836; om tjuvgömmare). En är gömmare (vid leken ”gömma ringen”). 4GbgVSH V—VI. 4: 79 (1903). jfr TJUV-GÖMMARE. —
Spalt G 1684 band 10, 1929