Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FAUN fa͡u4n, äv. fa͡ω4n, m.; best. -en; pl. -er.
1) (i den romerska mytologien) benämning på (lägre) gudom för skog o. mark, skogsgud; jfr SATYR. Dalin Arg. 2: 154 (1754). Grekernes Satyrer och Romarnes Fauner. Norrmann Eschenburg 2: 73 (1818). — jfr: Rikisins Fauner komma med Geta föter. JTBureus (1622) i 2Saml. 4: 77 (i en dröm).
2) bildl., om sinnlig(t lysten) mansperson. (Man) bör .. icke .. hålla en man för en .. Faun .. derföre, emedan hans rika phantasie .. förleder honom att .. med lifliga färger skildra en vällustig scene. Rademine Knigge 3: 76 (1804). Östergren (1920).
-APA. aparten Cebus fatuellus Wagn. Faunapa l. miko .. är svart eller brun med långt skägg. 2NF 22: 258 (1915). —
-HUVUD. fauns huvud; huvud som påminner om en fauns. Estlander KonstH 275 (1867). Byggmästarns .. faunhufvud med den röda näsan och det gula bockskägget. Öberg Son. 111 (1905). —
B (knappast br.): FAUNS-ANSIKTE, se A.
Spalt F 407 band 8, 1924