Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFARING l. FÖRFARNING, r. l. f.; numera bl. i ssgr FÖRFARINGS- förfa3riŋs~ l. fœr-.
vbalsbst. till FÖRFARA, v.1
1) (†) till FÖRFARA, v.1 VII 2: förhållande(t) att erfara ngt; äv. konkretare: erfarenhet, rön. Wij (äro) vthaff menige Mans taal .. komne vthi förfaring, at wij .. äre hoos them misstänkte. GR 1: 24 (1521). Aff .. sådana förfarningar, lärde S. Paulus trösta på Christi Rijke. PErici Musæus 6: 49 b (1582). Spegel 119 (1712).
-SÄTT. sätt att förfara, tillvägagångssätt. Hammarsköld SvVitt. 1: 61 (1818). Ur en uppgift, riktigt fattad, följer alltid det rätta förfaringssättet. Claëson 2: 52 (1858). Vasenius Harm. 80 (1908).
Spalt F 2649 band 9, 1927