Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-SYNDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (se d. o.).
1) (†) till II B, intr.: synda. Bör giöras skillnadh emellan dhem, som komma till sådan syndh genom desperation, eller andra, som af upsåth försynda. FörarbSvLag 2: 25 (1695).
2) (föga br.) till II B, tr., med neutralt pron. ss. obj.: förbryta. Andra trodde sig genom anläggande af sådana heliga byggnader åter godtgöra, hvad deras svärd eller deras förhärjande krigsskaror försyndat. Strinnholm Hist. 3: 877 (1848).
3) till II 1 c δ, refl.: begå synd l. brott; synda; förbryta sig. Försynda sig mot ngn l. ngt; äv. (i högre, i sht religiös stil) försynda sig på ngn l. ngt, med avs. på ngn l. ngt l. i fråga om ngn l. ngt. När wij motwilligen försynda osz emoot (Gud). Botvidi 24Lijkpr. O 1 a (1624, 1628). RARP V. 2: 157 (1655). Heidenstam End. 137 (1889). Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. 1Kor. 11: 27 (Bib. 1917). särsk. (ngt vard.) i försvagad bet., ofta i förb. med prep. mot: fela mot, bryta mot; förgå sig mot. Försynda sig mot den goda tonen. På vad sätt har jag nu försyndat mig igen? Modet .. har alltför ofta försyndat sig emot skönhetssinnet och helsoläran. NF 11: 159 (1887). —
-SYNDELSE -syn4delse (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f.; best. -en; pl. -er. [avledn. till FÖR-SYNDA 3] synd, förbrytelse, brott, överträdelse; i sht om synd l. brott av lindrigare beskaffenhet; numera i sht i försvagad bet. (jfr FÖR-SYNDA 3 slutet): fel, förseelse. LBÄ 2—3: 43 (1797). Försyndelser mot hygienens föreskrifter rörande barnens vård. SvFlicksk. 235 (1888). Den skrifvande allmänhetens språkliga försyndelser. Noreen VS 1: 254 (1903). Om i förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder. Mat. 6: 14 (Bib. 1917). —
(II 3) -SYNDIGA, v. [efter t. versündigen] (†) refl.: göra sig syndig l. till syndare; synda. At wij them (dvs. rikedomarna) icke miszbruka skole, och osz therigenom försyndiga. JMatthiæ 1: 429 (1658). —
(II B) -SYRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., -ing (†, Brummer 128 (1789)), -ning. [jfr t. versäuern]
1) (numera föga br.) tr.: göra sur, syra; i pass. äv.: bliva sur, bliva alltför sur. Litit vthaff swrdeegh försyrar hela deghen. Gal. 5: 9 (NT 1526; Bib. 1917: syrar). En gammal försyrad surdeg uphielpes, då den genomknådas med friskt miöl och vatten. Fischerström 3: 392 (1787). Dricksvattnet (om skeppsbord) bör lindrigt försyras med ättika eller utspädd svafvelsyra den varma årstiden. KrigVAH 1817, s. 10. Sundberg Tal 147 (1883). särsk.
a) (†) skogsv. skala av barken nedtill på träd för att det skall (taga röta o. sedan) förtorka; jfr SYRA, v. Brummer 128 (1789).
b) (†) i pass., övergående i bet.: ruttna. (Det blir) godt bete och ymnog gräs-växt, emedan sådane rötter försyras och göda marken. Hülphers Norrl. 3: 88 (1777).
(II 2 a) -SYSTRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [efter t. verschwestern; till SYSTER] (i vitter stil, numera knappast br.) förena ss. systrar l. i systerlig endräkt. Rutström Schiller 72 (1799). Religionen och konsten voro (under den grekiska forntiden) försystrade med filosofien. Elgström (o. Ingelgren) 159 (c. 1809). Stagnelius (SVS) 4: 160 (c. 1820). Atterbom PoesH 2: 132 (1848). särsk. refl.: bliva ss. en syster (till ngn) l. ss. systrar, ingå systerlig vänskap l. ett syskonförbund (med ngn). Gudsfrucktan, vett och hurtighet, / Hur de med kyskhet sig försystrat. Rudeen Vitt. 301 (1695). Adlerbeth Poët. 2: 213 (1803). Carlén Bull. 3: 38 (1847). —
(II 1 a α) -SÅGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. (i fackspr.) såga.
1) gm sågning bearbeta (virke till bräder, plankor o. d.). Bonsdorff Kam. 429 (”329”) (1833). Öfver 1 mill. stockar försågas årligen (vid Skutskärs sågvärk). 2NF 25: 1247 (1917).
2) gm sågning framställa (bräder, plankor o. d.). Försågade trädvaror. FFS 1861, nr 6, s. 6. NF 7: 1222 (1883). —
(I 2 e) -SÅGARE3~200. arbetare (förman) som med biträde av ”hjälpsågaren” utför timrets försågning i en sågram. SD(L) 1894, nr 299, s. 5. Vid inläggningen i en ram av äldre typ biträdes försågaren av hjälpsågaren. .. I en modern ram däremot sköter försågaren ensam inläggningen (av stocken som skall sågas). HbSkogstekn. 488 (1922). —
(I 2 e) -SÅNGARE3~200. person som sjunger före l. leder sången, föresångare. Thomander 2: 155 (1831). Schück (o. Warburg) LittH 1: 141 (1896; i fråga om den medeltida folkvisedansen). Nedanför predikstolen (i en synagoga) med ryggen åt åhörarne står försångaren. SvD 1898, nr 262 A, s. 3. —
(I 2 e) -SÅNGERSKA3~200. jfr FÖR-SÅNGARE. NF 19: 869 (1896; i fråga om birgittinernunnornas gudstjänst). Organisten och försångerskan (N. N.). PT 1906, nr 29 A, s. 3. —
(II 2 a) -SÅPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning. [jfr t. verseifen; till SÅPA, sbst.] (i fackspr.) sönderdela (fett) med lösta alkalier, kalk l. blyoxid; förtvåla, saponifiera. Juhlin-Dannfelt 264 (1886). Med alkalier försåpas (kokosnöt-)fettet lätt och fullständigt. Jönsson Gagnv. 22 (1910).
Ssg: försåpnings-tal. kem. tal som angiver den mängd kalihydrat som åtgår till försåpning av 1 gr. fett, ”Kœttstorfers tal”. ArkKem. II. 37: 2 (1907).
Avledn.: försåpbar, adj. (i fackspr.) som kan försåpas. Efter behörig isolering af fettets icke försåpbara beståndsdelar. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 15. 2UB 7: 476 (1903).
Spalt F 3328 band 9, 1927