Publicerad 1921   Lämna synpunkter
ELEFANT el1efan4t l. e1l-, m. l. r.; best. -en; pl. -er ((†) -ar Björner Yfverb. göt. 218 (1738)).
Ordformer
(elef- VarR 52 (1538) osv. elif- Rålamb 4: 90 (1690: Eliphantz Tänder). elf- ÖB 59 (c. 1712; i vers). oli- MeddSlöjdf. 1886, s. 20 (1569))
Etymologi
[fsv. elefant, liksom d. elefant, mnt. ol(i)vant, holl. olifant, t. elefant, eng. elephant, fr. éléphant, av lat. elephas (gen. -phantis), elephantus, av gr. ἐλέφας (gen. –φαντος), möjl. lånat fr. ngt icke ieur. spr. — jfr ELFEN(BEN), OLIFANT- (PAPPER)]
1) individ l. art av de till elefantdjurens familj hörande släktena Elephas Lin. o. Loxodonta Cuv.; i sht om (individ av) de nu levande arterna, Elephas asiaticus Blbch (E. indicus Cuv.), asiatisk l. indisk elefant, o. Loxodonta africana Blbch, afrikansk elefant, förr äv. om den (förr icke ss. särsk. art utbrutna) numera utdöda arten Elephas primigenius Blbch, mammut(djur). Vilda, tama elefanter. Vit elefant, om den ljusröda, svagt vitfläckiga albinovarieteten. VarR 52 (1538). (Antiokus) droogh in vthi Egypten wel rustat, medh wagnar, Elephanter, resenärar (dvs. ryttare) och mong skep. 1 Mack. 1: 18 (Bib. 1541). Aff Flugan (göra) en Elephant .. (dvs.) Giöra stoort aff lijtet. Tyda alt til thet wärsta. Grubb 4 (1665); jfr Envallsson Tokrol. natt. 73 (1791), Auerbach (1911; under mygga) m. fl. [jfr motsv. uttr. i d., t., eng. o. fr.]. Ho haar .. fördt Elephanter (dvs. mammutar) åth Siberien och Iisland? Hiärne 2 Anl. 373 (1706). jfr DVÄRG-, HANN-, HON-, JAKT-, KAP-, RID-, URVÄRLDS-ELEFANT m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl., med tanke på elefantens styrka l. på hans klumpiga kroppsbyggnad o. sätt att röra sig. Den Svenska jordens Elephanter. Nordenflycht QT 1746—47, s. 48 (om dragoxar). Hennes elefant till man, den söta gossen. Söderhjelm Brytn. 133 (1901).
2) [jfr motsv. anv. i eng.; namnet föranledt av sälens snabelformiga nos] elliptiskt för SJÖ-ELEFANT: säl tillhörande släktet Macrorhinus Cuv., snabelsäl. På jakt .. efter den späckrika elefanten. Antarctic 2: 123 (1904).
Ssgr (i allm. till 1): A: ELEFANT-BEN. (elefants- B. Olavi, Kiöping, Ekeblad)
1) skelettben av elefant. SvLitT 1821, sp. 441 (om mammutben).
2) extremitet av elefant. Beenen, så tiocka som een Timberståck eller Elephantzbeen. Kiöping Resa 101 (1667).
3) (†) elfenben. Skaffuet (dvs. raspat) Elephantz been. B. Olavi 167 b (1578). Ekeblad 97 (1764). —
-BETE, r. l. m. —
-DJUR. [jfr fsv. elephanteer]
1) (†) elefant. Linc. (1640; under barrus).
2) zool. individ, art l. släkte tillhörande ordningen Proboscidea resp. familjen Elephantidæ; särsk. i pl. (best.) om nämnda ordning (familj). Holmgren Skand. däggdj. 461 (1887). —
-DRIVARE. (mindre br.) elefantförare. Dalin (1850). —
-FOT.
1) en elefants fot. Ödmann Le Vaillant 1 Resa 70 (1795).
2) (föga br.) med. = ELEFANTIASIS 2. Möller (1807). Collin Ordl. (1847).
3) veter. visst slag av sjuklig missbildning av foten hos häst. Juhlin-Dannfelt 279 (1886).
4) bildl.: klumpig fot. Hansson Resan hem 1: 12 (1895). —
-FÅNGARE. (elefants- Kiöping Resa 93 (1667)). —
-FÖRARE. (elefants- Wikforss (1804; under elephantenführer), Heinrich (1814)) mahaut. Rabbe PVetA 1770, s. 56. —
-HANNE. —
-HONA. —
-HUD. (elefants- Linc.) hud av elefant. Linc. (1640; under elephantiasis). —
(1 slutet) -HÄST. [efter eng. elephant horse] visst slags stor o. tung häst. Nilsson Fauna 1: 471 (1847). —
-JÄGARE. (elefants- Thunberg Resa 1: 224 (1788)). —
-KALV. elefants unge. —
-KO. (elefants- Kiöping) elefanthona. Kiöping Resa 92 (1667). Höpken Momb. 63 (1908). —
-LUS. (elefante- Stiernman Com. 4: 1096 (1688), elefants- Stiernman Com. 4: 1172 (1688), Heinrich (1814))
1) [jfr holl. olifantsluis] zool. den på elefanten levande fästingsarten Acarus elephantinus. Wikforss (1804; under elephantenlaus). 2 NF 25: 46 (1916).
2) [benämningen föranledd av fruktens avlånga, platta form som påminner om elefantlusens i bet. 1]
a) (föga br.) frukten av Semecarpus anacardium Lin., ostindisk elefantlus. Stiernman Com. 4: 1096, 1172 (1688). NF (1881).
b) (föga br.) frukten av njurfruktträdet, Anacardium occidentale Lin. Wikforss (1804; under elephantenlaus). Fries Syst. bot. 110 (1891). —
(1 slutet?) -LÅS. (elefants- VDR 1658, s. 5, BtÅboH I. 11—12: 57 (1683), VLArk. elefans- VDAkt. 1696, nr 578, VRP 1712, s. 415) (†) grovt lås?; polhemslås? jfr ELEFANTS-HÄNGLÅS. Sthms stadsord. 1: 111 (1654). De tvänne Elefantslåsarne .. vid Cassakistan. VLArk. Invent. (1818). —
-MÄSTARE. (elefants- Hamb. (1700)) (†)
1) [namnet föranledt därav att man sedan gammalt ansett att noshörningen i strid besegrade elefanten; jfr Plinius 18: 1-3, ävensom Spegel GV 222 (1685)] noshörning. Kiöping Resa 9 (1667). Möller (1807; med hänv. till noshörning).
2) elefantförare. Sahlstedt (1773). Heinrich (1814; med hänv. till elefantsförare). —
(2) -OLJA. olja pressad av snabelsälens späck. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 38. —
-ORDEN. (elefant- KFÅrsb., GT 1788, nr 116, s. 2, osv. elefanter- Gynther Conv. (1846). Wallis Verldsh. 5: 128 (1876). elefants- Uggla Herald. 135 (1746), Wikforss (1804; under elephantenorden)) [av d. elefantorden] namn på Danmarks förnämsta riddarorden o. på den av en bild av en elefant bestående dekoration som riddarna av denna orden bära. Riddare så wähl af elephant som dannebrocks orden. KFÅrsb. 1912, s. 350 (1700). Anm. Elliptiskt användes, liksom i d., för elefantorden stundom ensamt elefanten. Ridd(aren) af Elefanten. SvMerc. 3: 1145 (1758). —
-PAPPER. [jfr motsv. anv. av motsv. ord i d., holl. o. eng.; namnet urspr. föranledt av papperets vattenmärke, en elefant; numera föres ssgn till 1 slutet] papper av visst stort format, olifantpapper. Synnerberg (1815). 2 NF (1907). —
-RANGEL. (†) benrangel av elefant. Bergman Jordkl. 125 (1766). —
-SJUKA. (föga br.) med. = ELEFANTIASIS 2. Linder o. Walberg (1862). —
-SNABEL. (elefants- Wikforss) Wikforss (1804; under elephantenrüssel). särsk.
a) bildl. om lång näsa.
b) (†) herald. vesselhorn; jfr -SNYTE. (I heraldiken kallas hornen) vesselhorn eller elefantsnablar, då ändarne äro trumpetformige. Schlegel o. Klingspor Herald. 76 (1874). —
-SNUT. (†) elefantsnabel. Serenius (1734; under trunk, sbst.). —
-SNYTE. (†) elefantsnabel. Schroderus Comenius 190 (1639). särsk. herald. vesselhorn; jfr -SNABEL b. Uggla Herald. 119 (1746). —
-TAND. (elefants- Kankel, Synnerberg (1815). elefante- Berchelt)
1) en elefants tand. Nemnich Waarenlex. 89 (1797). särsk. (numera mindre br.) elefantbete. Kankel Hemmersam 13 (1674).
2) (†) elfenben. Röth Coral, och hwijt Elephante tandh. Berchelt Pest. ors. H 6 b (1589). —
-TJUR. elefanthanne. Höpken Momb. 63 (1908). —
-TRÄD. [namnet givet efter frukterna (se -LUS 2 b)] (†) bot. trädet Anacardium occidentale Lin., njurfruktträd. Oldendorp 1: 155 (1786).
B (†): ELEFANTE-LUS, se A. —
-MULE. elefantsnabel. Schroderus Dict. 23 (c. 1638). —
-TAND, se A.
C: ELEFANTER-ORDEN, se A.
D (†): ELEFANTS-BEN, -FÅNGARE, -FÖRARE, -HUD, se A. —
(1 slutet?) -HÄNGLÅS. (†) jfr ELEFANT-LÅS. Elephantshängelåsen, som sättes för nedersta Förstugu dörarne. Verifik. t. VGR 1742, s. 208. —
-JÄGARE, -KO, -LUS, -LÅS, -MÄSTARE, se A. —
-NÄBB. (†) elefantsnabel. Linc. (1640). Hamb. (1700). —
-ORDEN, -SKINN, -SNABEL, -TAND, se A. —
-UTSLAG. (†) med. = ELEFANTIASIS 1. Möller (1790). Dalin (1850; med hänv. till elephantiasis).
Avledn.: ELEFANTINNA, f. (†) elefanthona. Schroderus Albertinus 2: 10 (1638). Sparrman Resa 1: 347 (1783). —
ELEFANTISK, adj. (†) Wikforss (1804; under elephantenmäszig). Weste (1807).

 

Spalt E 442 band 7, 1921

Webbansvarig