| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERGIVA äf3ter~ji2va, v. -giver, -gav, -gåvo, -givit, -given; i sht förr äv. (vard. samt i vers) EFTERGE äf3ter~je2, pr. -ger, sup. -gett; se för övr. GIVA. vbalsbst. -GIVANDE, -GIVELSE (†, Juslenius (1745)), -GIVNING (†, Lex. Linc. (1640; under ignoscentia), Agardh (o. Ljungberg) Stat. I. 1: 225 (1852: eftergifningsvis)); jfr EFTERGIFT.
— jfr GIVA EFTER.
1) [jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. i skriftspr., i sht i högre stil) efterskänka, avstå från (kravet på), icke utkräva (en fordran, en rättighet l. förmån, böter, skatt, en arbetsprestation, hämnd, straff m. m.), (låta) pruta av på, åsidosätta (rang l. myndighet l. heder l. värdighet o. d.). Sweriges vhrminnes .. Rättigheet, hwilken ingalunde bör eller kan eftergifwas. Chesnecopherus Fulkom. skäl Mm 2 b (1607). Om hon skall eftergie en hårsmohn af sin rang. En saml. öfvers. o. bearb. 40 (1712). Konungen i Sverje .. eftergifver gärna sin rättmätiga hämd för Fredens skull. Nordberg C. XII 1: 359 (1740). Somlige gissa, att Konungen .. lär efterge straffet. Kellgren Bref t. Clewberg XVI (1779). En skuldsedels återgifvande (kan) anses såsom bevis på, att borgenären eftergifvit skulden. Schrevelius Civilr. 2: 446 (1847). Har någon vittnat falskt inför Rätta, då ed honom eftergifven varit; varde så ansedd, som hade han ed gått. SFS 1864, nr 11, s. 44. Med grundskatternas eftergifvande betalte (man) bönderna för det de utsträckt den allmänna värnplikten. De Geer Minnen 2: 148 (1892). — (numera föga br.) i allmännare bet.: avstå från, uppgiva, frångå, låta falla; med avs. på mening, påstående, beslut o. d. äv.: taga tillbaka; förr äv. med konkret obj.: lämna ifrån sig. (Efter det motsedda tåget till Gottland) må hanns N(åde) thett (krigs-)folkett mestedelenn eptthergiffue. G. I:s reg. 1: 129 (1523). Hvad! vill du intet än din sturskhet eftergifva? Bellman Gellert 85 (1793). Eftergif .. ditt fattade beslut. J. G. Oxenstierna 5: 214 (c. 1817). Om hans goda föresatser sent sattes i verket, så eftergåfvos de desto skyndsammare. De Geer Minnen 1: 34 (1892). Odlingen å förutvarande åker (kommer) att eftergifvas. LAHT 1905, s. 13.
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] (numera föga br.) tillgiva, efterskänka, förlåta (ngn hans skuld l. synd l. ett brott l. ett fel o. d.); vanl. bl. med sakobj., i ä. tid stundom med personobj. ensamt. Bidr. t. Åbo hist. I. 2: 136 (1625). Hwarken .. Landzhöffdingar eller andre officerare .. må någhon brotzligh eller Saakfäldt efftergifwa. Privil. ang. bergsbr. 1649, 4: mom. 56. Gudz wrede ställ tu tå til fredz, / At han alt eftergifwer. Ps. 1695, 388: 10. Om Gudarnas godhet eftergifver de fel som vi ångra. Gustaf III 2: 311 (1783). Att din skuld är eftergifven. Lehnberg Pred. 1: 109 (c. 1800). Kullberg Tasso 2: 127 (1860).
3) giva efter, giva vika.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. t.] (numera bl. i skriftspr., föga br.) med personl. (l. därmed jämförligt) subj.: giva efter, giva vika, giva med sig (i l. med avs. på ngt, för ngn l. ngt), foga sig (efter ngn l. ngt), upphöra att göra motstånd (mot ngt). G. I:s reg. 9: 364 (1534). Kela, eftergif och krusa (för pojken): / Följden innan kort blir spord. Lenngren 100 (1798). Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder, / Eftergifver din man och vill detsamma som du vill. Runeberg 1: 83 (1832). Då en orts undergång förestod, veko gudarne sjelfve derifrån, eftergifvande för en högre makts beslut. Palmblad Fornk. 1: 373 (1844). Eftergifva hvarken för hot eller för böner. Sundén (1885). Anm. Redan Dalin (1850) anmärker, att i denna bem. säges hellre giva efter. — särsk.
α) (†) med sakobj.: giva efter l. giva vika l. foga sig i (ngt). Den som I verlden agera vill, honom tiänar hvarken alt at lijdha, eller alt at eftergifva. A. Oxenstierna Bref 1: 18 (1642). Borg Luther 1: 131 (1753). Ödmann M. Park 49 (1800).
β) (†) med personobj.: giva efter l. giva vika l. falla undan för (ngn), foga sig efter (ngn). Rudbeckius Luther Cat. 78 (1667). Man kallar det Monopoliska författningar, då .. et större antal måste eftergifva et ringare. SP 1778, s. 64.
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera bl. möjl. ngn gg i högre stil) om kraft, verksamhet, känsla o. d.: giva efter, giva med sig, bliva svagare, mildras, lindras, slappna, avtaga, upphöra. Under syndens ok Trons mothstånd efftergaf. Düben Boileau Pulp. 36 (1722). Medicamenter .., genom hvilkas nyttjande sjukdomens symptomer eftergofvo. E. Acharius i VetAH 1801, s. 27. Allt som spänstigheten eftergaf, / Föll hon i hop. C. V. A. Strandberg 4: 327 (1857).
c) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. t.] (i sht i fackspr., numera föga br.) om konkret föremål: giva efter, giva vika, giva med sig (för tryck l. stöt o. d.), icke hålla stånd, låta rubba sig l. ändra form, lossna, brista. En sena eller sträng, som eftergifver. Lind (1749). Skrufvarnas eftergifvande. Carlström Spinnmach. 10 (1832). Uppf. b. 6: 413 (1875).
4) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] (†) medgiva, tillstädja, tillåta (ngn ngt), samtycka till (ngt); bevilja (ngn ngt); gå in på (att göra ngt). The (skola) tillsee att icke .. någon eftergifuer sin barn att bruka något af thetta förtalda. Rääf Ydre 4: 174 (i handl. fr. c. 1670). (Svaranden) efftergifver .. at afstå ersättning för sine till Gunnill gifne gåfvor. Växiö domk. akt. 1737, nr 55. C. A. Ehrensvärd 103 (1783). Lindfors (1815).
5) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. ä. t.] (†) medgiva, erkänna (ngt l. att ngt förhåller sig så l. så). Carl IX Svar K 4 b (1606). (Det) invändes, at de (dvs. ryttare o. knektar) icke hafva varit .. alle der, dedh H. Ex. sedhan eftergaf. RP 8: 359 (1640). Vi sku ock eftergifva, at boksynt och beläsit folk likså väl fins bland Er som oss. Dalin Arg. 2: 399 (1734, 1754). Bælter Jesu hist. 6: 336 (1760).
6) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] (numera bl. ngn gg i skriftspr., i sht i högre stil) stå efter, stå tillbaka för, vara underlägsen l. sämre än, överträffas av (ngn l. ngt); med såväl personl. som sakl. subj.; nästan bl. i negativ sats. (Tysklands) arméer, the ther .. til kiäckheet Frantzoserne intet skulle efftergifwa. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 252 (1680). Blanca .. eftergaf icke Valdemar i list. Dalin Hist. 2: 495 (1750). Den vetterligen största Glacier i Skandinavien, ej eftergifvande de största af Alpernas. Geijer Häfd. 37 (1825). Den norra och södra (stadsdelen), af hvilka .. den sednare .. vida eftergifver den förra. Holmberg Bohusl. 3: 130 (1845). Fahlbeck Handelspol. 44 (1892).
7) ridk. giva efter (tygel), låta (häst) känna bettet mindre starkt. Möller (1755; under bride). Talesättet, gif och tag hand, vill .. säga att tyglarna till skiftes skola återhållas och eftergifvas. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 65 (1836). Då båda hästarna skola samtidigt eftergifvas. Ex.-regl. f. fältartill. 1893, 1: 64.
Spalt E 134 band 7, 1917