Publicerad 1914   Lämna synpunkter
DIKTNING dik3tniŋ2, sbst.1, r. l. f. (m. Sahlstedt, Dähnert (1784), Nyström (1794)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(di(c)ktning Lex. Linc. (1640; under effictio), osv.; dichtning Lex. Linc. (1640), Möller (1745))
vbalsbst. till DIKTA, v.1
1) (†) till DIKTA, v.1 2. Dichtning (fr.) composition. Möller (1745). Dähnert (1784).
a) abstr.: diktande, skaldskap, skaldeverksamhet; jfr DIKT, sbst.1 3 c samt DIKTARSKAP, DIKTSKAP. Han delade sin tid mellan läsning och diktning. Var det då under, att min diktning / Åt folket tidigt tog sin rigtning? C. V. A. Strandberg 1: 3 (1845). Man (synes) utan förhävelse kunna påstå att själva vår svenska språkform aldrig varit .. så som i våra dagar inbjudande till allahanda diktning. Wulff Värsbildn. 1 (1896). — i utvidgad anv. om konstnärligt skapande öfverhufvud; jfr DIKTA, v.1 3 c δ. Tror du, en konstnär i sin diktnings stund / handklappningar och rop till bakgrund ser? / Nej, inåt, endast inåt ser hans öga, / och världen finns för honom icke mer. Heidenstam Vallf. 182 (1888, 1900; yttradt af en byggmästare). jfr FÄRG-, TON-DIKTNING.
b) skaldekonst, poesi. Atterbom S. dikt. 2: 105 (1813, 1838). Från diktningens land ännu besöker han (dvs. Merkurius) jorden. Tegnér 2: 74 (1815). Ve den Narcissus, som vill i Diktningens eviga källa / Skåda sitt timliga Sjelf, rusad af Echos beröm! Atterbom S. dikt. 2: 358 (1820, 1838). Skaldernas Adam är här, den nordiske sångarekungen, / tronarfvingen i diktningens verld. Tegnér 2: 216 (1829; i fråga om Adam Oehlenschläger). Befara ej du .. / Att Diktningens dagar ha flytt! Atterbom S. dikt. 1: 63 (1837). Sträck dina vingar med lust kring diktningens rymder, min ande! B. E. Malmström 6: 10 (1845).
c) sammanfattande o. koll.; jfr DIKT, sbst.1 3 b. Hela hans diktning rymmes i ett enda litet oktavband. Såsom poemet (dvs. Franzéns dikt Människans anlete) nu föreligger, hör det till vår diktnings yppersta smycken. Wirsén i 3 SAH 2: 176 (1887). (Wolfram von Eschenbach) satte .. ett vida högre värde på sitt ridderskap än på sin diktning. Bååth Wagners sag. 4: 23 (1908).
d) [jfr E. Ljunggren i Festskr. t. K. F. Söderwall 329 f. (1911)] konkret, om enskildt alster af diktande verksamhet.
α) (numera föga br.) skaldestycke, poem, dikt (se DIKT, sbst.1 3 a). När mina små diktningar tryckts, ville jag gärna få ett afdrag. P. Elgström (1810) i Bref rör. N. skol. hist. 96. Liljor i Saron. Theosofiska diktningar. Stagnelius 2: 763 (1820; boktitel). Tal och diktningar på andra språk (än italienska). E. Meijer i 2 Saml. 5: 88 (1884; i fråga om drottning Kristinas akademi i Rom).
β) estet. mera obestämdt: diktskapelse (se d. o. 1 a), diktverk (se d. o. 1), skaldeverk. Ett sätt, som .. bragt mig på vägen att anse dramatiska diktningar för min hufvudsakliga bestämmelse. Atterbom Minnen 529 (1818). Den äldsta af diktningar öfver jordens och jordarbetets allvarliga och sträfva poesi. Levertin Linné 17 (1906; om Hesiodos’ Verk o. dagar).
3) (numera föga br.; jfr dock slutet) till DIKTA, v.1 4: uppdiktning; jfr DIKT, sbst.1 4; ofta mer l. mindre konkret. Dichtning, (lat.) Confictio. Lex. Linc. (1640). Dichtning .. (fr.) fiction. Möller (1745). Dicktning .. (fr.) Composition fictive. Nyström (1794). — (fullt br.) närmande sig l. öfvergående i bet. 2. Den, hos hvilken förmågan, att genom sköna diktningar lifva begreppen, i högre grad yttrar sig, kallas Skald. Han skiljes från Ljugaren derigenom, att han framställer sina diktningar blott såsom sådana och vill, att de endast såsom sådana skola behaga. Ekman Jakob Psych. 39 (1822). Det enda primära kriterium, som kan användas för att skilja myt och diktning, består däri, att diktningen har individuellt ursprung. E. Hellquist i Gbgs aftonbl. 1907, nr 43, s. 2.
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Ssgrna med diktning hafva i allm. en prägel af tillfällighet, o. knappast ngn synes hafva varit stående term. Icke sällan förekomma parallella uttr. sammansatta med DIKT-, DIKTAR(E)-, o. dessa hafva i allm. mera karaktären af fasta förbindelser): DIKTNINGS-ART30~2. [jfr t. dichtungsart] (föga br.) diktart. Den didaktiska diktningsarten. Sv. lit.-tidn. 1820, sp. 822. Atterbom Siare VI. 1: 92 (1852).
-FORM~2, pl. -er. (mindre br.) diktform. Livijns försök i en diktningsform, den dramatiska, hvari hans fantasi .. med förkärlek syntes röra sig. Hjärne Dag. f. drabbn. 318 (1882).
-FÖRMÅGA~020. [jfr t. dichtungsvermögen]
1) till 2; jfr DIKT-FÖRMÅGA. Sv. litt.-tidn. 1820, sp. 796. PT 1911, nr 101 A, s. 3.
2) (numera knappast br.) jfr 4: diktande förmåga (se DIKTA, v.1 5 slutet). Atterbom i Phosph. 1810, s. 101. Den productiva Inbillningskraften kallas Diktningsförmåga, så vida den skapar bilder, för att gifva begreppen lif. Ekman Jakob Psych. 39 (1822).
-GÅFVA~20. [jfr t. dichtungsgabe]
1) (föga br.) till 2: diktargåfva; jfr DIKT-GÅFVA 1. L. Hammarsköld i Sv. lit.-tidn. 1813, sp. 52. (C. v. Zeipels) diktningsgåfva .. var af öfvervägande lyrisk art. Atterbom Minnest. 2: 230 (1855).
2) (föga br.) jfr 4: inbillningsgåfva, fantasirikedom; jfr DIKT-GÅFVA 2. Tegnér 3: 438 (1843). Af hans (dvs. F. V. Scholanders) själsegenskaper (var) fantasin, inbillningskraften, diktningsgåfvan .. den förhärskande. Ahrenberg Män. 2: 289 (1907).
-KRAFT. [jfr t. díchtungskraft] (†) = -FÖRMÅGA 1; jfr DIKT-KRAFT. Poetisk ande, diktningskraft. Wikforss (1804; under dichterkraft). Hammarsköld Stagnelius 10 (1823). Deleen (1836; under dichtkraft).
-SKEDE~20. Ett diktningsskede har med honom (dvs. C. W. Böttiger) lyktat, / Det skönsta, som i Sveriges häfder fans. Wirsén N. dikt. 141 (1880; om det Tegnérska tidehvarfvet).
-STAM~2. (enst., poet.) Religionen sjelf (är) väl svårligen annat än en praktisk poesi, en ymp på lifsens träd af den stora diktningsstammen. Tegnér 5: 206 (1820).
-VIS~2, adv. särsk. till 4: gm diktande, gm inbillningskraftens verksamhet, på fantasiens väg, fantasivis. Det (är) kanske .. själva verklighetsintresset, som tvingar (barnet i leken) till att åtminstone diktningsvis tillegna sig verklighetens många föremål, vilka tyvärr ej stå till handgripligt förfogande. Larsson Kunsk. 120 (1909).

 

Spalt D 1369 band 6, 1914

Webbansvarig