Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
vbalsbst. till DIKTA, v.1
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., isl., mnt. o. ä. holl.] (†) till DIKTA, v.1 2; med afs. på skrift, bref, bok, aktstycke i allm.: författare, upphofsman. Thz exemplare eller vtscrifft som mich till handa kommen är, är aff scriffuaren jcke så troliga (dvs. omsorgsfullt) scriffuin som behooff hadhe giordz epter dictarens sinne. O. Petri P. Eliæ a 2 a (1527). 31 (juli) fick ia ett breff .. dichterren ter till er ingen annen en greff Axsell. Carl IX Calend. 79 (1592). Emedan Tomass .. icke will seije sin sagessmann .. då tillbindess han, att sielff ware ophofwett och dichtaren till bem:te sin 11 puncht. Bidr. t. Åbo hist. I. 4: 31 (1627). (Apostlagärningarnas) Dichtare och Skribent Lucas. Schroderus Osiander 1: 32 (1635). Detta Wärcket (dvs. Helicons blomster af Lucidor) eller desz Dichtare och Author. J. Andersin (1689) hos Lucidor Hel. Dedik.
2) [jfr fsv. iättande thäs sangx diktara oc scriffuara mangskona atirlön; ey bör .. (Guds) modher haffua eenögdhan tiänara oc dictara samt motsv. anv. i d., t. o. holl.] till DIKTA, v.1 3; med afs. på skönlitterärt arbete, i sht på vers: person som författar l. har författat ett dylikt arbete l. som ägnar sig åt skönlitterärt författarskap, skönlitterär författare; ofta: skald, poet, ’sångare’; jfr anm. nedan. Then mannen (dvs. David) sadhet, som för en Jacobs Gudz smoord vpsatter är, och en lustugh Jsraels dictare. 2 Sam. 23: 1 (Bib. 1541; öfv. 1904: Israels ljuflige sångare, Luther: ein lieblicher tichter Israel, Vulg. egregius psaltes Israel). Dichtare .. poëta, musicus. Helsingius (1587). (Personer) The ther emellan thet rätte bruket och Miszbruket föga weta at åtskilia: Oc altså Poeten (tryckfel för -ter) eller dichtare, och Phantaster lijka hålle. Sigfridi b 2 a (1619). Nödig synonyma och epitheta kunna af en fattig dichtare vpsökas i .. Buchleri Thesauro phrasium poëticarum. Rydelius Förn. 66 (1719, 1737). (Ty.) Dichter, (sv.) Skald, diktare, poet. Lind (1738). Medeltidens Svenske Digtare .. vanslägtades från våre gamle Skalder. Jacob v. Engeström i VittAH 4: 128 (1787). Lindblom (1790; under poëtificus). Wallin Vitt. 2: 25 (c. 1805; se under DIKTA, v.1 4 a β). Tegnér i Iduna 8: 16 (1818, 1820; i Sm. saml. dikt. 1: 267 (1828), motsv. jubelfestuppl. 2: 452, ändradt till: skalden). Den klassiska Skalden eller Talaren .. Den Romantiska Diktaren. Wingård i SAH 19: 122 (1837). Vi hafva brist på dramatiska diktare. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 275. Diktarens syner / Stå lifs lefvande upp, lysa och värma som förr. C. V. A. Strandberg 1: 283 (1866). En stor diktares idéer äro alltid i någon mån framtidssyner. Verdandi 1884, s. 243. Af diktaren kan man .. icke finna spår i det s. k. historiska dramat ”Kristina”, om man ej tar ordet i dess pejorativa bemärkelse och därmed menar en person, som smider ihop osanna historier. S. Söderman i SD(L) 1904, nr 177, s. 2; jfr 3. Goethe, Tysklands störste diktare. Larsson Bildn. 28 (1908). Den hänsofne store diktaren. SDS 1911, nr 40, s. 3 (om Fröding). Dikten och diktaren. Wrangel (1912; boktitel). — jfr FABEL-, FRAMTIDS-, HJÄLTE-, HYMN-, IDÉ-, IDYLL-, KONST-, KÄRLEKS-, LANDSKAPS-, LÄRO-, MIM-, NATUR-, ORIGINAL-, PASKILL-, PROSA-, PSALM-, RENÄSSANS-, SMÄDE-, SONETT-, SORGESPELS-, SÅNG-, TENDENS-, TILLFÄLLIGHETS-, VIS-, VÄRLDS-DIKTARE m. fl. — särsk.
a) med mera verbal karaktär, med obj.-bestämning inledd af prep. af: författare. (Mörks) blygsamma yttre hade intet, som, vid första anblicken, förrådde diktaren af Adalrik och Thekla. Atterbom Siare 3: 528 (1844). W(yatt) var inom engelska literaturen den tidigaste diktare af sonetter. NF 17: 1490 (1893).
b) jfr DIKTA, v.1 3 c δ; i öfverförd anv. om bildande konstnär o. om kompositör. Diktaren med pensel (dvs. målaren). G. Göthe i Nord. tidskr. 1884, s. 2. Konung Ramses den andre .. var den mest oförtrutne af alla Egyptens store diktare i sten (dvs. byggmästare). Rosenius Und. skilda himmelsstr. 274 (1903). — jfr TON-DIKTARE.
Anm. till 2. 1:o. Ss. framgår af ofvan anf. språkprof, förekommer diktare i bet. ’skald’, ’poet’ från medeltiden o. ända till vår tid. Det anträffas emellertid rätt sällan, o. allmänt torde ordet knappast hafva varit. Arvidi (1651), som regelbundet använder DIKT i bet. skaldestycke, har däremot icke en enda gång ordet diktare, utan städse POET. Hvarken Spegel l. Swedberg tyckes använda ordet, trots dess förekomst i Bibeln. Sahlstedt (1773), Weste (1807) o. Lindfors (1815) upptaga icke heller ordet i ifrågavarande bet. Dalin (1850) känner den, men affärdar den med ett: Se Skald. Jacob v. Engeström (1735—1802) använder emellertid i två tal med litteraturhistoriskt innehåll (VittAH 4 (1787) o. 6 (1788)) ordet rätt ymnigt (14 ggr på 110 sidor), tydligen utan ngn tanke på att det i denna anv. skulle vara mindre br. Jfr Dens. i VittAH 6: 109: Skald och Diktare (tages) ofta .. för et och samma, oaktadt någon skilnad dem emellan kunde äga rum. Omedelbart därpå bestämmer E. denna skillnad så att skalden igenkännes på ”höga tankar, kärnfulla uttryck och träffande sinnebilder”, diktaren däremot på ”nya snillrika påfund at framställa ämnet på et upväckande, intagande och förnöjande sätt”. E:s uppfattning af diktare har här tydligen påverkats af DIKTA, v.1 4, o. påminner i viss mån om den moderna (se nedan). Cavallin (1875) betecknar ordet ss. ”i senaste tider från danskan infördt”, o. inflytande från danskan har helt visst väsentligen bidragit till att bereda insteg åt ordet i sv. Det har eg. först på de senare åren vunnit fullt burskap hos oss o. då närmast som estetisk term (jfr nedan under 2:o).
2:o. Rörande förh. mellan diktare o. dess närmaste synonymer må följande nämnas. Det är först på senare tider som diktare (ss. ofvan omtalats) vunnit ngn större spridning i sv. Det har ännu ej hunnit blifva verkligen folkligt, utan tillhör väsentligen litteraturen, speciellt den estetiska o. vittert kritiska litteraturen. Ordet är också mera neutralt o. färglöst än de närstående orden skald, poet, sångare. Det betecknar en person med en viss erkännansvärd grad af poetisk skaparförmåga, men når ej så högt som skald o. sångare. Man prisar icke en förf. ss. ”en verklig diktare”, utan ss. ”en verklig skald”. Man talar ej så gärna om ”diktarens himmel”, ”diktarens lager” som om ”skaldens”. Å andra sidan sjunker ordet ej så lågt att man kan bilda ssgn yrkesdiktare, såsom man kan tala om en yrkespoet. Anmärkningsvärdt är att diktare ss. första led i ssgr ofta flyttas upp i en högre sfär än den det brukar tillhöra, när det står ensamt. Skälet härtill är helt visst att ssgrna i allm. tillkommit gm direkt lån från t. o. dan., i hvilka båda språk orden dichter, digter på den estetiska tonskalan närmast motsvara vårt skald. Vidare må erinras om att ordet diktare ej gärna utan ngt ytterligare tillägg ställes framför ett personnamn. Man säger knappast utan vidare ”diktaren Atterbom”. I fråga om ordets begreppsomfång är slutligen att märka att det lättare än synonymerna nyttjas om ett vittert författarskap på prosa. — Skald har (frånsedt dess ironiska anv.), såsom redan antydts, en mera högstämd karaktär än de eg. till normalprosan hörande orden diktare o. poet. Det talar mera än de om känslans djup, fantasiens rikedom, tankarnas upphöjdhet. I fråga om skämtsamt, komiskt författarskap användes det därför mindre än dessa, i sht mindre än det sistnämnda. Ej sällan ljuder i ordet skald en viss högtidlig underton, som ej tillhör ngt af de öfriga uttrycken. ”Skaldens morgonpsalm” af Tegnér skulle ej gärna kunna ändra sin rubrik till ”Diktarens” l. ”Poetens morgonpsalm”. I Geijers ”Den siste skalden” kan ej heller ”skalden” ersättas af ngt synonym — detta jämväl af det skäl att ordet skald (som vi på 1600-talet lånade ur den fornisl. litteraturen) alltjämt är det specifika uttryck som nyttjas om en diktare från Nordens forntid. — Ordet poet hade förr mera af den upphöjda värdighet som nu inlägges i skald, men under det tilländagångna årh. har ordet sjunkit icke så litet i rang. Bellman kunde ännu sjunga ihop slantar åt ”poeten Lidners enka”; i våra dagar skulle han i stället hafva sagt ”skalden”. Ordet har emellertid till en viss grad hållits uppe gm de närstående uttrycken poesi o. poetisk, för hvilka fullt gångbara motsvarande bildningar af skald saknas, hvarför de ock kunnat bättre bevara sitt rikare stämningsvärde. — Ordet sångare, användt om poetisk författare, är liksom skald en term som lyfter sig öfver hvardagsnivån o. tillhör den högre stilen. I enlighet med hvad ofvan sagts om ssgr med diktare- kunna därför åtskilliga af dem utan större förändring i tonklang utbytas mot förbindelser med sångare-, liksom de kunna omskrifvas med hjälp af adj. poetisk o. ersättas af ssgr med skald (däremot sällan af ssgr med poet). Sångare har emellertid en mera begränsad anv. än de öfriga orden: det nyttjas blott om förf. af diktskapelser som gm sin natur kunna vara (l. urspr. hafva varit) förbundna med sång. Om man tänker på Shakspeare bl. ss. dramatisk förf., kallar man honom ej sångare. För öfrigt gäller om sångare detsamma som om diktare, att det ej gärna utan ngt karakteriserande tillägg ställes framför personnamnet.
3) [jfr motsv. anv. i holl.] (numera nästan bl. i tillfällig anv.) till DIKTA, v.1 4: person som uppdiktat ngt. Ändoch man icke kan therföre godh wara, At historie Scriffuarna skola aldeles (så myckit thenna (dvs. dessa) förtalda styckers (af mässan) dichtare och påfinnare belangar) haffua drabbat rett. L. Petri Kyrkost. 82 b (1566); jfr 1. (Eng.) Feigner .. diktare. Serenius (1734, 1757). Genom ömkeliga förtydningar .. fördärfvade (romerska religionen) de få sattser, som dess dicktare velat låna ur den Christna Religionen. Botin Hem. 2: 42 (1756, 1789); jfr 1. Dicktare .. (lat.) Fictor. Sahlstedt (1773). Diktare .. se ljugare. Lindfors (1815). Diktare .. En, som diktar ihop, uppdiktar (osanningar, o. s. v.). Dalin (1850; angifvet ss. ”sällan brukl.”). Diktare af falska historier. Hahnsson (1888). — jfr MYT-, SAGO-DIKTARE.
4) (†) till DIKTA, v.1 6: uppfinnare. Hwarken .. Cadmus .. eller Simonides äro .. (bokstäfvernas) första dichtare, utan de woro för (dvs. före) dem. Rudbeck Atl. 1: 853 (1679).
Sammansättningar (till 2) [ofta med motsvarigheter i d.-nor. o. t.].
Anm. 1:o. Till många af nedan upptagna ssgr hafva anträffats o. i sådant fall äfv. anförts direkta motsvarigheter med skald(e)- ss. första ssgsled, o. äfv. till de öfriga kan man i allm. bilda motsvarigheter med detta ord. Ssgrna med skald(e)- äro oftast både äldre o. vanligare än de med diktar(e)-.
2:o. Då ej annat uttryckligen angifvits, har i nedan anförda citat första leden formen diktar-.
-ARBETE~020, äfv. ~200. arbete med diktande, skaldearbete. Söderhjelm Runeberg 2: 531 (1906). Goethe hämtade råd hos skulpturen vid sitt episka diktararbete. H. Gillqvist i Ped. tidskr. 1908, s. 362. —
-BEGÅFNING~020. skaldebegåfning; jfr -GÅFVA. Levertin Sv. gestalt. 249 (1903). Wrangel Dikten 64 (1912). —
-BERG(ET)~2. [jfr d. digterfjæld] (tillfällig ssg, poet.) i best. sg. om berget Parnassus i Tessalien. Stagnelius 2: 313 (c. 1815). —
-FEBER~20. feber (dvs. häftig lust) att dikta. Jag steg .. upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande af diktarefeber vid skrifbordet .. och började. Söderberg Hist. 78 (1898). —
-FILOSOF~102. filosof som på samma gång är skald; jfr -TÄNKARE. Rydberg (blef) för oss .. århundradets skald par préférence, diktarfilosofen. Vetterlund Stud. o. dikt. 131 (1896, 1901). —
-FILOSOFI~1002. Denna schellingska diktarfilosofi, som lär, att alltets gudomliga själ strålar fram i färg, tonar ut i musik. Vetterlund Stud. o. dikt. 74 (1894, 1901). —
-FURSTE~20. [jfr t. dichterfürst] skaldefurste, sångarfurste; jfr -KUNG. Levertin Essayer 1: 185 (1901; om Tegnér). —
1) förmåga att dikta. Sv. lit.-tidn. 1820, sp. 770. Ett stort tillbakasteg i diktare-förmåga. Andersson Gr. dram. 307 (1885, 1910).
2) person med diktarförmåga (i bet. 1). —
-GAGE~2. [efter d.-nor. digtergage] statsanslag som ngn uppbär i egenskap af vitter författare; jfr -LÖN. Björnstjerne Björnson (har) afsagt sig sitt diktaregage. Lunds veckobl. 1887, nr 79, s. 3. Presterne (i landtdagen) ha bl. a. afslagit diktaregagen. Z. Topelius (1888) i Förh. o. upps. 21: 256 (i bref till en dansk). —
-GENERATION~1002. Många af den yngre norska diktargenerationen ha påverkats af (Jonas Lie). 2 NF 16: 396 (1911). —
-GENIUS~200. skaldegenius, sångargenius; jfr -ANDE. A. Cronholm i SKN 1842, s. 210 (om Atterbom). Det kunde ej .. fela att Beskows diktargenius skulle beröras af Tysklands skalder. C. G. Strandberg i SAH 45: 39 (1869). —
-GILLE~20. [jfr t. dichtergilde] (tillfällig ssg). Jag räknar mig till Brages diktargille / och rymmer ej derur. Tegnér 1: 237 (1841). —
-GLÄDJE~20. [jfr t. dichterlust] glädje som ngn finner i att dikta l. som en diktare erfar under utöfvande af sitt kall. Vetterlund Stud. o. dikt. 123 (1901). —
-GRY~2. skaldegry; dels om anlaget, dels om person med detta anlag. I Savolaks och Karelen, där folket gör visor och har sinne för fantasiens spel, skulle han kanske blifvit ansedd för ett diktargry, i Österbotten, där odlingen är mera praktisk och mindre drömmande, blef hans diktargry blödsinne. Tavaststjerna Hårda tider 166 (1891). —
-GÅFVA~20. [jfr t. dichtergabe] gåfva(n) att dikta, begåfning ss. diktare, skaldegåfva, sångargåfva; jfr -BEGÅFNING. Frey 1848, s. 442 (: diktare-). Hallman, Kexél och .. Wallenberg (böra) utmärkas såsom de, hvilka i diktargåfvor stodo .. (Bellman) närmast. Atterbom Siare VI. 1: 182 (1852). Han älskar och han älskas. På en gång / Med kärleken han undfår diktargåfvan. Snoilsky 1: 199 (1864, 1883). Folkets diktargåfva. J. A. Lundell (1879) i Landsm. 1: 492. Forssell i 3 SAH 3: 420 (1888: diktare-). —
-HÅR~2. långt, yfvigt hår (sådant som mer l. mindre romantiskt lagda diktare bruka l. hafva brukat bära). Jag en oskolad vildhjärna med diktarhår. Öberg Makter 2: 70 (1906). —
-INDIVIDUALITET~1010102. skaldeindividualitet. Den diktarindividualitet, från hvilken (en viss roman) framsprungit. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1888, s. 246. Wrangel Dikten 196 (1912). —
-KALL~2. [jfr t. dichterberuf] Polemiken gjorde intrång på .. (Atterboms) diktarkall. Mjöberg Läseb. 450 (1910). —
-KOMPONIST~102. diktare som på samma gång sätter musik till hvad han diktar. Såsom den förste af dessa diktarkomponister (dvs. trubadurerna) nämner historien grefve Wilhelm af Poitiers. Wegelius Mus. hist. 45 (1891). W. Peterson-Berger i Ord o. bild 1907, s. 238 (om R. Wagner). —
-KONST~2. [jfr d. digterkunst, t. dichterkunst] diktkonst, skaldekonst. Schenberg (1739; under poëticus). Almqvists diktarekonst. M. Schück i Frey 1849, s. 442. Wulff Petrarcabok 168 (1905). —
1) poetisk kraft, skaldekraft. Bergstedt Vikrama 90 (1846). NF 2: 919 (1877: diktare-). Öfversättaren (af Lucretius har) verkligen gripits af förebildens diktarkraft och storslagenhet i framställningen. R. Törnebladh i Ped. tidskr. 1905, s. 312.
2) person med diktarkraft (i bet. 1). Den starkaste diktarkraft, som Amerika frambragt. 2 NF 19: 1174 (1913). —
-KRONA~20. skaldekrona. (Atterbom), som nu (efter Tegnérs död) tager den svenska diktare-kronan i arf. Hagberg Tegnér 13 (1847). —
-KRÖNING~20. skaldekröning. När .. (Petrarca) nått framgångens högsta tinne med diktarkröningen på Capitolium. Söderhjelm Ital. renäss. 68 (1907, 1909). —
-KUNG~2. [jfr t. dichterkönig] skaldekung, sångarkung; jfr -FURSTE. Sturzen-Becker 5: 195 (1846, 1862; om Tegnér). —
-KYNNE~20. skaldekynne; jfr -LYNNE. Alltför länge ha vi sett på tillvaron genom .. (Ibsens) diktarkynnes mörka glasögon. Lundegård Prins. 224 (1889). —
-LAGER~20, r. l. m. lager som ngn vinner gm diktande l. ss. diktare, skaldelager, sångarlager. Dalin hade verklig talang för Visor, och skulle visst, om han förstått sig det ringaste på Musik, kunnat på detta fält skörda sina minst förgängliga diktarlagrar. Atterbom i Poet. kal. 1816, s. XXXIV. —
-LYNNE~20. skaldelynne, sångarlynne; jfr -KYNNE. Geijer var alltifrån början en god vän och kamrat till Atterbom, .. men hans eget diktarlynne låg åt ett helt annat håll. Sturzen-Becker 1: 26 (1845, 1861). Tavaststjernas pittoreska diktarlynne. Söderhjelm Tavaststjerna 14 (1900). —
-LÖN~2. skaldelön, sångarlön; särsk. = -GAGE. (Þorsteinn Erlingsson) är .. en af Islands mest uppburne skalder och har åtnjutit diktarlön af alltinget. 2 NF 7: 823 (1907). —
-MOTIV~02. jfr -STOFF. Detta (starka betonande af nationalkänslan i Rolandssången) är desto beundransvärdare, som fosterlandskärleken annars först mycket sent blir ett diktarmotiv. Vising Rol. 122 (1898). —
-NATUR~02. skaldenatur, sångarnatur. I Svenska Litteraturföreningens Tidning gaf skolans (dvs. den s. k. Nya skolans) hufvudman sitt varma handslag åt den beslägtade diktarenaturen (dvs. Almqvist). C. F. Bergstedt i Frey 1850, s. 223. Wrangel Dikten 65 (1912). —
-ORD~2. [jfr t. dichterwort] skaldeord. Vill skalden sjunga, snart han stämmor hör, / Som underbart hans diktar-ord ledsaga. Atterbom i Poet. kal. 1821, s. 164. Ett maktfullt och äkta diktarord ger uttryck åt allt hvad de (dvs. människorna) känt, velat och lidit. Fröding Efterskörd 2: 129 (1894, 1910). —
-PROFIL~02. profil (dvs. summarisk, men likväl de karakteristiska dragen upptagande bild) af en diktare, särsk. sådan han framstår i sina verk. (En karaktärsskiss) däri han (dvs. Levertin) med utomordentlig finhet och känslighet uppdragit .. (Viktor Rydbergs) diktareprofil samt karaktäriserat hans andliga personlighet. K. Warburg i GHT 1895, nr 289 B, s. 2. —
-SKOLA~20. [jfr t. dichterschule, holl. dichterschool] grupp af författare som hylla o. söka i diktning gifva uttryck åt vissa gemensamma l. besläktade åsikter o. sträfvanden; skaldeskola, sångarskola; jfr POET-SKOLA. Den nyare tyska politiska diktareskolan. Claëson 2: 350 (1857). Den götiska diktarskolan. Wieselgren Bild. 231 (1882, 1889). I våra dagar ha vi redan en skånsk diktareskola, och en norrländsk, och äfven Värmland och Dalarne hafva sina egna skalder. Sundbärg Sv. folkl. 140 (1911). —
-SNILLE~20. skaldesnille, sångarsnille. Öhlenschläger, kring hvilken uppväxte en talrik krets af yngre diktaresnillen. Odhner Lärob. 326 (1869, 1886). Wisén i SAH 54: 64 (1878). —
-SPRÅK~2. [jfr d. digtersprog, t. dichtersprache] skaldespråk; jfr DIKT-SPRÅK. Så mästerligt sjöng Francesco Petrarca, att bryggan egäntligen därmed slogs mellan Dantes och äftervärldens diktarspråk i Italien. Wulff Petrarcabok 4 (1905). —
-STOFF~2. jfr -MOTIV. Allt som hände honom, .. småsaker som han iakttog .., allt gaf honom diktarstoff. Lundegård Prins. 96 (1889). —
-STUND~2. stund för diktande, skaldestund. särsk. till 2 b. Morgontimmarne voro Mozarts egentliga diktare-stunder. Mankell Mus. hist. 2: 131 (1864). —
-STÄMNING~20. Han .. gick ut att .. se på landskapet; dyrkade upp sig i en lättsinnig diktarstämning och tänkte på det spännande i situationen. Strindberg Fagervik 226 (1902). —
-TID~2. skaldetid, sångartid. Gyllenborg hade (under G. III) sin bästa diktartid bakom sig. Odhner G. III 2: 545 (1896). —
-TRON~2. skaldetron, sångartron. Beskow Vandr. 1: 88 (1819, 1833; i fråga om Goethe). Snoilsky 1: 201 (1864, 1883; i fråga om Shakspeare). —
-TÄNKARE~200. jfr -FILOSOF. Diktartänkaren anade bakom tid och rum (en idealvärld). Vetterlund Stud. o. dikt. 134 (1896, 1901; om V. Rydberg). —
-VANSINNE~020. [uttr. går ytterst tillbaka till Platon; jfr ἀπὸ Μουσῶν κατοκωχή τε καὶ μανία (Phædrus); jfr äfv. t. dichterwut äfvensom eng. the poet’s eye in a fine frenzy rolling (Shakspeare)] jfr -YRSEL. Den gudomliga skaldeinspirationen, diktar-vansinnet. Ljunggren Est. 1: 4 (1856, 1869; i redog. f. Platons est. åsikter). Forsslund Djur 34 (1900). —
-VERKSAMHET~102 l. ~200. skaldeverksamhet. Melin i SAH 41: 163 (1866). 2 NF 1: 371 (1903). i öfverförd anv. (jfr DIKTARE 2 b). (Pacius ledde) Studentsången .., och därutöfver fann han tid till en musikalisk diktareverksamhet, som .. tillförsäkrar honom en hedrad plats inom samtidens musikhistoria. R. F. v. Willebrand i Finland 349 (1893). —
-VÄRLD~2. [jfr t. dichterwelt, holl. dichterwereld] sångarvärld, diktvärld; jfr POET-VÄRLD. Att svensken aldrig kan bli osökt sann! / I andras diktarvärld han ständigt famlar. Heidenstam Vallf. 200 (1888, 1900). —
-YRSEL~20. jfr -VANSINNE. (Runeberg) är den förkroppsligade fosterlandskärleken. Den var det som kom hans själ att skälfva häftigast och gaf diktaryrsel åt hans af naturen så behärskade manliga och nordiskt bundna väsen. Hallström Skepn. 27 (1910). —
-ÄMNE~20. om person: skaldeämne; jfr POET-ÄMNE. Bland de nya diktarämnena, som .. gjorde sig bemärkta på fyratiotalet, förtjenar Emil v. Qvanten .. framhållas. C. G. Estlander i Finland 290 (1893). —
Spalt D 1352 band 6, 1914