Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
DELIBERATION del1iberatʃω4n l. de1-, l. -aʃ-, l. 101—, äfv. 01— (– – – -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en; pl. -er.
vbalsbst. till DELIBERERA.
1) (numera föga br.) till DELIBERERA 1: gemensam öfverläggning, rådplägning. Oxenst. brefv. 3: 185 (1629). Porthan Bref t. samt. 34 (1780). Bolin Statsl. 2: 114 (1871). — särsk.
a) i vissa, numera obr. förb.
α) om sak, i förb. vara under deliberation o. komma i deliberation, vara, resp. blifva föremål för öfverläggning. A. Oxenstierna 1: 185 (1628). 2 RARP 2: 350 (1723).
β) om personer, i förb. stå l. vara i deliberation, hålla på med öfverläggning l. att öfverlägga. RARP 6: 120 (1657). Därs. 7: 137 (1660).
b) konkretare. Jagh förnimmer (af brefvet) nu vara effter longlighe deliberation beslutit, att min b(roder)s resa till Lifflandh skall haffua sin framgångh. Oxenst. brefv. 3: 63 (1623). Alt för vidlyftiga deliberationer. Oelreich 801 (1755). RO 1810, § 58. Cavallin Herdam. 5: 53 (1858).
2) (numera knappast br.) till DELIBERERA 2: öfvervägande, funderande; konkretare: fundering, tvekan. Karlen, som oss följde, språng utan deliberation i floden upp under armarna. Linné Ungd. 2: 277 (1734).
-RÄTT~2, sbst. Ad. prot. 1800, 1: 707. (Ständerna hafva enligt Hegels statsteori) endast en deliberationsrätt. Bolin Statsl. 2: 289 (1871). —
Spalt D 650 band 6, 1909