Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÅKULLA blå3~kul2a, i södra Sv. äfv. 4~10 (blå`kulla Weste), n., förr äfv. m. l. f. (Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618)); jfr Frese Verldsl. dikt. 2 (1715, 1726). Anm. Uppgiften i en del äldre o. yngre ordböcker att ordet är f. torde bero på ordets form o. felaktiga etymologiska tolkningar.
1) [jfr motsv. anv. af ä. nor. blaakollen, t. Blocksberg] benämning på den plats dit enl. folktron häxorna, företrädesvis på skärtorsdagsnatten, resa för att hålla gästabud tillsammans med satan; jfr HÄCKLEFJÄLL. (Jag gifver) hans obroderlige stemplingar rett uppå den båten, som Gyrid och Sisza droge till Blåkulla medh. G. Nilsson Struts (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 6—7: 116 [jfr J. Sahlgren i Namn o. bygd 1915, s. 125]. Vppå sådana (dvs. till fäfållor hörande) grindar säyes Trolkiäringar rijda til Blåkulla. Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under qvigrindu). (Satan) förer (trollpackorna) .. åstad öfver kyrckior, haaf, stoora moar utj en stoor gröön äng der Blåkulla är. E. Skragge (1670) hos Kröningssvärd Blåkullefärd. 3: 54. Det gräsliga gästabud, som Satan under påsknätterna gör för trollbackorna i Blåkullan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 245 (1864). jfr: Ja, vare Sorgen sänd .. / Bårt i Landsflycktighet till Olycks kullor blå. Frese Verldsl. dikt. 2 (1715, 1726).
2) (†) (eufemistisk) benämning på helvetet; jfr HÄCKLEFJÄLL. Genast från blåkulla kommer iagh här; / dy iagh helfuetes färgekaar ähr. Asteropherus 64 (1609; yttradt af Karon). Om tu tigh ått blåkulla ey packar / Medh hillebården slår iagh tigh öffwer nacka. Rondeletius 63 (1614). Will icke Siälen til Himmelen fara, / Så må hon i heeta Blåkulla wara. Brasck Apg. K 4 a (1648). De se så misslynta och trumpna ut i dag: Hvad i blåkulla det nu är? Dalin Vitt. II. 5: 131 (1738). Drag åt blåkulla med er galenskap. Kexél 1: 58 (1776). Blomberg Van Lennep Klaasje Z. 2: 203 (1868). jfr: Jag fick nu låf en stund vtur blå kulan vika, / Ei til at slippa qval, men at ther om predika. Kolmodin Qv.-sp. 1: 211 (1732). — särsk. [jfr gå åt helvete] i uttr. gå åt blåkulla, gå på tok, aflöpa illa. Om en mes företar sig något dristigt, så går det åt blåkulla. Almqvist Colomb. 41 (1835). Dalin (1850).
-FEST. (blåkulls- Modin Dikt. 100 (1878)). Afgrundsfurstens .. värdinna vid Blåkullafästerna. Rydberg Frib. 242 (1857). —
B: BLÅKULLE-FARERSKA, se A. —
-LAF, se C.
C: BLÅKULLS-BÄR. (†) (bär af) växten Myrtillus nigra Gilib., blåbär. Rudbeck Hort. bot. 78 (1685). Linder Flora Wiksb. 40 (1716). —
-FEST, se A. —
-LAF. (blåkulle- Retzius) [namnet är föranledt af växtens förekomst på ön Blåkulla l. Jungfrun i Kalmarsund] (†) lafven Parmelia stygia (Lin.) Ach., svartlaf. J. P. Westring i VetAH 1791, s. 305. Retzius Flora oec. 377 (1806). —
Spalt B 3543 band 5, 1917