Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
BJÖRK bjœr4k, sbst.1, r. l. f. (m. De Geer V. skr. 1: 4 (1839), Topelius Ljungbl. 96 (1853, 1860), Forsslund Skog 74 (1896) m. fl.); best. -en; pl. -ar ((†) -er Fosz 210 (1621), Trozelius Rosensten 68 (1752), J. G. Agardh i SKN 1843, s. 13).
1) (individ l. art af) växtsläktet Betula, särsk. Betula alba Lin.; äfv. koll. Betula biörck. Var. rer. 56 (1538). På bergshällan stå twå vnge Bierker. Fosz 210 (1621). Lööf aff Birk, Asp, Ask, Lind, Aal och Pijl skal (under juli månad) samkas och föras på Fåraskullan. I. Erici Colerus 1: 273 (c. 1645). Een biörck gifwer om wåren så mycken must ifrån sigh, at man ther af kan dricka såsom vtaff en tunna. Muræus Arndt 4: 47 (1648). Smerta Biörkar / Af hwilke skiärs gott Rjs som Barna-Tuchten yrkiar. Spegel Guds verk 118 (1685). Nu knoppas ahl och biörk och fälten te sig sköna. Dalin Arg. 2: 123 (1734, 1754). Björkens hvita stam. J. G. Oxenstierna 2: 93 (1796, 1806). Frithiof skär, hvar han går fram, / ett I, ett F i björkens stam. Tegnér 1: 7 (1825). Vår lilla röda stuga / Bland al och björk. Topelius Ljungbl. 73 (1846, 1860). Björken är lundens prydnad, sade den gamla nordbon om detta för sin lätta fägring och sin ljusa grönska så allmänt beprisade träd. Dybeck Runa 1847, s. 26. Bland löfträden är björken (betula alba) vårt allmännaste skogsträd öfver hela landet norr om Skåne och ersätter som godt bränsle och mångsidigt slöjdvirke sydligare länders bok och afvenbok. Uppf. b. 3: 404 (1873). Af björkarnas höstguld lånad / är färgen jag ger åt ditt hår. Karlfeldt Vildm. 90 (1895). Den veka björken står där tätt vid den karga furan. R. Bergh i Ord o. bild 1897, s. 104. Så vacker som björken är norr om Dalälfven och särskildt i Dalarne har jag aldrig sett den förr. Strindberg Tr. o. otr. 4: 167 (1897). Beträffande skogsträden veta vi, att björken med sin följesven aspen inträngde från söder och följande det vikande tundrabältet successive- framträngde mot norden. E. Hemberg i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 122. — jfr BERGS-, DALKARLS-, DVÄRG-, FJÄLL-, FLOTT-, FREDAGS-, FRÖSÖ-, GLAS-, HOR-, HUMLEKNOPPS-, HVIT-, HÄNG-, KANOT-, KART-, KRUM-, KÄLLING-, LOK-, LUKT-, LÅG-, LÅNGFREDAGS-, LÖF-, MAR-, MASUR-, MYR-, NÄFVER-, ORNÄS-, ORSA-, PAPPERS-, RIS-, RÅ-, SILFVER-, SLAG-, SLOK-, SLÖJD-, SOCKER-, STEN-, STJÄRN-, SVALL-, UNG-, VAL-, VINTER-, VRES-BJÖRK m. fl. — särsk.
a) i bild. Von Törne .. var en äkta Finne, / En gammal, knotig björk med masur inne. Runeberg 5: 49 (1860).
b) om löfklädda björkkvistar; björklöf. Ett fång nybruten björk sprider från spiseln friska ångor. Rydberg i SAH 53: 170 (1877).
2) trä l. virke af det under 1 omnämnda trädslaget, björkträ, björkvirke. Försättare hufwudet giöres af starck biörck. Grundell Anl. t. artill. 36 (c. 1695). Birchen .. af björk. Serenius (1734). Trästickor, af bok eller björk. P. Osbeck (1796) i Hall. fornm. årsskr. 1868, s. 22. Gulbetsad björk. Söderberg Främl. 196 (1892, 1903).
Sammansättningar (i allm. till 1).
Anm. Vid en del ssgr, särsk. med formen björke- (birke-, börke-), är det omöjligt att afgöra, huruvida första ssgsleden urspr. varit BJÖRK l. BJÖRKE. Numera torde första ssgsleden af språkkänslan alltid identifieras med BJÖRK.
(2) -ASKA~20. (biörcke- O. Martini) O. Martini Läk. 38 (c. 1600). Rothof Hush. 32 (1762). Till följd af sin rikedom på pottaska ger björkaskan den förträffligaste lut. NF 2: 614 (1877). Lutfisk lutad i ren björkaska. GHT 1896, nr 284 A, s. 4. skämts. i uttr. obränd björkaska, (stryk med) björkkäpp l. björkris. Lind (1749). —
-BACKE~20. (björke- Hultman) I. D. Hultman (c. 1734) i Handl. t. C. XII:s hist. 1: 24. Cederborgh OT 4: 50 (1818). Högbom Norrland 320 (1906). —
-BALSAM~20. De späda knopparne (på björken) lemna genom distillation en olja, Björkbalsam, som mycket liknar copaivabalsam. Cronquist 128 (1879). Hedberg Kovalevsky Rajevski 5 (1889). —
-BARK~2. (björke- I. Erici, Celsius Hush.-alm. 1743, s. 15, m. fl.) I. Erici Colerus 1: 325 (c. 1645). Biörcke-Barck är den bästa (till barkning af hudar). Rålamb 13: 97 (1690). Med Björk- och Ek-bark kan färgas brunt. Alm. (Ld) 1786, s. 41. Björkbark, af Betula alba, användes i Ryssland vid beredning af ryssläder och kommer äfven på många trakter i vårt land till användning. Hirsch Lärob. f. garfv. 40 (1898). Björkens näfver .. utgör ett särskildt lager utanpå den egentliga björkbarken. J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1900, s. 18. —
-BARKAD~20, p. adj. barkad med björkbark. Ek- och björkbarkadt sulläder. Katal. ö. ind.-utst. i Sthm 1897, s. 272. —
-BESTÅND~02. E. Hemberg i Tidskr. f. skogshush. 1877, s. 166. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1905, s. 388. —
-BEVUXEN~020, p. adj. jfr -BEKLÄDD, -BEVÄXT, -KLÄDD. Knös Elfv. 46 (1852). O. Sjögren i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 205. —
-BINDSLE~20. bindsle af björkris. För såväl löpskida som andur är ett rätt konstrueradt björkbindsle fullt ändamålsenligt. Schröder Om skidor 17 (1900). —
-BLAD~2. Grundberg Björck. 23 (1759). Extract af .. Biörkblad. Publ. handl. 11: 284 (1777; i apotekartaxa). H. Samzelius i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 295. —
-BLADSSTEKEL—0~20. (-blad-) zool. (individ af) stekelarten Cimbex variabilis Lin., hvilken lefver hufvudsakligen af björklöf. Holmgren Insekt. 176 (1867). Den gula klubb- eller stora björkblad-stekeln. Rebau Naturh. 1: 625 (1879). —
-BLADIG~20. bot. som har blad som likna björkblad. Björkbladig Spirea. Lilja Odl. vext. 71 (1839). Björkbladig Vintergröna. Krook o. Almquist Flora 85 (1903). —
-BLANDSKOG~20 l. ~02. blandskog där björken är det förhärskande trädet. Vanlig nordisk tall från tallmoar och björkblandskog. PT 1896, nr 161, s. 3. —
(2) -BLOCK ~2. Ett parti Björkblock, 8 tums topp och gröfre. GHT 1895, nr 260, s. 4. PT 1904, nr 14 A, s. 4. —
(2) -BRÄDE~20. Björk-bräder äro .. til musicaliska instrumenter särdeles tjänlige. Fischerström 3: 206 (c. 1785). —
-BRÄNNA~20. af skogseld härjadt ställe där björkbestånd uppvuxit. C. Björkbom i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 166. En björkbränna på en bergtopp, där återväxt af björkskog ägt rum efter skogsbrand. S. Birger i Arkiv f. bot. III. 4: 49 (1904). —
-BUSKE~20. (börke- G. I:s reg.) G. I:s reg. 7: 160 (1530). N. Idman (1720) i Hist. arkisto 7: 117. Nilsson Fauna II. 1: 314 (1858). S. de Geer i Ymer 1906, s. 410. —
-BÄLTE~20. björkregion. Sv. turistfören. resehandb. 1: 173 (1894). Detta björkbälte på fjällsluttningarna har vanligen en vertikal utsträckning af 100—150 m. E. T. Sallmén i Atlas ö. Finl. 12—13: 6 (1899). Björkbältet, en ljuflig dvärgskog med grön gräs- och mossmark. K. E. Forsslund i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 209. —
(2) -CELLULOSA~0020. De pentosrika björk- och bokcellulosorna ge mera ättiksyra än furu- och grancellulosorna. Sv. kem. tidskr. 1908, s. 34. —
-CHAMPAGNE~02. jfr -LAKE 2. På Harz samt i Kurland och Livland beredes deraf (dvs. af björklake), genom jäsning, en musserande dryck, björkchampagne. Cleve Kem. handlex. 55 (1883). —
-DROSSEL~20. (mindre br.) (individ af) fågelarten Turdus pilaris Lin., snöskata, björktrast. Leijonflycht Handlex. (1827). Nilsson Fauna II. 1: 359 (1835, 1858). Widegren o. Holmgren Fogl. 85 (1870). —
-DUNGE~20. Ingelman 124 (1843). Björkdungarnes hvita stammar lysa i nattdagern. A. Schultzberg i Sv. turistfören. årsskr. 1897, s. 96. —
-FJÄRIL~20. zool. (individ af) fjärilsarten Zephyrus Betulæ Lin. Holmberg (1795; under porte-queue). Dalin (1850). —
-FLORA~20. paleont. björken o. med björken samtidig vegetation före furans inträngande. Nathorst Jord. hist. 1093 (1894). —
-FRÖ~2. (björke- Alm. (Sthm) 1750, s. 29, Brummer Jagtlex. 37 (1789)) Rålamb 13: 33 (1690). Björkfrö samlas i September. Alm. (Sthm) 1870, s. 42. Björkfrön flyga betydligt långt. C. A. Hollgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 279. —
(2) -FÄRG~2. för polerad björk utmärkande ljusgul färg. Möbler såväl som golf (äro hos bönder i Skelleftedalen) målade i en varm gul björkfärg. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 85. —
-GRÄNS(EN)~2. björkregionens öfre gräns. Hisinger Ant. 2: 34 (1820). Björkgränsens höjd öfver hafvet är naturligtvis i väsentlig mån beroende af det geografiska läget. Andersson Växtvärld. 27 (1896). —
-HAGE~20. (björke- Bååth På gr. stig. 22 (1889; i vers)) Weste (1807). Björkhagen ligger leende och lätt med smärta, ljusa stammar, tunna, böjliga grenar och det spädaste löfverk. Abelin Villaträdg. 55 (1903). —
-HANK~2. (biörcke-) hank af björkris. Alestafwar och Biörckehanck, warar sachtä Åhret långt. Grubb 10 (1665). —
-HED~2. växtgeogr. = -MO 2. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 5. N. Sylvén i Arkiv f. bot. III. 3: 10 (1904). —
-JORD. (biörke- Vg. fornm. tidskr.) (†) björklera. All godh jord .. skall mäthas som sagt är, men sand och moojord .. räcknas twå stenger emot en. Så och biörkejord tree stenger mot twå. Vg. fornm. tidskr. I. 6—7: 27 (i handl. fr. 1619). Rålamb 13: 5 (1690). Pös-lera gäsjord, .. björk-jord; .. Til jordmon består den, af en med fin mo eller fin sand upblandad lera, hvilken til färgen kan vara mycket föränderlig, samt hyser jorden mycken back- och mineral-syra. Gadd Landtsk. 1: 121 (1773). —
-KARBAS~02. jfr -RIS slutet. En (af de forna vännerna) skolfux är och garfvar pojkars skinn / Med björkkarbas. C. F. Dahlgren 3: 286 (1828). —
(2) -KLABB~2. (biörke- Warg) Lägg en tiåck biörkeklabb i spisen som bara kan hålla jämn eld men intet låga. Warg 116 (1755). Topelius Vint. I. 1: 220 (1859, 1880). —
-KLÄDD~2. björkbevuxen. A. G. Kellgren i LAHT 1891, s. 351. En blånande sjö med björkklädda holmar och tallkrönta stränder. Abelin Villaträdg. 143 (1903). —
1) bladknopp på björk; ofta koll. Alströmer Får. 45 (1727). Kädrar och Orrar samt annan skogsfogel taga om vintren sin förnämsta föda af björk-knoppar. Alm. (Ld) 1783, s. 42. Fjällriporna hålla gärna till i björkdungar på fjällsluttningarna, där det finnes god tillgång på björkknopp, som de förtära. N. Keyland i Fataburen 1910, s. 65.
2) (†) om (hon)hänge på björk. Plantorne, som .. upgro af björk-knopparna, hvilka denna tiden (dvs. på hösten) äro mogna. Gadd Landtsk. 2: 70 (1775). —
(2) -KOL~2. (björcke- Grundberg Björck. 11 (1759)) Linné Ungd. 2: 211 (1734). Björkkol äro de bästa man kan begiära til smält- och smidning. Rothof Hush. 33 (1762). Hagdahl Kok. 136 (1879). —
-KRONA~20. öfversta delen af en björk. S. Ekman i Sv. turistfören. årsskr. 1901, s. 195. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1908, Fackupps. 231. —
-KULLE~20. (björke- Tegnér (i vers)) med björkar bevuxen kulle. Atterbom Minnen 3 (1817). Tegnér 3: 64 (1843). —
-KVAST~2. (biörke- Linné, Nordenflycht)
2) (numera knappast br.) knippa af björkkvistar. Flugorna utpracticerades artigt uti Starrhult dermed, at löfrika Biörke-qvarstar hängdes upunder taket, då flugorna uti dem sökte sitt nattläger, och i dem utbures hvar morgon. Linné Gothl. 325 (1745). Ekström Mörkö 20 (1828). —
-KVIST~2. (börke- Alanus) C. C. Alanus (1674) hos Leinberg Vårt land 6: 8. Linné Ungd. 2: 100 (1732). Lagerlöf Holg. 2: 169 (1907). —
-KÅDA~20. Husets med björkkåda sammansatta porslin. Wetterbergh Penning. o. arb. 414 (1847). A. Noreen i Landsm. 1: 182 (1879). —
-KÄPP~2. (björke- Warg 630 (1755), Hush.-bibl. 1755, s. 222) Lind (1749; under björkaska). Nilsson Fauna II. 2: 72 (1835, 1858). —
-KÄRR~2. N. Sylvén i Arkiv f. bot. III. 3: 17 (1904). Bland träden är det företrädesvis björk och al, som går ut på kärren (björkkärr, alkärr). Högbom Norrland 325 (1906). —
1) lafarten Parmelia Physodes Ach.; jfr -MOSSA 1. Lichen Physodes. L. Björk-Laf. Växer nästan på alla träd i Skogarna til otalig myckenhet: äfven på Berg och Gärdesgårdar: och är nästan den allmännaste af alla. Innehåller äfven mycket färgämne. J. P. Westring i VetAH 1791, s. 306. Retzius Flora oec. 378 (1806). Dalin (1850).
2) lafarten Usnea plicata Ach.; jfr -MOSSA 2. Björk-laf til gul färg på ylle .. Ätes af boskap, som i nödfall kan dermed lifnäras: Lapparna gifva nog laf åt sina Renar. Rothof Hush. 33 (1762). Fischerström 2: 22 (1780).
4) i förb. svart björklaf, lafarten Bryopogon jubatum (Lin.). P. Artedi (1729) hos Lönnberg Artedi 42. —
1) = -LAKE 1. Biörckelagh som om Wåren är vthlopet aff trädh. B. Olavi 194 b (1578). Utterman Ertmann E 3 b (1672). Björklagen gäses till en smaklig dryck. Ödmann Beskr. om Kamt. 140 (1787). Läseb. f. folksk. 1899, s. 304.
-LAGS-DRICKA—0~20. till -LAG 1. Af björk-lag med jäst brygger hon (dvs. värendskvinnan) björklags-dricka, som erhåller en förhöjd smak genom tillsatts af pors. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 99 (1868). —
1) (om våren af björkträd tappad) björksaf; jfr -LAG 1, -SAF, -SAFT, -SÖTA o. BJÖRKE-LACK, -LAGA. (Aspens) saft om Våren är sötare och bättre än Biörkelaka. Rosensten Skog. 15 (1737). Af Björk-laka kan .. bryggas både Öl och Dricka .. Låter man Björklakan få surna, kan Ätticka deraf bekommas. Fischerström 2: 25 (1780). Champagne-Vin af Björklake. Nylander Matlagn. 266 (1828); jfr 2. Björklake erhålles genom att i Februari och Mars borra 1 à 2 tum djupa hål i stammarne af icke allt för gamla björkar, ur hvilka då utrinner en saft med behaglig, kylande smak. Cronquist 128 (1879). Cronholm Minnesbl. 9 (1908).
2) (i sht förr) af björklake i bet. 1 gm jäsning med tillsättning af kryddor beredd musserande dryck; jfr -CHAMPAGNE, -VIN. Björklaka är mitt lif och bränvin är min helsa. Bellman 1: 96 (1769). En bouteille af prostinnans vidt beryktade björklake. Knorring Vänn. 2: 12 (1835). Vid den sprakande brasan går stånkan med den kryddade björklaken och det hembrygda ölet omkring i laget. Ahrenberg Styrk. rätt 125 (1899); jfr 1. —
-LERA~20. jfr -JORD. Landtm.-förf. 2: 79 (1690). (Argilla) sterilis. Björklera. Linné Syst. nat. 3: 203 (1768). Backlera, mo- eller björklera, .. äro provinsiella benämningar på lerblandad fin sandjord eller sandig lera. Juhlin-Dannfelt 24 (1886). Den svårbrukade, sviksamma ”björkleran”. SD(L) 1902, nr 443, s. 6. —
-LID~2. björkbevuxen bergsluttning. Sv. turistfören. resehandb. 1: 37 (1894). N. Sylvén i Arkiv f. bot. III. 3: 14 (1904). —
-LUND~2. (björke- Bureus, Broocman Österg. 2: 174 (1760) m. fl.) Bureus Suml. 46 (c. 1600). Vägen var den aldrabehageligaste, ty han betäktes på båda sidor med Björkelundar. Linné Västg. 263 (1747). Täcka björklundar med den yppigaste växtlighet. Ill. Sv. 2: 13 (1882, 1886). Lagerlöf Holg. 2: 91 (1907). —
-LÖF~2. (björke- Hildebrand, Grundberg Björck. 22 (1759) m. fl.) Hildebrand Magia nat. 37 (1654). Biörklöf gifver gul färg, dock på grönt stötande. Linné i VetAH 1742, s. 26. Björklöf samlas til vinterföda åt Får, Getter och annan boskap. Rothof Hush. 34 (1762). Han var en bondpojke .. Hans hår var blekare än björklöf om hösten. Lagerlöf Länkar 4 (1894). —
-LÖFS-KVAST—0~2. (I badstugan) gafs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklöfsqvast, med hvilken han immerfort gisslade sig värre än den argaste Capusinermunk, till dess huden blef eldröd såsom en kokad kräfta. Ödmann Hågk. 26 (1801). —
-LÖFS-ÅNGA—0~20. Sakta, sakta .. sänker sig hela den svenska sommarkvällens underbara helgdagsfrid, med kvällknarrens rop från daggvåta ängar, med hödoft och björklöfsångor. Hamilton-Geete I solnedg. 2: 58 (1911). —
-MASUR~20. Schultze Ordb. 3049 (c. 1755). Björkmasur fås tre slag, nemligen af roten, som är sämst, af stammen och af qvistarne, hvilken sista är den bästa. Rothof Hush. 35 (1762). Björkmasur användes till fina fanerade arbeten. Eneberg Karmarsch 1: 40 (1858). —
(2) -MILA~20. Björktjäran tillverkas .. i milor liksom furutjäran, likväl med det undantag, att björkmilorna måste hafva dubbelt så tjock betäckning till skydd emot luftens åverkan. Rejmers Koln. 72 (1868). —
-MO~2. (biörke- Gadd)
1) landt. Landtm.-förf. 2: 65 (1690). Åkergraderne efter skattläggnings methoden i Upland, äro .. 4:de .. (grad) Mo- sand- tall- rör- och gäse-jord, biörke-mo. Gadd Landtsk. 3: 26 (1777). När mojorden till sin hufvudsakligaste del utgöres af en ytterst fin, mjölig och hvitaktig sand, så kallas hon i vissa provinser för kalkmo, hvitmo eller björkmo. Arrhenius Jordbr. 1: 20 (1859, 1862). A. Atterberg i LAHT 1903, s. 243.
2) växtgeogr. björkskog på torr o. genomsläppande, vanl. föga kuperad mark; jfr -HED. Björkmoarna torde med undantag för öfre Lappland knappast någonstädes i vårt land vara mera typiskt utbildade än på vissa trakter af Dalarnas .. fjäll. G. Andersson i Öfre Dal. 55 (1903). —
-MOSSA~20.
-MÄTARE~200. zool. (individ af) fjärilsarten Amphidasis betularia Lin. 1 Brehm III. 2: 103 (1876). Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 1: 447 (1902). —
-NÄFVER ~20. För regn brukte de (dvs. folket i trakten kring Umeå) en krage af björknäfver om halsen med nål hopsatt. Linné Ungd. 2: 34 (1732). Konsten att af björknäfver tillverka hvarjehanda husgeråd och föremål .. har .. (utan tvifvel) varit urgammal hos finnarna. Retzius Fin. kran. 64 (1878). Björknäfver användes .. mycket i våra (dvs. Sverges) skogsbygder till taktäckningsmedel eller isoleringsämne vid byggnader särskildt mellan trä och sten. Ekman Skogstekn. handb. 211 (1908). —
-OLJA~20. (biörcke- Kolmodin) jfr -TJÄR-OLJA samt RYSS-OLJA. Wallerius Alm. 1712, s. 40. Björkoljan, hvilken man erhåller tillika med björktjäran, består af en brunaktig, vidbränd olja, blandad med tjära och någon del träsyra. Rejmers Koln. 74 (1868). Björktjära eller Björkolja kallas den genom distillation af Björkträ erhållna svartbruna tjäran. Af Björknäfvern erhålles äfven en liknande olja, som dock är af långt bättre beskaffenhet. Cronquist 128 (1879). Haller o. Julius Skogshush. 63 (1908). bildl., skämts. om stryk (med björkris). Fast biörcke-oljan har en frän och amper lucht, / Bär hon doch fridsam mång rättferdighetens frucht. Kolmodin Qv.-sp. 1: 70 (1732). Möller (1745; under huile). —
-PIPA~20. hvisselpipa af björk. Lergökar, björkpipor, vasspipor .. täfla om att beherska (löf-)marknaden (i Sthm). Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 84 (1880). —
-PISKNING~20. skogsv. af blåst svängda björkgrenars åverkan på närstående träd. Grantopp, skadad genom björkpiskning. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1908, Fackupps. 232. —
(2) -PLANKA~20. Biörk-Plankor til Qvarn-Jul. PT 1758, nr 75, s. 4. Tidn. f. lev. 1901, nr 11, s. 1. —
-PLANTERING~020.
2) konkret. Lönnrot Sv. skr. 2: 397 (1842). Trädgårdar och björkplanteringar. J. Ternstedt i Läsn. f. folket 1904, s. 308. —
(2) -POLERA~020, v. polera (trä) så att (det) ser ut som björkträ; mest i p. pf. Lager af björkpolerade möbler. SDS 1894, nr 417, s. 3. —
(2) -PROPS~2. skogsv. T. Cannelin hos Grotenfelt Landtbr. i Finl. 185 (1896). Björkprops (bobinvirke), till bobinfabriker och svarfverier. Haller o. Julius Skogshush. 247 (1908). —
-REGION~002. närmast öfver barrskogsgränsen i fjälltrakter följande bälte l. zon där björk växer; jfr -BÄLTE, -OMRÅDE, -SKOGS-BÄLTE, -SKOGS-REGION, -SKOGS-ZON, -ZON 1. Bäst kan man efter vegetationen indela nordens fjälltrakter i följande regioner: 1:o Snöregionen … 2:o Vide- och Björk-regionen … 3:o Barrskogs-regionen. .. 4:o Bygden. Nilsson Fauna II. 2: 109 (1828, 1858). (Betula odorata) bildar björkregionen i våra fjäll upp till 3.000 fot. G. Andersson i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 6. Simmons Floran i Kiruna 19 (1910). —
-RIS~2. (björke- Spegel, Topelius Läsn. f. barn 1: 34 (1856, 1865; i vers)) Spegel Gl. (1712). Biörckris tages (i april) til Qvastar. Celsius Hush.-alm. 1740, s. 11. Björkriset i en liten butelj i fönstret (hade) börjat spricka ut. Cederborgh OT 3: 35 (1814). Nilsson Fauna II. 2: 72 (1835, 1858). jfr DVÄRGBJÖRKS-RIS. särsk. som straff- o. tuktredskap; jfr -KARBAS. Lind (1749). Björkqvist och Biörkris giör oss til skickliga och förnuftiga menniskor, när det rätt brukas, som en hvar lärer förfarit. Rothof Hush. 35 (1762). X. Jag vill inte. Y. Vet du, hvar din vilja sitter? — Jo, i björkriset. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 280 (1886). När de fjäderprydda björkrisen börja lysa på våra torg, då vet stockholmaren att fastlagen snart är inne. SvD(L) 1904, nr 49, s. 6. —
-RISKA ~20. (föga br.) (individ af) svamparten Lactarius torminosus Fr., skäggriska, luden pepparling. C. Quensel i Sv. bot. nr 184 (1804). —
-ROT~2. Linné Ungd. 2: 149 (1732). Björkrötter smala flätas kårgar af. Rothof Hush. 35 (1762). Cleve Kem. handlex. 55 (1883). —
-RULLVIFVEL~020. zool. Holmgren Insekt. 78 (1867). Björk- eller päronrullvifveln (Rhynchites betuleti Fabr.). Tullgren Skadeinsekt. 48 (1906). —
-RUSKA~20. Bureus Suml. 27 (c. 1600). Verelius Ind. 208 (1681). Heidenstam Folkung. 2: 337 (1907). —
-SAFT~2. (biörke- Hildebrand) (föga br.) björksaf, björklake. Biörkesafft låten i Miölken, aff hwilken Osten görs, tillåter inga Matkar i Osten wäxa. Hildebrand Magia nat. 134 (1654). Orrelius (1797). Björkman (1889). —
-SKOG~2. (birke- BtFH, Vg. fornm. tidskr. I. 10: 94 (1586). björke- R. Petre (1705) i Karol. krig. dagb. 1: 51, Grundberg Björck. 10 (1759)) BtFH 2: 140 (1558). (Gm björkstammarnas afhuggande vid löftäkt) giöres .. biörkeskogen obrukelig både til värke, ved och vidare nytto. 2 RARP 5: 688 (1727). Träffeligt nöje var att se stilla vattnet och på båda sidor björkskog, blandad med tall, på backar och dalar. Linné Ungd. 2: 47 (1732). Björkskog krönte de kullarnas topp. Tegnér 1: 15 (1825). Den ljusa, luftiga björkskogen. Läsn. f. folket 1899, s. 286. —
-SKOGS-BÄLTE—0~20. björkregion. Glasbjörken är .. vårt härdigaste träd, och den form, som kallas fjällbjörken, bildar i fjälltrakterna lågväxta skogar, som vi kalla björkområdet eller björkskogsbältet, med sin undre gräns där barrskogen slutar och sin öfre gräns där den trädlösa fjällvidden börjar. Lindman Lärob. i bot. 137 (1904). A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 4. —
-SKOGS-LID—0~2. björklid. I björkskogsliden spelar riptuppen (om våren) i arla morgonstund. H. Samzelius i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 397. —
-SKOGS-REGION—0~102. björkregion. Björkskogsregionen (på bergen i Dalarna) genomflytes af ett större eller mindre antal fjällbäckar, hvilkas stränder äro beväxta med saftiga gräs och örter. A. G. Kellgren i LAHT 1891, s. 102. Haller o. Julius Skogshush. 13 (1908). —
-SKOGS-TYP—0~2. De viktigaste inom området (kring Arvasfjällen) förefintliga björkskogstyperna äro björkhed, mossrik björkskog samt örtrik björkskog. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 4. —
-SLY~2 l. -SLYA~20. (börke- Växiö domk. akt.) (bygdemålsfärgadt, mindre br.) björkspö, björkvidja. Växiö domk. akt. 1676, nr 106. Brauner Tankar om boskap 111 (1756). —
-SLÄKTE(T)~20. Björksläktet .. representeras (inom polarområdet o. på de högre fjällen) .. af låga, krypande buskar såsom dvärgbjörken, medan det sydligare antager våra björkträds resliga, vackra gestalt. G. Andersson i Skogsv.-fören. tidskr. 1903, s. 13. —
-SOPP~2 l. -SUPP~2. (björke- Lenæus) (numera knappast br.)
2) = -TICKA 2. Linné Flora nr 1252 (1755; anfördt fr. Västergötl.). Retzius Flora oec. 121 (1806). Dalin (1850; se under -TICKA 1). Hahnsson (1884). —
-SOT~2. Björksot, som enkom tillverkas i Polen, Lithauen etc., ger en vacker, djupt svart boktryckarsvärta. Cronquist 128 (1879). —
-SPINNARE~200. zool. Holmgren Insekt. 277 (1867). Björkspinnaren (Eriogaster lanestris L.). Tullgren Skadeinsekt. 155 (1906). —
-SPLINT-BORRE—0~20. zool. (individ af) skalbaggsarten Scolytus Ratzeburgi Janson. Holmgren Insekt. 138 (1867). 2 NF 2: 931 (1904). —
(2) -SPÅN~2. (birkie- I. Erici. biörke- Bromelius Lupulogia 16 (1687)) I. Erici Colerus 1: 256 (c. 1645). Linné hos Hiorter Alm. 1744, s. 25. —
(2) -STAF~2.
2) tunnstaf af björk. I dag inkom hit skon(erten) ”Ragnar”, .. på resa från Helsingfors till Vick med last af björkstaf. GHT 1895, nr 217 A, s. 3. SDS 1900, nr 344, s. 4. —
-STAM~2. (björcke- Grundberg Björck. 14 (1759)) Björkstammen och Björkvirket är det allmännaste slögd-ämne hos oss. Rothof Hush. 36 (1762). Hvita björkstammar skymta i nattens skymning. Lundegård Titania 342 (1892). —
(2) -STOCK~2. Schultze Fiskaren 97 (1778). Obarkade björkstockar (nå) aldrig .. den grad af torrhet som de barkade. Ekman Skogstekn. handb. 224 (1908). —
-STUBBE~20. (björcke- Grundberg Björck. 12 (1759)) Nordholm Djurfänge 43 (1749). Lagerlöf Holg. 2: 411 (1907). —
(2) -STÅNG~2. (birke- I. Erici) I. Erici Colerus 1: 361 (c. 1645). Serenius Eng. åkerm. 240 (1727). Palmblad Norige 49 (1846). —
-SVAMP~2. (biörke- Bromelius) (numera föga br.)
1) = -TICKA 1. Fungus betulaceus orbiculatus albus, .. Biörke Swamp. Bromelius Chloris 34 (1694). Orrelius (1797; se under -TICKA 1). Dalin (1850; se under -TICKA 1).
2) = -TICKA 2. Biörcksvamp säges stämma blod. Broocman Hush. 5: 42 (1736). Rothof Hush. 36 (1762; se under -TICKA 2). Dalin (1850; se under -TICKA 1).
4) (individ af) svamparten Boletus scaber Bull., sträf rörsopp. Björksvampen. .. Hatten är tjock, kullrig och slät och, då det regnar, något smetig. Han växer mest på ängar och i hagar bland björkar. Hisinger Kalle Skog 12 (1862). Jag tycker .. mest om björksvampar — saltade — ah, de ha en delikat smak. Järnefelt Människoöden 148 (1895). —
-SVEP. (†) Biörk-svep, Vresigt biörkträ … Biörksvepar äro gode til yxskaft. Schultze Ordb. 5260 (c. 1755). —
-TALL-SKOG—0~2 l. ~20. skogsv. skog af (hufvudsakligen) björkar o. tallar. (Gm att förtorka tallskotten) bidraga vindarna .. till björktallskogens öfvergång till ren björkskog. A. Holmgren i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 17. —
-TELNING~20. (björcke- Grundberg Björck. 7 (1759)) Björktelningar och helt unga trän vridas til vidjor, ålor, klafband m. m. som ofta tiäna i stället för rep. Rothof Hush. 36 (1762). (Risen i Växiö skola) kostade nejden omkring staden minst 3000 unga björktelningar om året. Ödmann Hågk. 53 (1801). Schröder Om skidor 17 (1900). —
-TICKA~20.
1) (individ af) svamparten Polyporus betulinus Fr.; jfr -KÅSNA, -SOPP 1, -SVAMP 1, -TJUKA. Björksvamp, Björkticka, Lat. Boletus fomentarius seu igniarius, Agaricus betulinus .. är et det tjenligaste Fnösk-ämne. Orrelius (1797); jfr 2 o. 3. Björksupp, .. Björksvamp .. Björkticka, .. Slägte af hattsvamparna, med tvenne arter, af hvilka den ena växer på bok, den andra på björk; begagnas till beredning af fnöske. Dalin (1850); jfr 2. Björktickan (Polyporus betulinus), utmärkt af sin med en puckel på hattens öfra sida fastväxta, korkartade hatt, beklädd med en tunn brun hinna, allmän på vissnade björkgrenar, lemnar de yppersta rakstriglar och torde kunna användas äfven för andra tekniska ändamål. Fries Bot. utfl. 3: 346 (1864). Hvad .. beträffar de tickor, hvilka hos oss uppträda som björkens fiender, så kommer i främsta rummet den egentliga björktickan (Polyporus betulinus Fr.). T. Wulff i Skogsv.-fören. tidskr. 1909, Fackupps. s. 2.
2) (numera föga br.) (individ af) svamparten Polyporus fomentarius Fr., fnöskticka, bokticka; jfr -SOPP 2, -SVAMP 2. Björksvamp, Björkticka, Ticka, Kjuka, Såpp, Supp. Boletus fomentarius. Är af tickor och svampar den bästa man vet til fnöske. Rothof Hush. 36 (1762). Orrelius (1797; se under 1). Dalin (1850; se under 1).
3) (†) (individ af) svamparten Polyporus igniarius (Lin.), eldticka; jfr -SVAMP 3. Orrelius (1797; se under 1). —
-TJUKA~20. (i sht i norra Sv.) = -TICKA 1. P. Artedi (1729) hos Lönnberg Artedi 42. Björktjukor .. En slags hvita träartade svampar (Polyporus), som utväxa på torra björkstammar och af lappmarksboarna förarbetas till fnöske. E. Hemberg i Bibl. f. jäg. 4: 107 (1897). —
-TJÄRA~20. Björktjära eller så kallad Ryssolja. SPF 1831, s. 188. Träoljan i björktjäran .. ger det dermed behandlade s. k. juftlädret sin karakteristiska lukt. Cnattingius Skogslex. 181 (1881, 1894). Björktjära, ett genom torr destillation af björkbark och björkrot beredt slags tjära, som är tjockflytande och svart. Vid destillation ger denna tjära lättflytande och färglös björkolja, som i Ryssland användes till smörjning af läder. Cleve Kem. handlex. (1883). —
-TJÄR-OLJA—0~20. björkolja. Hirsch Lärob. f. garfv. 336 (1898). Äkta juftläder .. skiljer sig väsentligt från andra sorter genom en egendomlig, starkt genomträngande lukt, hvilken härrör från den olja (björktjärolja), hvari hudarna vid beredningen doppas. 2 Uppf. b. 8: 557 (1900). —
-TOPP~2. Svederus Jagt 198 (1832). På de ljusgröna björktopparne spelade solens sista strålar. Bremer Strid 54 (1840). S. Ekman i Sv. turistfören. årsskr. 1901, s. 181. —
-TORF~2. landt. torf som till väsentlig del består af multnad björk. (De bohuslänska) Bränntorfmossarnas torf utgöres af björktorf, tufdunstorf, starrtorf och vasstorf. E. Haglund i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1904, s. 281. —
-TRAST~2. (börke- Var. rer.) (individ af) fågelarten Turdus pilaris Lin., snöskata; jfr -DROSSEL. Var. rer. 55 (1538). B. Olavi 104 b (1578). Brummer Jagtlex. 56 (1789). Nilsson Fauna II. 1: 358 (1824, 1858). Ericson Fågelkåserier 3 (1906). —
-TRÄ~2.
1) (björke- Balck, Grundberg Björck. 7 (1759) m. fl.) = BJÖRK, sbst.1 2. Eneberg Karmarsch 1: 40 (1858). Björkträ torkar saktare än barrträ. Ekman Skogstekn. handb. 8 (1908).
2) (numera nästan bl. i talspr.) = BJÖRK, sbst.1 1. Biörketrädh (dvs. -träet) är itt welsignat trä för vngdomen. Balck Cat. N 6 b (1596). Lex. Linc. (1640; under betula). (Bofinkhonan) bygger (sitt bo) i Björkträn. A. Modeer i VetAH 1767, s. 287. —
-TRÄD~2. (björcke- Grundberg)
1) = BJÖRK, sbst.1 1. Grundberg Björck. 2 (1759). Skog af björk- och barrträd. PT 1907, nr 2 B, s. 1.
2) (†) = BJÖRK, sbst.1 2. Björkträdet visar sig .. vara et fast trä, som innehåller mindre flygtiga och tjäraktiga delar än Tall och Gran. P. J. Hjelm i VetAH 1780, s. 35. —
-UPPSLAG~02 l. ~20. skogsv. H. Samzelius i Skogsv.-fören. tidskr. 1903, s. 347. Haller o. Julius Skogshush. 117 (1908). —
-VED~2.
2) till 2: bränsle af björkträ. Murenius Acta visit. 282 (1654). Björkved åstundar hvar och en til sin spis och kakelugn. Rothof Hush. 36 (1762). Bokved värmer bättre än björkved. J. Bäckman i Läsn. f. folket 1900, s. 146. —
-VEDS-FLAMMA—0~20. I vinterdygnen språksam vid vår sida / barndomsdikten satt vid björkvedsflammans sken. Rydberg Dikt. 2: 14 (1891). —
-VEDS-FNÖSKE—0~20. Lapparnas moxa eller björkvedsfnöske, som antändt användes mot många sjukdomar. Fries Linné 1: 112 (1903). —
-VIDJA~20. (biörke- Ångerm. domboksrenov., Schultze Fisk. 14 (1778)) Ångerm. domboksrenov. 1643, fol. 93. J. Brauner i VetAH 1753, s. 275. Svenska Bonden gör dem (dvs. tömmarna) af björkvidjor och långa rötter. Pfeiff Nyttigt fynd 10 (1803). Ekman Norrl. jakt 408 (1910). —
-VIFVEL~20. zool. (individ af) vifvelarten Rynchites betulæ Gyll. Dahlbom Skand. insekt. 47 (1837). —
-VIN~2. jfr -LAKE 2. Synnerberg (1815). Genom jäsning af Björklake beredes Björkvin. Cronquist 128 (1879). —
(jfr 2) -VIRKE ~20. Björkvirket är det allmännaste slögd-ämne hos oss. Rothof Hush. 36 (1762). Björkman Skogssk. 48 (1868). Tidn. f. lev. 1909, nr 48, s. 3. —
-VÄXT~2.
1) bot. växt tillhörande den naturliga familjen Betulaceæ. Normalfört. ö. sv. växtn. 31 (1894). Björkväxterna äro sambyggare med hanblommorna i tidigt blommande hängen. Lindman Lärob. i bot. 78 (1904).
2) (†) björkvegetation. Sent eller aldrig producerar (”kyttad” jord) hvarken Tall-skog eller Ljung, utan Björk-växt, mager och spinkog nog. VetAH 1769, s. 269.
-ZON~2.
1) björkregion.
2) paleont. aflagring som bildats efter björkens men före furans inträngande. Andersson Växtvärld. 106 (1896). T. Fries i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 305. —
B (numera bl. med bygdemålsfärgad anstrykning): BJÖRKE-ASKA, -BACKE, -BARK, se A. —
-BUSKE, se A. —
-FRÖ, -GREN, -HAGE, -HANK, -HÄCK, -JORD, -KLABB, se A. —
-KNOPP, -KOL, -KULLE, -KVAST, -KVIST, -KÄPP, se A. —
-LAG, se A. —
-LAKE, -LUND, -LUT, se A. —
-LUTA. (†) i uttr.: lära ngn spela på björklutan, slå ngn med björkris. Stadsknechten borde lära (skökan) at spela på biörckelutan. Scherping Cober 1: 201 (1734). —
-LÖF, -MO, -OLJA, -RIS, -SAFT, -SKOG, -SLY, -SOPP, -SPÅN, -STAM, -STUBBE, -STÅNG, -SVAMP, -TELNING, -TRAST, -TRÄ, -TRÄD, -VIDJA, se A.
Spalt B 2950 band 4, 1912