| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
BARR bar4, sbst.1, n., äfv. (i sht koll. i bet. 1) r. l. m.; best. -et, ss. r. l. m. -en bar4en, hvard. stundom bar4n; pl. =.
Anm. Ordet är i danskan ungt o. mindre vanl.; där användes i stället naal. Det saknas i de danska folkmålen liksom i folkmålen i de fordom danska provinserna i Sydsverige o. några till dem gränsande trakter, äfv. (enl. Holmberg Bohusl. 2: 34 (1843)) i Bohuslän, dock ej i hela landskapet (jfr Nilén Allmogem. i Sörb. 5 (1879)); i dessa sydsv. folkmål saknas motsvarighet till ordet l. ock användes nål l. pigg l. gadd. I nor. folkmål har ordet enl. Aasen endast koll. bet., likaså i åtsk. sv. till Norge gränsande landskap, där det enstaka barret ofta kallas barrnål; jfr Nilén anf. ställe o. Noreen i Landsm. IV. 2: 14 (1882).
1) smalt, jämnbredt, ofta styft, stickande blad af det slag som utmärker företrädesvis de kottebärande träden (Coniferæ); i sht om bladen på gran, tall o. en. Bureus Suml. 69 (c. 1600). Barren på Furun. Rudbeck Atl. 2: 244 (1689; möjl. koll. sg.). Bladen eller barren (på en egendomlig gran) stodo ei .. kamlikt såsom på en (vanlig) Gran. Linné Gotl. 325 (1745). Myran spände sin tång kring barret. Tessin Bref 2: 144 (1754). Tiburtius Præs. i VetA 1761, s. 14 (se under BARRA I 1). Barr, n. .. Folium .. abietis, pini, vel juniperi. Sahlstedt (1773). Barren (på granen) fällas småningom, .. sedan de 2 a 3 år qvarsutit å trädet. Segerdahl Skog. indeln. 44 (1843). På markens brunröda matta af fallna barr smög en koltrast i dunklet under granarne. P. Rosenius i Ord o. bild 1893, s. 164. — koll. I. Erici 1: 307 (c. 1640). Uti den tätaste Barrskog, där Barren täcker jorden. Linné Västg. 94 (1747). Bar, barr, m. .. die Stacheln an Fichten, Tannen, etc. Lind (1749). Fåren äta barret af en del (tall-)trän. Rothof 547 (1762). Barren (på cedrarna) är .. särdeles fin. G. E. Beskow Resem. 267 (1861, 1881). Branter med tall och gran — gamla, skrofliga stammar, men ny, doftande barr. Bäckström Sång. o. ber. 159 (1876). Dessa julträd (näml. granar) .. hade en ovanligt vacker mörkgrön barr. SD(L) 1897, nr 592, s. 2. — (i poesi) närmande sig bet.: barrigt grenverk, barrverk. (Ekorren) Byter ej sitt bo af barr, / Fri uti naturen, / Mot allt godt i buren. Topelius Barnens sommar 26 (1879). Der sitter bland barret en liten en, / Den minste i sångarnes gille. Östergren N. dikt. 1 (1879).
2) (i vissa delar af Sv.) koll.: mer l. mindre fint hackade gran- l. enkvistar att strö på golf; jfr BARRA I 2. Hacka barr. Fint, groft barr. Strö barr på golfvet. Barr, smärste qwistar eller uddar utaf tall eller graan, som blifwa strödde på golf. Spegel Gl. (1712). Hoppe 392 (1892). — äfv. om de särsk. styckena. När hon skulle barra golfvet, föllo åtskilliga barr på möblerna. Ett barr föll på bordet.
3) [jfr elliptiska ssgr ss. BARR-SKOG, -VED = BARRTRÄDS-SKOG, -VED] (föga br.) barrträd (ss. pl.); barrskog. En vacker ungskog af barr. Santesson Naturen 69 (1880). (Näsen äro) bevuxna än med dystert barr än med leende björk. Dens. I Sv. 102 (1887).
-BAD~2. (bad i) vattenafkok på friska tallkvistar l. med tallbarrsolja blandadt vatten. Ill. Sv. 1: 476 (1873, 1882). —
-BLANDSKOG~02 l. ~20. skogsv. skog af blandad gran o. tall. Inkomma tall och gran samtidigt (på ett område) .., så uppstår en ursprunglig barrblandskog. Lundström Skog. 13 (1895). PT 1896, nr 161 A, s. 3. —
-BUSKE~20. Möller 1969 (1790). A. J. Retzius i VetANH 19: 58 (1798). Kat. öfv. industriutst. i Sthm 1897, s. 10. —
-BÄRANDE~200, adj. Barrbärande årsafdelning af skottet. A. Nilsson i Tidskr. f. skogshush. 1893, s. 48. —
-DOFT~2. Barrdoft ångade ur furusalen. Östergren N. dikt. 20 (1879). Mälarvinden, mättad af barrdoft. Bååth På gr. st. 16 (1889). jfr BARRSKOGS-DOFT. —
-FALL~2. (föga br.) = -AFFALL. Marken, som var täckt af det förmultnade barrfallet. Wetterhoff Från skog 1: 26 (1883). —
-FATTIG~20. (Granarna på myrarna) hafva de korta, barrfattiga qvistarne rikt behängda med lafvar. Cnattingius 42 (1894). SDS 1898, nr 463, s. 2. —
-FRÄTARE~200. [efter t. nadelfresser] zool. Efter larvernas olika födoämnen skiljer man hos fjärilar .. emellan a) Monophager, till hvilka man hufvudsakligen räknar barrfrätare ..; b) Polyphager(,) till hvilka alla löffrätare höra. Thomson 136 (1862). —
-FÄLLNING~20. Den (mulljord) som af granskogens årliga barrfällning i många 100-de år satt sig. P. A. Gadd i VetAH 38: 164 (1777). Den barrfällning, som blifver följden af denna svamps angrepp. J. Eriksson i LAHT 1890, s. 230. —
(jfr 3) -HULT~2. (knappast br.) dunge af barrträd. Små ensama Barr-hult. Linnerhielm 1 Bref 161 (1796). —
(jfr 3) -HÄCK~2. (mindre br.) barrväxthäck. Lindgren Trädg. 5: 32 (1874). Santesson I Sv. 103 (1887). —
-KLÄDNAD~20. Lärkträdet .. förlorar sin barrklädnad vid den tid, då stormarne äro mest att frukta. Björkman Skog. 33 (1868). —
-KNIPPE~20. Blomningen (hos lärkträdet) sker under barrknippenas utskjutande uti Maj. Segerdahl Skog. indeln. 47 (1843). —
-KURANSTALT —0~02 l. ~20. anstalt för barrskogskur. Ramlösa .. barrkuranstalt. Ill. Sv. 1: 475 (1866, 1882). —
-LIK~2, adj. Barrlike borst. Marklin 435 (1818). Barrlika .. (kallas bladen), då de äro jemnbreda, smala och af en styfvare byggnad. Arrhenius Bot. 67 (1845, 1859). —
-LIND, se d. o. —
(jfr 3) -LUFT~2. barrskogsluft. Amelie hade svagt bröst och lemnade hemmet endast för att få andas barrluft. Hedenstierna Fru W. 12 (1890). —
(jfr 3) -PLANTA~20. barrväxtplanta. 1876 äro 14,000 barrplantor uppdragna på ön (Hallands Väderö). Santesson Naturen 223 (1880). —
(jfr 3) -PLANTERING~020. barrträdsplantering (konkret); jfr BARRSKOGS-PLANTERING. Skånes barrplanteringar. Thomson 208 (1862). —
(jfr 3) -REGION~002. (mindre br.) barrskogsregion (se särsk. d. o. 2). Skånes barr-region. Thomson 152 (1862). —
-RIK~2. P. Nygren i VetAH 23: 236 (1762). Granen skakar barr-rik krona. Ridderstad 1: 349 (1855). Granens barrika kvistar. Hemberg Oban. st. 225 (1896). —
-SAMLING~20. Barr och qvistsamling till gödsel och strö tillåtes (i vissa skogar i Saxen-Weimar) endast om sommaren. F. W. Radloff i Econ. annal. 1807, Juli s. 64. konkret = -AFFALL. Den af granskogens barrsamlingar i kärren tilkomne myllan. P. A. Gadd i VetAH 38: 165 (1777). —
-SKOG, se d. o. —
-SLIDA~20. bot. hylsa af knoppfjäll som omsluta basen af två l. flere hopsittande barr. Dessa arter (af Pinus) hafva ljusgröna, tresidiga, långa .. barr, sittande tre och tre inom hvarje barrslida. O. T. Sandahl i NF 16: 60 (1891). —
-SPRICKNING~20. jfr LÖF-SPRICKNING. Lärkfröet uppkommer efter höstsådd vid barrsprickningen. Segerdahl Skog. indeln. 47 (1843). Arrhenius Jordbr. 3: 201 (1862). —
-STEKEL~20. zool. (individ af) insektsläktet Lophyrus. Holmgren Insekt. 178 (1867). Lundell (1893). —
-STRÖ~2, sbst. Man (finner) alltid i skogsbottnen på dess öfre yta ett marktäcke, hvilket .. ter sig dels som plantströ, dels som löf- eller barrströ. Santesson I Sv. 17 (1887). (Hästen) visste stigen, äfven när den var försvunnen i barrströ, ljung, lingon- och blåbärsris. Rydberg Vap. 266 (1891). —
(jfr 3) -SUS~2. sus af barrskog(ar). Pinjeklädda höjder, hvilkas barrdoft och barrsus .. erinra om vår .. nord. G. F. Steffen i GHT 1897, nr 255 A, s. 2. —
(jfr 3) -SÅDD~2. (mindre br.) sådd af barrträdsfrö. Bergets för skog tjenliga mark (har) tagits i anspråk för barrsådd. Santesson Naturen 232 (1880). —
-TOFS~2. (Mesfåglarna) haka sig fast med klorna vid undra sidan af grenar, qvistar, blad och barrtofsar, hvilka de genomsöka. Nilsson Fauna II. 1: 407 (1835, 1858). —
-TORKA~20, sbst. skogsv. sjukdom (hos barrträd) som vållar, att barren torka o. falla af; jfr GRAN-TORKA. Hahnsson (1884). —
-TRÄ~2.
1) virke l. ved af barrträd, i sht tall o. gran; jfr -VED, -VIRKE. Barrträ upptager i allmänhet mindre fuktighet än löfträ, i anseende till dess kådhalt. Rothstein Byggn. 8 (1856, 1875).
2) (numera nästan bl. i talspr.) = följ. Linné Västg. 4 (1747). Af alla barrträn, ger ingen ymnigare kåda, än granen. A. Funck i VetAH 15: 95 (1754). Hela skogen bestod af löf-trän, och blefvo vi ej varse något barrträ förr än vi kommo til New Brunswig. Kalm Resa 2: 342 (1756). Doften af skogens barrträn. Böttiger i SAH 52: 209 (1876). —
-TRÄD, se d. o. —
-TÄCKE~20. (Den ryske vargjägaren) följer .. (vargspåret) öfver högmossens ljung och tallmons barrtäcke. Hemberg Gångarter 223 (1897). —
-TÄT~2. ”Virginia pine” ett pyramid-formigt mörkt och barrtätt litet träd. Bremer N. verld. 2: 46 (1853). Läseb. f. folksk. 63 (1890). —
(jfr 3) -VED~2. [fsv. barvidher, skrifvet baruedh i handskr. från 1500-talet (jfr Söderwall Ordb. 1: 819), motsv. fnor. barrviðr] ved af barrträd. I. Erici 1: 356 (c. 1640). 21 lass löfved .. och 4 lass barrved. PT 1896, nr 18, s. 4. —
-VEDSSTICKA—0~20. Bloss, som gjordes af torra, kådrika barrvedsstickor. Läseb. f. folksk. 404 (1892). —
-VERK~2. massa af barrklädda grenar o. kvistar; jfr LÖF-VERK. Granar med yfvigt, mörkgrönt barrverk. R. G. Berg i Söderm. nyh. 1895, nr 106, s. 3. De yfviga fjällgranarnes täta och mörka barrverk. J. Stadling i Turistför. årsskr. 1897, s. 88. —
-VÄXT~2. E. Lindgren i LAT 1874, s. 67. Fam. Coniferæ. Barrväxter. Normalfört. öfv. sv. växtn. 39 (1894). —
-VÄXT-HÄCK—0~2. Lämpligaste årstiden att hugga barrväxthäckar är i förra delen af september. Lindgren Trädg. 5: 32 (1874). jfr -HÄCK. —
Spalt B 438 band 3, 1900