Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BARBACKA l. BARBAKA ba3r~bak2a, numera sällan ~ba2ka (ba`rbaka Weste, Almqvist; jfr: Barbaka .. uttalas allmänt -backa. SAOL (1889)), adv. l. adj. oböjl., fordom ngn gg BARBAKAD, adj.
I. adv.: på bara ryggen (på häst l. annat djur), utan sadel l. täcke; oftast i förb. med rida. Rida barbaka. Rudbeck Atl. 1: 615 (1679). Printzen af Mecklenburg hade fått fast en Bondhäst. på hvilken han satte sig barbaka. Nordberg 1: 197 (1740). Flänga barbaka på en skenande skjutshäst. Thorild 3: 465 (1788). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 52 (1836). Naken och barbacka spränger han (dvs. indianen vid bisonjakt) fram i vildaste karrier. Brehm 1: 532 (1874). Sa’ han 63 (1876, 1880). — i bild. Hvart du (dvs. Pegasus) flugit, det veta endast de, som ridit barbacka på din utmagrade länd. Snellman Fyra gift. 1: 116 (1842).
II. adj.
1) [jfr motsv. anv. i nor.] (†) om häst: med bar rygg, utan sadel, osadlad. Widekindi Krigshist. 436 (1671). (Han) var .. glad, at han på en bahrbaka häst kom undan. Nordberg 1: 581 (1740).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. nor.; äfv. med folketym. anslutning till bar backe (se BACKE, sbst.3 4 a slutet); jfr Djurklou Ner. folkspr. 9 (1860)] (i bygdemålsfärgadt tal) om person: utan något att skyla ryggen med, utblottad, barskrapad; i sht i förb. med verbet vara; jfr BAR, adj. 2, BARFOTA a β. Hon är inte barbacka.
Anm. Med samma bet. som barbacka I förekomma de dialektiska barbracka (Rääf Ydre 2: 6 (1859)) o. barbrått (Ihre Dial.-lex. (1766), Dähnert (1784), Rääf Ydre 2: 6 (1859), Rietz). Det förra beror på omtydning af barbacka med anslutning till BRACKA. byxa. Det senare ordet, som har flere biformer (se Rietz), är af ännu outredt ursprung.
Spalt B 298 band 2, 1899