Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
ASP as4p, sbst.2, r. l. f., äfv. m. (f. Aurivillius Gr. 29 (1684), Lind (1749), Möller (1790), Weste, Tegnér 3: 314 (1828), Dalin (1850), Obbarius Skogsskötsel 10 (1857), J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 70; m. Sahlstedt (1757, 1773), Dähnert (1784), Nyström (1794), De Geer V. skr. 1: 6 (1839, 1892), Topelius Ljungbl. 1: 71 (1846, 1850), Gellerstedt 2 Dikt. 135 (1881)); best. -en; pl. -ar (†, -er Trozelius Rosensten 51 (1752)).
1) växtarten Populus (Leuce) tremula Lin.; träd af nämnda art; aspträ, aspvirke. Var. rer. 57 (1538). Franckenius Spec. E 3 a (1638, 1659). Småtrullens hemvister uti stora träen, i synerhet Aspar. Broman Helsingeboken 244 (1734). Stugur uptimras (på somliga ställen i Norge) af bara Asp. P. Kalm i VetAH 9: 192 (1748). Asp .. växer vill uti största delen af Europa, samt i Norra delen af Asien och America. Dens. Aspens egensk. 3 (1759). Aspen .. är et löst och lätt Träd, hvarföre det brukas af Handtverkare til Sadelstomar, sko-klackar och svarfvade dåcksaker. J. Polhem Præs. i VetA 1760, s. 12. Asp. Utgör gemenligen egna små lundar på torra ställen, eller fins den vid Byar och hus, mera sällan träffar man den blandad med andra Trädslag i skogar. Retzius Fl. oec. 548 (1806). Den pratsamma aspens blad. Ling Gylfe 6 (1812). Aspen sträcker sina rötter vidt omkring, men hon lägger dem alla i jordytan. Tegnér 3: 314 (1828). Susen er grafsång, susen af sorg, I darrande aspar. B. E. Malmström 6: 7 (1840). Den långa täta raden / Utaf aspar i allén. Topelius Ljungbl. 1: 70 (1846, 1850). Aspen har en hög, rak stam; dess löf sitta på långa bladskaft och dallra derföre vid minsta vindpust. Berlin Lärob. 75 (1852, 1880). Aspen är fullvext vid 60 års ålder. Mahn Sv:s löfskogar 32 (1855). Virket (af asp) innehåller mer än annat kiselsyra, hvarutaf talesättet: ”aspen äter jern” (dvs. gör yxan slö). Cnattingius 11 (1873, 1894). Aspen är tändsticksfabrikernas förnämsta virke. Dens. 184. Aspen .. blommar på bar qvist, liksom de flesta arter af pilslägtet. Areschoug Växt. 80 (1875, 1885). Björk, asp och tall (inkommo till Sverige från södern) ..; de bildade landets äldsta skogar. Nathorst Sv. geol. 299 (1887, 1894). Aspen .. skälfver .. vid tanken på att lifvets och naturens Herre fästades vid ett kors, timradt af aspestammar. E. Wigström i Ord o. bild 1896, s. 13.
2) i utvidgad bet. ss. benämning (öfver hufvud) på undersläktet Leuce af växtsläktet Populus. Aspen uppträder redan inom kritan; ett särskildt intresse är fäst vid en art från Grönlands undre kritlager, såsom representerande den äldsta hittills kända dikotyledona växten. A. G. Nathorst i NF 1: 1206 (1876). Normalfört. öfv. sv. växtn. 32 (1894). — jfr BALSAM-, SILFVER-ASP.
-BAGGE~20. zool. benämning på Chrysomela (Lina Megl.) populi Lin., en på bladen af unga aspar allmänt förekommande art skalbagge; jfr -GLANSBAGGE. Scheutz Naturh. 163 (1843). Aspbaggen, .. allmän på asp och vide. Thomée Djurr. 513 (1850). Lundell (1893). —
-BARK~2. (aspe- I. Erici, Kalm Aspens egensk. 8 (1759; jämte asp-), Retzius Fl. oec. 549 (1806)) [fsv. aspe barker] I. Erici 1: 318 (c. 1640). Aspbark brukas i Norrland til Skaf eller mat åt boskapen, dels rå, dels siuden i vatn, andra blanda agnar derpå. Rothof (1762). Harens käraste vinterföda är aspbark. Svederus Jagt 322 (1832). J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 74. —
-BESTÅND~02. i sht skogsv. Närvaron af aspbestånd i högskog (måste) .. anses såsom en olägenhet. Björkman Skog. 50 (1868). Sernander Sydnerkiska barrskog. utvecklingshist. 33 (1901). —
-BJÖRK-FLORA(N)—0~20. bot. flora hvars karakteristiska växter äro asp o. björk. Den arktiska floran efterträddes .. af (en flora med buskartade viden samt derpå af) en asp-björkflora. Nathorst Jord. hist. 1075 (1894). —
-BOCK~2, m. l. r. [jfr t. (gelbstreifiger) espenbockkäfer ss. namn på Saperda populnea (Leunis)] zool. = -VEDBOCK. Brehm 4: 138 (1888). —
-BRÄDA~20. —
-BRÄDE~20. Kalm Resa 1: 3 (1753). De hvitaste och vackraste golf erhållas af aspbräder. Cnattingius 40 (1874, 1894). —
-BÅT~2. Ahlman (1872). —
-FJÄRIL~20. zool. arten Limenitis populi Lin. af släktet Limenitis Fabr., hörande till gruppen Nymphalidæ bland dagfjärilarna. C. Clerck i VetAH 14: 278 (1753). Aspfjäriln är en af Sveriges största fjärilar. Hans larv lefver på aspar. O. T. Sandahl i NF 9: 1325 (1885). Quennerstedt Kamp. om tillv. 46 (1898). —
-GÄRDSEL~20. Granvidja, En-Stör och Asp-Gjärdsel de vara en Mans Ålder. Kalm Aspens egensk. 7 (1759; ss. öfversättning af ett anf. finskt ordspr.); jfr: Ett gammalt ordspråk säger, att ”gärdesgårdar af enstör och aspgärdsel hålla verlden ut”. Cnattingius 45 (1874, 1894). Ackermann Vilda träds såning 77 (1807). —
-HAGE~20. Det (vore) lyckeligt, om hvar och en Landthushållare förskaffade sig en behörigen upfredad Asphage. Fischerström 1: 232 (1779). Löwenhjelm Aspen 17 (1883). —
-KLABB~2. (Man) lagar .. at de (dvs. getterna) om Vinteren altid hafva Asp-klabbar til reds i Fägården. Kalm Aspens egensk. 8 (1759). —
-KNOPP~2. (aspe- Kalm Aspens egensk. 9 (1759)) Af Asp Knoppar tagne uti April Månad, hvilcka då innehålla en gol Limachtig och vällucktande Vätska, gjöres den Balsam, som uppå våra Apotek kallas Populeum. Kalm Aspens egensk. 11 (1759). Rothof (1762). Hahnsson (1884). —
-KOL~2. (aspe- Retzius) Aspkol til Krut och smidningar. Rothof (1762). Retzius Fl. oec. 550 (1806). —
-KVIST~2. Kalm Aspens egensk. 8 (1759). Aspqvistar spänstiga brukas til Giller. Rothof (1762). J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 74. —
-KÄPP~2. (aspe- I. Erici (c. 1640), Spegel Guds verk 112 (1685), Kalm Aspens egensk. 13 (1759)) [fsv. aspa käpper] jfr ÄSPE-KÄPP. Lägg sura Aspekäppar widh Ugnen, när the (dvs. syrsorna) äta ther aff döö the, säya wåra Bönder. I. Erici 1: 37 (c. 1640). 1 Mos. 30: 37 (Bib. 1646). Med Holk eller Lur .. kan bäfvern också fångas, då instrumentet nedlägges i vattnet och matas med fina aspkäppar. Svederus Jagt 134 (1832). —
-LAF~2. benämning på lafarten Pyrenula nitida Schrad. (förr Lichen populneus). Acharius Prodr. 17 (1798). —
-LUND~2. (aspe- Petreius (1614), Linné Västg. 224 (1747), Kalm Aspens egensk. 17 (1759). asp- Schultze Ordb. 2880 (c. 1755) osv.) Petreius Beskr. 1: 43 (1614). Löwenhjelm Aspen 18 (1883). Quennerstedt Torfm. 6 (1896). —
-LÖF~2. (aspe- P. Erici (1582), Rålamb 13: 82 (1690), J. Fischerström i VetAH 22: 259 (1761). asp- Stiernhielm Fred. 1 (1649) osv.) ofta koll. ss. ämnesnamn; jfr ÄSPE-LÖF. Ett darrand’ Asp-löf, som aldrig stilla fins. Columbus Bibl. v. D 1 a (1674). Asp-löf är et af de smakeligaste och hälsosamaste foder för nästan alle slags kreatur. Fischerström 1: 228 (1779). Om förstoppning tillstöter (vid feber), .. lägges (på magen) Asplöf, som blifvit kokade i mjölk. E. Öberg i AHB 35: 10 (1869). särsk. i uttr. darra (äfv. skälfva l., i sht förr, bäfva) som ett asplöf (jfr språkpr. från Berlin o. E. Wigström under ASP 1). Han .. bäffuade som itt Aspelöff. P. Erici 1: 271 a (1582). Jag (Mars) skal Dundra så Himmel och Jord skole skälfwa som Asp-lööf. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Han darrade som ett asplöf i hela kroppen. Starbäck Hist. bild. 1: 457 (c. 1870). —
-LÖFS-HJÄRTA—0~20. (poet.) Hvad vill mig fruktan med den bleka kinden, / med asplöfshjertat darrande för vinden? Tegnér 2: 182 (1840). —
-MASSA~20. särsk. tekn. om trämassa af asp vid papperstillverkning. Kat. öfv. industriutst. i Sthm 1897, s. 140. —
-MÅRD~2. (aspe- Widmark (efter handl. fr. 1601); jfr -MÅRDS-SKINN) [jfr t. espenmarder] (numera föga br.) (zool. o.) jäg. 10 aspemårdar a 6 mark. Widmark Helsingl. 1: 369 (1860; efter handl. fr. 1601). Mårdar, som zoologi ej känna mer än två species, af hvilka en kallas aspmård, hvilken är större, ljusare, hälst då håren uppblåsas. Linné Ungd. 2: 348 (1734). Jägare göra skillnad emellan vanlig skogsmård och Aspmård; den sednare är betydligt ljusare. En annan, mera bestämdt olika sort, är Stenmården. Svederus Jagt 128 (1832). Nilsson Fauna 1: 167 (1847). jfr: Orsaken till, att man så ofta hos oss får höra jägare tala om stenmård, aspmård, skogsmård, furumård o. s. v., är påtagligen helt och hållet att tillskrifva en bristande kännedom om dessa djurarter. Holmgren Däggdj. 299 (1865, 1887). —
-MÅRDS-SKINN—0~2. (aspe-) VittAH 8: 129 (efter handl. fr. 1572). Därs. 131 (efter handl. fr. 1575). —
-PÅLE~20. (Skara domkyrka skall hafva) blifvit på 18000 asppålar uppförd. Brunius Resa 248 (1839). —
-REGION(EN)~002. bot. region l. område l. bälte hvars karakteristiska växt är aspen. Lundell (1893). —
-RISKA. (i Finl.) = -SVAMP. Så började letandet (efter riskor) om igen. Aspriskan med sin gråvioletta hatt fick följa med. Ahrenberg Stockj. 221 (1892). —
-ROT~2. (aspe- Darelius Sockenapot. 39 (1760)) Retzius Fl. oec. 550 (1806). E. Öberg i AHB 35: 33 (1869). —
-RÅ~2, sbst. (aspe-) gm aspar utmärkt rå(gång). Planterade Aspe-Rå, der andre Rå visa där på, äro intet ogillandes. Arnell Stadslag 407 (1730; efter ä. handl.). —
-SFINX~2. benämning på fjärilsarten Smerinthus populi Latr. (förr Sphinx populi Lin.). Aspsphinxen är stor, med gråspräckliga, tandade vingar … Larven lefver af asplöf. Hartman Naturk. 249 (1836). —
-SKIDA~20. (snö)skida af asp. Aspskidan är särdeles lätt, men icke stark. Bergström Handb. f. jagtv. 104 (1872). —
-SKOG~2. (aspe- Kalm Aspens egensk. 11 (1759; men s. 10: asp-). asp- Juslenius (1745) osv.) Svederus Jagt 322 (1832). —
-SKOTT~2. Björkman Skog. 245 (1868). —
(2) -SLÄKTE(T) ~20, sbst.2. —
-STAKE~20. (aspe-) stake af asp. Bref till Factoren i Helsingland .. att Spettsesmederne (dvs. spjutsmederna) skulle förfärdiga 50 goda gafflar (till gevärstöd), med väl gjorda aspestakar. Hallenberg Hist. 4: 737 (1794; efter handl. fr. 1618). —
-STAM~2. (aspe- E. Wigström i Ord o. bild 1896, s. 13) Aspstam och Aspståck. Deraf fås timmer, hvaraf Hus byggas i Norje. Rothof (1762). Thomson 209 (1862). J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 77. —
-STOCK~2. Rothof (1762; se under -STAM). Aspstockar äro .. särdeles användbare till vattenbyggnader .. för deras varaktighets skull. Mahn Sv:s löfskogar 32 (1855). C(lytus) liciatus (en art bockbill): .. Ej sällsynt på Björk- och Aspstockar. Thomson 85 (1862). J. Bäckman i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 77. —
-SVAMP. (i Finl.) benämning på vågiga pepparlingen, Lactarius flexuosus Fr. Inberg Finl. matsvamp. 23 (1884). Karsten Finl. basidsvamp. 56 (1899). —
-TELNING~20. Källström Jagt 138 (1850, 1861). Sernander Sydnerkiska barrskog. utvecklingshist. 41 (1901). —
-TRÄ~2. (aspe- Lex. Linc. (1640, under tremulus), Bromelius 89 (1694), Lind (1749)). [fsv. aspa trä]
2) (numera nästan bl. i talspr.) = -TRÄD 1. Lex. Linc. (1640, under tremulus). Om Wåren tå Aspeträt går i Safwen, skal thet huggas til Gärdesfång, ty thet blifwer tå fast mera hårdt än annat Trä. I. Erici 1: 81 (c. 1640). (Eng.) Asp, or Aspin-Tree, (sv.) Aspträ, populus. Serenius (1734). En rik tilgång .. af Aspträn. Fischerström 1: 227 (1779). —
1) växten Populus tremula ss. art l. individ; jfr -TRÄ 2. Kiöping Resa 82 (1667). Conv.-lex. (1845). Santesson Naturen 188 (1880).
-VED~2. (aspe- Linné Öl. 84 (1745)) Asp-Ved säges fördrifva Syrsor utur husen. Rothof (1762). 9 1/2 famnar björkved och 3 1/2 famnar aspved. PT 1902, nr 86 B, s. 4. —
-VED(S)-BOCK—0~2, m. l. r. zool. benämning på ett par till släktet Saperda af familjen Longicornia, långhorningar, inom skalbaggarnas ordning hörande arter:
b) större l. stora aspved(s)bocken, Saperda carcharias Lin. Holmgren Insekt. 144 (1867). Stora aspvedbocken (Saperda carcharias) … Honan lägger sina ägg i barkspringorna på åtskilliga poppelarter. Brehm III. 2: 37 (1876). —
-VIRKE~20. Lind (1749). Löwenhjelm Aspen 4 (1883). De flesta tändsticksfabriker i Sverige (hafva) ingått en förening .. i och för uppköp af aspvirke. SDS 1900, nr 82, s. 2. —
-ZON(EN)~2. jfr -REGION. Nathorst Jord. hist. 1083 (1894; om det lager i skånska o. danska torfmossar som karakteriseras af lämningar efter asp).
B (numera bl. i bygdemålsfärgadt språk, föga br.): ASPE-BARK, -BLAD, -KNOPP, -KOL, -KÄPP, -LUND, -LÖF, se A. —
-MÅRD, -MÅRDS-SKINN, -ROT, -RÅ, -SKOG, -STAKE, -STAM, -TRÄ, -TRÄD, -VED, se A.
Spalt A 2495 band 2, 1902