Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALVEOLAR al1veωla4r l. -å- l. -o-, l. 01—, adj. l. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, pl. -er.
I. (mindre br.) adj. till ALVEOL; jfr ALVEOLÄR. — särsk. språkv., motsv. ALVEOL 4. Rumpelt .. kallar de 4 slagen av l .. alveolart, cacuminalt, denti-palatalt och interdentalt l. V. E. Lidforss i Tidskr. f. philol. 1872—1873, s. 305.
II. (mindre br.) sbst. språkv. språkljud, som bildas med tungspetsen mot alveolerna (se ALVEOL 4). Stjernström Whitney 70 (1880). Uppsvenskt rt, rd o. s. v., som .. lämpligen kallas supradentaler .. eller alveolarer. J. A. Lundell i NF 8: 26 (1884).
Jfr MEDIO-, POST-, PRE-ALVEOLAR.
-RAND~2. anat. = -KANT. J. G. H. Kinberg i Tidskr. f. veterin. 1877, s. 135. Öfre, .. undre alveolarranden. Retzius Fin. kran. 157 (1878). —
Spalt A 1172 band 1, 1898