Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALLITTERATION al1ite1ratʃω4n l. -aʃ-, l. alit1er-, r. (f. Rydqvist); best. -en; pl. -er.
språkv. det förhållande, att samma l. likartadt ljud (i vissa fall samma ljudförbindelse) återkommer i början af närstående, betonade ord (l. stafvelser), dels i obunden stil, dels o. hufvudsakligen ss. poetiskt uttrycksmedel i diktande konst, i sht i de germ. folkens o. finnarnas äldre poesi (o. efterbildningar däraf); stafrim, bokstafsrim, uddrim, begynnelserim. Konsonantisk, vokalisk allitteration. Liljestråle i 1 VittAH 2: 14 (1773; med afs. på den fornnordiska skaldekonsten). I en mängd nordiska ordspråk och lagspråk (dvs. i lagarna förek. uttr.) igenkännes ännu alliterationen, som tillhörde den gamla skaldekonsten. Geijer II. 1: 203 (1825). Originalets alliteration är bibehållen i öfversättningen. Hagberg Shaksp. 1: 448 (1847). En dubbel alliteration är äfven omtyckt (i finsk folkdiktning). NF (1875). Alliteration medelst vokaler ansågs .. (i fornnordisk poesi) som skönare, om vokalerna voro olika. Brate Metr. 20 (1884). Å. Munthe i Ord o. bild 1894, s. 103. Ingenstädes har alliterationen .. kommit till större användning än i Skandinavien. Vendell Allit. IV (1897). jfr Almqvist Sv. spr. 224 (1835). — konkretare. Rings drapa, som är skrifven i alliterationer, det mången torde anse för en barnslighet, är endast ett försök, gjordt par curiosité. Tegnér 5: 233 (1821). Redan Stjernhjelm .. anmärkte att allitterationer ganska ofta förekomma i våra gamla Lagar. Schlyter o. Collin Föret. t. VgL LXIX (1827). (Verser) med allitteration i andra foten. Brate i Ant. tidskr. X. 1: 390 (1889). — jfr KONSONANT-, VOKAL-ALLITTERATION.
-SYSTEM~02. Munch, Fsv. o. fno. spr. 112 (1849). Med allitterationssystem menas ett antal verser, som äro förbundna genom allitteration. Brate i Ant. tidskr. X. 1: 387 (1889). Emellanåt synas två verser vara förbundna af tvänne allitterationssystem. Dens. Därs. 388. —
Spalt A 1013 band 1, 1898