Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFTONVARD af3ton~va2rd (a`ftonvard Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er (Weste (1807), Almqvist (1842), SAOB (1870) osv.) o. -ar (Sahlstedt (1773), Dalin (1850), Müller o. Wigert Läseb. I. 1: 120 (1894) osv.).
1) [jfr t. abendbrot] mellanmål, som (numera hufvudsakligen af allmoge, arbetsfolk o. barn) intages på aftonen mellan middagsmåltiden o. den egentliga aftonmåltiden. Merenda affton ward. Var. rer. 26 (1538). Afftonwaal. Terserus Gram. lat. App. B 8 a (1640). Aftonvard, Nunchion. Serenius (1741). Der sysslorna fordra mera än morgon- middag och qväls-vard, då (bör man) gifva .. (tjänstefolket) frukost och afton-vard. Dahlman Red-dej. 6 (1743, 1772). Visiten var honom icke välkommen; ty det gälde aftonvard, .. kanske äfven qvällsvard. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 286 (1831). Att bära aftonvard till det på åker och äng sysslande folket var en högtid för husets döttrar. Geijer I. 2: 316 (1846). jfr Almqvist (1842). — Anm. Ordet är i denna bet. föga br. i vissa delar af Sv., särsk. i södra o. västra, likaså i Finl. I stället användes i vissa trakter MERAFTON (MIDAFTON).
2) (föga br.) sista måltiden på dagen, kvällsvard. Vi åto aftonvard, och blefvo der öfver natten. Hiärne Resa 249 (1685). Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. Runeberg 1: 3 (1832). Klockan (hade) blifvit nio. .. (Vi) åto en lätt aftonvard. Bremer Grann. 2: 204 (1837). jfr ex. från Serenius (1734) under AFTONVARDS-TID.
-DAGS~2, adv. Det är snart aftonvardsdags. Vid aftonvardsdags. Arbeta till aftonvardsdags. Backman Lifvet på land. 1: 292 (1870). Th. Sällberg (1895, i boktitel). —
Spalt A 677 band 1, 1898