| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VILLGRÄS vil3~grä2s l. VILLOGRÄS vil3ω~grä2s, förr äv. VILDGRÄS, sbst.2 (sbst.1 se vild, adj.1 ssgr), n.; best. -et.
(numera bl. ngn gg) om förtrollat gräs som (enl. ä. folktro) när man beträder det leder en vilse; särsk. i sådana uttr. som gå över villgräs, gå l. komma vilse, förr äv. bildl.: bli förvillad l. vilseledd, hamna fel l. på avvägar (äv. (med anslutning till VILD, adj.1 2 b): bli ostyrig l. oregerlig l. vildsint); jfr VILL-STRÅ. Weste (1807). Han ströfvade djupt in i skogar, där den, som gått öfver villgräs måste vända tröjan afvig för att få makt med trollen. Heidenstam Alienus 3: 66 (1892). (Kyrkoherden) är en nog så .. bildad person, men han har råkat gå över villgräs en gång och har nu pansarbåten Sverige i guldram över sängen. Idun 1922, s. 555. (Sonen) gick över vildgräs redan i barndomen, gav sig i unga år till sjöss, rymde och hamnade till slut som guldgrävare i Alaska. Lo–Johansson Stat. 2: 322 (1937). Trampa inte på villogräset som växer där. Då kan du inte längre hitta rätt väg och går vilse. GbgP 10/8 2001, s. 37.
Spalt V 1115 band 37, 2017