Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIKING vi3kiŋ2, sbst.1, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
(förr) om sjöfarande köpman l. sjörövare l. sjökrigare från Norden under vikingatiden; äv. oeg. l. allmännare, om nordbo som besitter egenskaper (ss. mod l. uthållighet l. äventyrslystnad o. d.) som anses utmärka en viking l. som är försedd med attribut som tillskrivs en viking. Verelius Gothr. 41 (1664). Dygve satt hemma i ro, var ingen Viking och däraf föracktad. Botin Hist. 1: 66 (1789). Viking sofve på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå. Tegnér (TegnS) 4: 103 (1825). (Bohuslänningarna) woro beryktade sjöröfware, och det kan till och med wara ganska sannolikt, att ordet wiking ursprungligen betydde: en sjökonung ifrån Wiken. Holmberg Bohusl. 1: 9 (1842). Sitt namn anses vikingarne .. hafva fått däraf, att de med sina skepp ofta uppehöllo sig i eller nära de större vikar .. (där) handelsskeppen plägade segla fram. SvH 1: 223 (1903). (I processionen deltog) brynjeklädda och kohornskrönta vikingar. Hellström Malmros 266 (1931). (Fotbollsspelaren) är en viking: seriös, koncentrerad, hårt arbetande och dessutom van vid kyla, snö och mörker. AB 11/6 2013, Sport s. 7.
B: VIKINGA-ANDA, förr äv. -ANDE. anda (se ande VIII 5 a) som kännetecknar en sann viking; äv. om vikings personlighet l. natur; särsk. personifierat (jfr ande VI 1). Den af stark individualism genomträngda nordiska vikingaanden. Hwasser VSkr. 3: 88 (1857). Vikingaandan svepte med dråp och brand och rov över världen. Näsström FornDSv. 1: 70 (1941). —
-BALK. jfr balk 5 a o. -lag. För kämpar om bord skref han lagar och rätt. Vill du höra hans Vikingabalk? Tegnér (TegnS) 4: 103 (1825). Vi få .. icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning. Hildebrand Isl. 60 (1867). —
-BANDIT. (†) jfr bandit a. De argaste vikingabanditer, som norden hade sett. Svedelius Norge 55 (1866). —
-BENÄMNING. beteckning för viking. Iduna 9: 54 (1822). Skeppare och krigare äro typiska vikingabenämningar (på runstenar). Andersson SkånH 1: 187 (1947). —
-BLOD. jfr blod 5. Böttiger 1: 130 (1856). Det är friheten igen, det fria vikingablodet som svallar. Kihlman Se 270 (1960). —
-BOL. (viking- 1824 (i vers). vikinga- 1757 osv.) (†) bosättning l. tillhåll för vikingar; jfr bol 1 o. -näste. Botin Utk. 134 (1757). De äldsta säkert kända vikingabolen äro norrmännens på skotska öarna. 2NF 32: 399 (1921). —
-BORG. (vikinga- 1781 osv. vikings- 1797) borg som antas härstamma från vikingatiden; jfr -fäste. 1VittAH 4: 62 (1781, 1783). De under senare tid företagna utgrävningarna och restaureringarna av vikingaborgar i Danmark, t. ex. Trelleborg och Aggersborg. Carlsson o. Rosén SvH 1: 83 (1962). —
-BRAGD. (vikinga- 1846 osv. vikings- 1827 (i vers)) (numera bl. tillf.) jfr bragd, sbst.1 5. Atterbom LÖ 2: 323 (1827). Skådeplatsen för Olof Haraldssons vikingabragder. UpplFmT 16: 16 (1894). —
-BRUD. jfr brud, sbst.1 1. Afzelius Sag. VIII. 2: 90 (1857). särsk. (†) nedsättande, om kvinna i reformdräkt (se d. o.) o. d. Hon var ett ganska typiskt teknisk-skole-fruntimmer. Den typen kallas också vikingabrud. Cederschiöld Artist. 39 (1915). Det var en gång ett kvickhuvud som påstod, att man under den värsta dräktreformstiden (på 1880-talet) riskerade att möta en vikingabrud litet varstans i sällskapslivet. 3SAH LXI. 2: 20 (1950). —
-BYGD. (vikinga- 1766 osv. vikings- 1884) om bygd bebodd av vikingar. Bergklint Vitt. 202 (1766). Förbindelsen mellan England, Irland och vikingabygderna på de skotska öarna framträda jämförelsevis klart (gm gravfynden på Island). Fornv. 1957, s. 87. —
-FADER. om förfader som var viking; anträffat bl. i pl.; jfr fader I 4. Våra vikingafäders kringsvärmande på hafvet. Strinnholm Hist. 2: 184 (1836). —
-FARTYG. (viking- 1948 (i vers). vikinga- 1950 osv. vikings- 1821–1847) (numera bl. tillf.) vikingaskepp; jfr fartyg 2. En flotta af små vikings-fartyg. 2VittAH 13: 54 (1821, 1830). —
-FLOTTA. jfr flotta, sbst.1 1. Geijer SvFolkH 1: 122 (1832). År 845 stävade en vikingaflotta på inte mindre än 600 skepp uppför Elbe för att brandskatta .. Hamburg. SvFolket 1: 248 (1938). —
-FÄRD. (viking- 1796 (i vers). vikinga- 1807 osv. vikinge- 1790, 1807. vikings- 1777–1876 (i vers)) jfr färd 1 o. viking, sbst.2; äv. oeg., om nutida (framgångsrik) resa i sht från Norden till utlandet. Schönberg Bref 1: 99 (1777). Med vikingafärd tänker man sig .. gerna en ridderlig jagt efter faror och krigiska äfventyr, men den definieras bättre med färder för mord och plundring. Holmberg Nordb. 85 (1852). De idrottsliga vikingafärderna till olika länder i Europa under de senaste åren ha även utgjort en mäktig drivfjäder i våra idrottsmäns utveckling. Zander Löpn. 4 (1918). —
-FÄSTE. (numera bl. tillf.) vikingaborg; jfr fäste 3. Weste (1807). Sagan berättar, att det i forna tider funnits ett vikingafäste, Knäppingsborg, på en klippa i strömmen. 2NF 19: 1486 (1913). —
-GRAV. jfr grav, sbst.1 3. Dessa kummel, som troligen varit vikinga-grafvar, hafva, såsom det synes, för lång tid sedan af skattsökare blifvit uppbrutna. Bergman GotlSkildr. 272 (1882). —
-HÅG. (vikinga- 1915 osv. vikings- 1886 (i vers)–1889 (i vers)) (numera bl. tillf.) om håg till resor o. (våldsamma) äventyr som tillskrivs viking. 2SAH 62: 274 (1886). Formerna skiftade något, namnen skiftade mera, men vikingahågen var likväl en av drivfjädrarna till korstågen. Nordenstreng Vik. 206 (1915). —
-HÄR. jfr här, sbst. 1. Atterbom SDikt. 2: 33 (1811, 1838). 1013 erövrade Sven Tveskägg med sin vikingahär England. Kulturen 1990, s. 25. —
-HÖVDING. (vikinga- 1872 osv. vikings- 1813) Iduna 4: 137 (1813). Besittningstagandet av Normandie genomfördes av en vikingahövding vid namn Rollo. SvFolket 1: 250 (1938). —
-KOLONI. jfr koloni 2. De nordiska vikingakolonierna i England eller norra Frankrike. Valentin Musikh. 1: 134 (1900). —
-KYNNE. (viking- 1921 (i vers). vikinga- 1905 osv.) (numera bl. tillf.) jfr kynne 2 a o. -håg, -lynne. Han röjde .. ett verkligt vikingakynne och utgjorde en sannskyldig gengångare till ”Frithiofs” fosterbroder i sagan, den okuflige Björn. Forslund Lee 104 (1905). —
-LAG. jfr lag, sbst.1 1, o. -balk. Fryxell Ber. 1: 17 (1823). De gamla vikinga-lagarne äro att anse som en sjörätt, sträng, men lämpad efter dåtidens behof. KrigVAH 1842, s. 209. —
-LIV. jfr liv I 3. (viking- 1820 (i vers). vikinga- 1841 osv. vikings- 1821 (i vers)) Nicander 2: 297 (1820). Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif / med alla sina strider, sina äventyr, / i natten neder. Tegnér (TegnS) 4: 138 (1821). —
-LYNNE. (numera bl. tillf.) vikingahåg; jfr lynne 2 o. -kynne. 2SAH 19: 169 (1838). Vikingalynnets aldrig helt tillfredsställda rese- och erövringslust. Malmberg Värd. 44 (1937). —
-MOD. (viking- 1845 (i vers), 1863. vikinga- 1836 osv.) jfr mod, sbst.1 7. Ling Tirf. 2: 67 (1836). —
-NÄSTE. (viking- 1805. vikinga- 1807 osv. vikinge- 1790, 1807. vikings- 1805) (befäst) tillhåll för viking(ar); jfr näste, sbst.4 2 a, o. -borg, -fäste. Möller (1790). En gammal ringmur som säges hafva varit ett Vikingnäste. 2Saml. 3: 29 (1805). —
-SAMHÄLLE~020. (numera bl. tillf.) jfr samhälle 3. (Styrbjörn) kom .. till det ryktbara Jomsborg, och blef medlem och höfding i wikingasamhället. Reuterdahl SKH 1: 250 (1838). —
-SKEPP. (viking- 1820 (i vers)–1882. vikinga- 1823 osv.) om nordisk spetsgattad båt(typ) från vikingatid med höga (utsirade) stävar; jfr skepp, sbst.1, o. -fartyg, -snäcka. Nicander 2: 297 (1820). Detta antagande, att vikingaskeppets kropp hade lika spetsig form akter och för, vinner stöd deraf, att hällristningarne ofta afbilda krigsskepp, som hade alldeles samma stäfprydnader akter som för. Lavén Sjökr. 37 (1854). Vikingaskeppens ringa lastförmåga torde .. ha omöjliggjort varje handel med tyngre och billigare varor som spannmål, smör, fettvaror och trä. SvFolket 2: 325 (1938). —
-SNÄCKA. jfr snäcka, sbst.2 a, o. -skepp. Hafsfloden .. manar fram synen af vikingasnäckornas djärfva intåg. Anholm Norm. 8 (1898). —
-STAD. större bo- o. handelsplats under vikingatiden. Traktens beqväma läge för sjöfart, tyckas vittna, att här i hednatiden varit en hel vikingastad och framdeles en vigtigare handelsplats. Brunius GotlK 3: 187 (cit. fr. 1862). —
-SVÄRD. jfr svärd, sbst.2 1. Under periodens senare del äro s.k. vikingasvärd vanliga, hvilkas knappar och fästen ofta äro prydda med silfverinkrustering, medan klingorna äro damascerade. AtlFinl. 31: 22 (1899). —
-SÄTE. jfr säte, sbst.1 4, o. -bol. Atterbom SDikt. 2: 146 (1814, 1838). Uti min (bok) .. har jag förklarat, att de flere Borgar, som på Öland blifwit uppförda, äro Wikingasäten. Iduna 10: 354 (1824). —
-TID(EN). (vikinga- 1840 osv. vikings- 1816) om den sista perioden av järnåldern i Norden, ca 800–1050 e. Kr. PoetK 1816, s. LX. Under vikingatiden, var .. skillnaden mellan svenskan och de andra nordiska språken mycket obetydlig. SvH 1: 180 (1903).
Ssgr (i sht i fackspr.): vikingatids-fynd. jfr fynd 1 b. Här och var (påträffas) vikingatidsfynd, som man med säkerhet hänfört till lapskt ursprung. Västerb. 1929, s. 54.
-TIDA. som tillhör l. stammar från l. har samband med vikingatiden; i sht ss. attribut. Fatab. 1931, s. 52. En klart vikingatida gryttyp, som påträffats i Lund är täljstensgrytan. Kulturen 1985, s. 103. —
-TYP. jfr typ I 2. 3SAH 16: 323 (1902). En stor nordlandsbåt av den kända vikingatypen. TurÅ 1948, s. 307. En stilig karl av vikingatyp, med enkla och ivriga inlägg. Tingsten Liv 1: 195 (1961). —
-TÅG. (vikinga- 1841 osv. vikings- 1799 (i vers)–1893 (i vers)) jfr tåg, sbst.4 1. Jag for i vikingståg. Adlerbeth IngjIllr. 31 (1799). En given förutsättning för vikingatågen var konsten att bygga farkoster, som tillät navigering över haven. Carlsson o. Rosén SvH 1: 84 (1962). —
-VIS. i uttr. på vikingavis, på vikingars sätt. Kungsgård vi tända vid midnattstid, / Eller kanhända på vikingavis / aktar du drotten en holmgång värdig. Tegnér (TegnS) 4: 108 (1820). —
(1, 2) -VÅRD. [runsv. vikinga vǫrðr] (†) om ett slags befälhavare på vikingaflotta. Mörk Ad. 1: 66 (1743). Den ypperste Man, som en Siö-Konung hade i sin flotta, kallades Wikinga-Wård: den skulle .. låta hålla noga wakt wid hamnar och skiär, at ingen dem öfverrumplade. Dalin Hist. 1: 92 (1747). Dalin (1855). —
-ÄTTLING. ättling till viking. På ett underligt sätt blandade sig hos de franska vikingaättlingarne entusiasm för den kristna religionen med vikingalynnets våldsamhet. Boëthius HistLäsn. 2: 225 (1898).
C (†): VIKINGE-FÄRD, -NÄSTE, se B.
D (†): VIKINGS-BORG, -BRAGD, -BYGD, -FARARE, -FARTYG, -FÄRD, -HÅG, -HÖVDING, -LIV, -NÄSTE, -TID(EN), -TÅG, se B.
Spalt V 998 band 37, 2017