| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUGGA sug3a2, förr äv. SUGA, sbst.3, f. l. r.; best. -an; pl. -or (Hiärne Berghl. 442 (1687) osv.) ((†) -er Forsius Fosz 475 (1621: Sögher), Œdman Bahusl. 40 (1746: Qwabbsuger)).
1) fullvuxet svin av honkön, moderdjur av svin, so. VocLib. avd. 9 (c. 1580). Ju offtare Suggan grijsar, ju gamblare blijr hon. Rålamb 13: 65 (1690). Åtskillige gånger om Året, men hälst i Augusti och Martii Månader, kan en Sugga grisa, hwar gång från 6 til 10 Grisar. Salander Gårdzf. 40 (1727). När de satte bo, fick Katrina hem med sig .. en sugga med tre månads-gamla grisar. Almqvist Grimst. 16 (1839). Hon var duktig i att passa suggorna när de hade grisat så att de inte i feberförvirring tuggade i sig sin avkomma. Trotzig Sjukd. 168 (1972). — jfr AVELS-, GRIS-, MODER-, PÅLÄGGS-, SIN-, UNG-SUGGA m. fl. — särsk.
a) i jämförelser; särsk. i uttr. som betecknar att ngn kan l. förstår mycket litet (särsk. i uttr. förstå sig på ngt som suggan på väderkvarnen, inte förstå ngt alls). Förstå sig på ngt lika bra som suggan på sjustjärnorna (se SJUSTJÄRNA 1 b). Bonden är som suggan, tijt hon een gång får wänia sig, therifrå står hon sedan med möda att afhålla. RARP 6: 74 (1657). Han förstår sig derpå så mycket som suggan på wäderqwarnen. Mont-Louis FrSpr. 266 (1739). Om jag talar bra eller illa kommer inte honom vid för det begriper inte han mer än suggan på väderkvarn. Strindberg SSkr. 25: 14 (1889). En allmänhet, som förstår sig på konst lika mycket som suggan på juveler. Vasström Konstn. 26 (1946).
b) i utvidgad anv., om djur som i ett l. annat avseende anse(tt)s likna en sugga; utom ss. senare led i ssgn GRÅ-SUGGA numera bl. tillf. om igelkott. NoB 1935, s. 171 (c. 1695; om gråsugga). Ibland see .. (maskarna) uth som Syrsor, ibland som Sugor. Lindestolpe Matk. 9 (1714). Kväll efter kväll blev det flera igelkottar kring villan. De små suggorna kommo fram med sina ungar. Berg Lab. 146 (1933). — jfr KVABB-, MAR-, PINN-, SKAL-SUGGA.
c) ss. beteckning på vissa mytiska väsen tänkta ss. uppträdande i en suggas skepnad; ss. senare led i ssgr; se GLO-, GLUFF-, GRAV-SUGGA.
2) i bildl. anv. av 1 (jfr 3), om person. — jfr FLOTTE-, JUL-, LAT-, LORT-, SKVALLER-SUGGA. — särsk.
a) (vard.) starkt nedsättande, om kvinna som är osnygg l. tjock l. lunsig o. d.; äv. använt ss. skällsord l. öknamn l. nedsättande personbeteckning (utan avseende på kön), ungefär liktydigt med: fähund l. lymmel o. d. Anna Matz Michilssons dotter i Karby hade ropat h(ustru) Walborgh Matz Anderssons för een Sugga och Suggerumpa wart saak 3 m(arke)r. UpplDomb. 1: 27 (1619). Gudh Alsmechtigh tagher then fromma Hustrun och boquin(n)an honom ifrå, och straffar honom mz en laat Sugga, then som kan så wäl förslösa, som han sielff, så at the på sidstonne måste warda fattige Tiggiare. Leuchowius Zader 362 (1620). Sugga brukas för öfrigt såsom skymford om en osnygg menniskja, äfv. af mankön. Weste FörslSAOB (c. 1817). Desse phosphorister äro just ömkliga suggor. FoU 21: 59 (i handl. fr. 1838). Jag har aldrig förstått Tidens och vännernas försagdhet och artighet gentemot en sådan ärans sugga som Allehandas Lindström. Strindberg Brev 5: 7 (1885). Jag kan väl inte hjälpa om jag är romantisk och inte en sugga som ni! Aronson Medalj. 223 (1935).
b) [bet. möjl. uppkommen av uttr. per (per)son, där son är sg. best. av likbetydande so (se SO, sbst.1)] (vard.) i uttr. per sugga, per person, per skaft. Mina fickor äro fulla med pengar och jag lofvar er, att för hvarje steg ni aflägsnar er från dörren der, så att jag kan komma ut, gifva er en stor bankosedel per sugga, såsom det heter. Blanche Våln. 521 (1847). (Supén) hade alla agremanger, brännvin, hummerburk, porter etc., och kostade 88 öre ”per sugga”, som det då i vår enkla krets hette. Laurin Minn. 2: 56 (1930). Ljungquist Tidningsmäst. 10 (1955).
3) (vard.) i bildl. anv. av 1 (jfr 2), om ngt sakligt som i ett l. annat avseende liknar l. anse(tt)s likna en sugga. ”Suggan” och ”galten” — så kallas de begge stora metallkanonerna, som ligga på yttre borggården (på Gripsholms slott) midt emot stora porten, hvilka af Pontus De la Gardie togos i Ivanogrod 1581. Crusenstolpe Mor. 2: 128 (1840). Fanns det en något större öppen plats, där en biväg tog af, brukade man gärna med stort besvär och mycken möda forsla fram en väldig, flat sten, ”grannasten”, som blef medelpunkten för samlingen. På den lågo ”galten” och ”suggan”, en större och en mindre rund sten; på den stora försökte pojkarna sina krafter, flickorna orkade blott med den mindre. Nilsson FolklFest. 313 (1915). Sugga .. (dvs.) det rum under kölnans nedre plåt där kaloriferrören är belägna. TNCPubl. 47: 63 (1971). SDS 17⁄10 1983, s. 1 (om bil). — jfr HORN-, MET-, RIS-, STJÄLP-SUGGA. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om det sista lasset man erhåller vid skörd. I Skåne kallas .. sista lasset för suggan. Fornv. 1913, s. 218. En .. notis från Skåne talar om det med spänning motsedda inkörandet av ”suggan”, d. v. s. sista lasset (av skörden) med ”stådaren”. Nilsson FestdVard. 150 (1925).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid fiske, om spolformig sump som släpas efter båten o. i vilken den fångade fisken förvaras tills man kommer hem. ”Sugga” kallas vid upplandskusten en spolformig sump, som släpas efter båten och i vilken den fångade fisken förvaras tills man kommer hem till ”storsumpen” utanför sjöboden. PåKryss 1962, s. 306. Suggan .. blir mer och mer sällsynt, då den svårligen trivs i sällskap med utombordsmotorn, men för gammelfiskaren var den omistlig. Därs. jfr LandsmFrågel. 37: 69 (1935).
c) (i fackspr.) om tyngd av bly med plan undersida med uppgift att hålla ett sjökort utrullat på navigationsbordet o. d. Smith ReglMaskinritn. 9 (1929). Rydholm (1967). — jfr BLY-SUGGA.
d) (förr) om flottliknande farkost bestående av 3—4 sammanfogade stockar. Såsom farkoster för tillfälliga behov samt å platser, där båtar icke finnas, t. ex. ovanför dammarna, göra flottarna s. k. ”suggor” .. av 3 à 4 stockar, sammanhållna med tvärslag eller särskilda bindslen. HbSkogstekn. 376 (1922). SvSkog. 863 (1928).
e) (i vissa kretsar) om stenblock i diabasgång. (Diabasgångarna) gifva .. sin närvaro till känna genom block (s. k. suggor), som ligga utströdda i deras normalriktning. SDS 1900, nr 523, s. 2. Större block, som af stenhuggare benämnas ”suggor”, hafva flitigt eftersökts och bearbetats på flere fyndorter. TT 1900, K. s. 24. SvGeogrÅb. 1944, s. 9.
f) (förr) om släpande bromsinrättning på hästvind. Til wederwigt på upfordrings wärken wid grufwor, Suggor kallade, som häftas wid grufwinden när han skal stå stilla eller sakta strykas tilbaka. Rothof 489 (1762). (Dragarnas) bana (är) uppmurad något öfver jordytan, och påfylld med gråbergs-sylta, i den cirkel der Suggan skall framsläpas. Ström MinnB 25 (c. 1865). Lindroth Gruvbrytn. 1: 109 (1955).
g) (förr) om lådformig vagn l. kärra, avsedd för transport av ngt; särsk. om sådan vagn osv. använd för transport av slagg vid masugn l. för uppfordring av malm ur gruva. Der widare Orter äro med god plaan, släpar man (malmen i) wagn med små blockhiuhl, hwilka effter Storleken kalllas Hundar, Suggor eller Biörnar. Hiärne Berghl. 442 (1687; rättat efter hskr.). Åker- och Körredskap .. 1 Stenbjörn 1 Sugga 1 Skottkärra. BoupptVäxjö 1828.
-FLÄSK. (stycke av) fläsk av sugga. Höjning av priserna på kalvkött och suggfläsk. DN(B) 8 ⁄ 4 1948, s. 1. —
-FOT. särsk. (numera föga br.) starkt nedsättande, bildl.: lymmel; jfr sugga 2 a. SvTyHlex. (1851, 1872). Dalin (1854). —
-GRIS. (sugg- 1741 osv. sugge- 1756—1876) gris (kulting) av honkön, (ung) so; motsatt: galtgris; jfr so-gris. Serenius (1741). Man kan inte gallra lika hårt bland kvigkalvar, av vilka drygt hälften går åt till avel, som bland suggrisar, där det inte behövs mer än 10—15 proc. Sonesson BöndB 626 (1955). —
(3 h) -HYVLAD, p. adj. (†) hyvlad med ”sugga”. En .. grofhyflad (eller så kallad sugg-hyflad) Brädvägg. VetAH 1804, s. 294. —
-KRÄK. särsk. (starkt vard.) bildl., ss. ringaktande l. föraktlig l. medlidsam benämning på person; jfr sugga 2 a. Jaså, ditt usla suggkräk, du kommer nu? sa pojken, när han såg henne. Tillhagen Taikon 156 (1946). —
-RUMPA. (sugge- 1619) (starkt vard.) bildl., ss. nedsättande l. föraktlig benämning på person; jfr sugga 2 a. Anna Matz Michilssons dotter i Karby hade ropat h(ustru) Walborgh Matz Anderssons för een Sugga och Suggerumpa wart saak 3 m(arke)r. UpplDomb. 1: 27 (1619). —
(2) -SKAFT. [för senare leden se etymologiska parentesen under skaft, sbst.1 I 8] (i vissa trakter, starkt vard.) jfr -kräk o. sugga 2 a. Tholander Ordl. (1872). Förresten skull I ha giftat er innan, din sugga, fall I tänk’et. Ditt suggskaft! Carlsson GlestGård. 225 (1943). —
-STAM. jfr stam, sbst.3 II 10. Den nuvarande suggstammen är synnerligen storvuxen och utmärker sig för långsträckta kroppar och snabbvuxenhet. LAHT 1928, s. 685. —
-TISTEL. (†) växten Sonchus asper (Lin.) Hill, svinmolke. Sugg-tistel .. til aska bränd, och dageligen några skedar däraf i öl intagne, fördrifwer wattu-swulnad. Bruno Gumm. 83 (1762). —
B (†): SUGGE-GRIS, se A. —
-MJÖLK, -RUMPA, se A.
Spalt S 14474 band 32, 1997