Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRUPE strɯ3pe2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. strupa, Broman Glys. 3: 666 (c. 1740: gabstrupar) osv.); äv. (numera bl. ngn gg i vitter stil, ålderdomligt) STRUPA strɯ3pa2, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or (Wingård Minn. 7: 24 (1848)), förr äv. -ar (se ovan). Anm. Den i nedanstående källa förekommande formen strup torde vara felaktig för strupe. SpråckOrdb. Z 5 a (1703); jfr Därs. 289 (: Strupen, sg. best.).
1) om halsens främre o. yttre del (innanför vilken luft- o. matstrupe är belägna); äv. om l. med tanke på (endera av) luft- l. matstrupen (i sht förr äv. uppfattade ss. en kanal); äv. inskränktare, om nedre delen av halsens främre o. yttre del (från struphuvudet till bröstet); äv. mer l. mindre liktydigt med: hals (se särsk. f γ); ofta i f, g. (Lat.) Guttur (sv.) strupe. VarRerV 6 (1538). Vppå hennes Haake vprann itt Korsz, itt fingers bredt .. thes biälke vpsteegh ifrån strupan til hennes vnderläpp. Schroderus Os. III. 1: 4 (1635). Schultze Ordb. 5138 (c. 1755; sammanfattande, om luft- o. matstrupe). Retzius Djurr. 127 (1772; hos däggdjur, om halsens yttre o. nedre främre del). Det troligaste är, att Loen smygande närmar sig rofvet, och att anfallet sker på strupen. TJäg. 1834, s. 779. Dahlbom Insekt. V (1837; hos insekt). Wåra strupar äro dömda och wänta på mästermannen. Hagberg Shaksp. 1: 256 (1847; eng. orig.: our throats are sentenced). ”Säg din vän din hemlighet, och han sätter sin fot på din strupe,” varnar det spanska ordspråket. Östergren (1947). — jfr BARNA-, GÅS-, VARG-STRUPE. — särsk.
a) i uttr. betecknande avskärande av l. skärande i strupe ss. ett sätt att (försöka) döda ngn. (Eric Persson stack Per Ericsson) j Kindbenet och riste neder och skaar honom j strupan. UpplDomb. 3: 113 (1541). Skära sig i strupen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Skära strupen af sig. Därs.
b) i uttr. betecknande att ngn griper tag i strupen på ngn (för att fasthålla l. kväva honom); jfr c. Gripa ngn om l. vid strupen. The förnähmste Hugenotterne .. blefwo budne (till Henrik av Navarras bröllop), at man vppå en gång måtte them widh Strupan grijpa. Brask Pufendorf Hist. 224 (1680). Matt. 18: 28 (Bib. 1917: vid). Han ville ropa men det var som om en kall hand klämt honom om strupen. Wilhelm BerByn 67 (1929).
c) i uttr. flyga i strupen på ngn, få ngn i strupen o. d. betecknande att ngn häftigt angriper ngns strupe (för att gripa tag i l. klämma åt den l. för att bita i l. genom den o. d.); jfr b, d, e, h slutet. Strindberg TjqvS 1: 139 (1886). (Om ngn kallade den snedögde kines, blev hans) ögon alldeles blodsprängda, och han flög utan vidare i strupen på honom. Gowenius Småf. 92 (1937). De (av Tyskl.) tvångskommenderade ungerska och rumänska armeerna, vilka helst vilja flyga i strupen på varandra. SvD(B) 1944, nr 90, s. 6. Den förste som rör sig får hunden i strupen, och jag svarar inte för följden. Edström Hund. 91 (1948).
d) i sådana uttr. som få kniven i strupen, sätta kniven i strupen på ngn l. i ngns strupe, betecknande att ngn sticker i ngns strupe med kniv, ha kniven på strupen (äv. sätta ngn kniven på strupen) o. d., betecknande att ngn håller en kniv (med spetsen) mot ngns strupe; vanl. bildl., i sht betecknande att ngn utsätter ngn för ett mycket allvarligt (i sht ekonomiskt) hot resp. att ngn befinner sig i en (ekonomiskt) mycket trängd l. farlig situation. Altså ser man hwad rikedomar det gifwer när Knifwen sättes i strupen? Rudbeck Atl. 1: 729 (1679). (Man berättar) at de i Wien äre som slacktefår, hwilke wänta stundeligen at få knifwen i strupen. Hermelin BrBarck 120 (1707). (Ett visst förslag) var en ”knif på strupen” på de konservative. DA 31/1 1846, s. 2. Åkerhielm Hvidehus 153 (1899: satte henne knifven på strupen). Med kniven på strupen och utan ekonomiska skyddsnät har allvaret just börjat för Norrviken, som hotats av nedläggning. DN 18/7 1986, s. 11.
e) i uttr. hand i hår (äv. hår i hand) och kniv i (äv. på) strupe, se HAND 8 b. Nordforss Theaterdir. 24 (1799: hår i hand).
f) med tanken väsentligen riktad på luftstrupen (o. kringliggande halsregion) l. bl. om luftstrupen; ofta (i sht ss. förled i ssgr) med tanken särskilt riktad på struphuvudet (se α). (Blodet) swalkas .. aff then widliggiande Lungan, när man genom Strupan andas. Schroderus Comenius 275 (1639). Dalin 2: 40 (1853; om luftstrupen). Skrattet som .. porlat i vår strupe har vi .. fått lov att svälja. Ruin SjunknH 59 (1956). — jfr AND-, LUFT-, VILL-, VRÅNG-, VÄDER-STRUPE. — särsk.
α) med tanke på luftstrupen ss. medverkande vid tal- l. sångproduktion (i sht med tanke på struphuvudet ss. röstbildande organ). Ur tusende strupar ljöd det: Vi vill se kungen! Ha guld i strupen, betecknande att ngn har en mycket vacker sångröst (o. kan göra en god o. inbringande karriär ss. sångare; jfr GULD 1 e β α’). Klara strupen, se KLARA, v. I 4. Rom. 3: 13 (NT 1526). Korparne draga nu gällare ljud trefallt eller fyrfallt / Utur den hesa strupen. Adlerbeth Buc. 66 (1807). Med bagaget i strupen. Björling (1945; boktitel).
β) i uttr. få ngt (i sht mat) i galen (äv. fel l. orätt o. d.) strupe, få ngt i vrångstrupen (dvs. i luftstrupen i stället för i matstrupen). Vi fingo mat i galen strupe. Fröding ESkr. 2: 213 (1895). Hon fick sig en blick av länsmansfrun, så att hon höll på att få alltsammans i orätt strupe. Lagerlöf AnnaSv. 82 (1928). Få ngt i fel el. galen strupe. SvHandordb. (1966).
γ) liktydigt med: hals (se d. o. 3), i uttr. betecknande att ngn l. ngt snör till halsen på ngn o. därigm försvårar l. omöjliggör andningen (l. talet); äv. mer l. mindre bildl. (jfr h). Thet är ont andas när strupen är tillsnörd. RARP V. 1: 123 (1652). Om sådane (mot Sv. riktade) alliancer skulle gå fort, hwad skulle annat sökias, än strupen att tillknytha för oss. Därs. 2: 222 (1655). Se där kommer han sielf. Snöra nu til strupen på honom, om ni behagar. Lindahl Tanckef. 64 (1740). Astrids strupe tillsnördes af snyftningar, och hon kunde ej svara. Lagerlöf Drottn. 89 (1899). Med strupen hopsnörd av ängslan. Östergren (1947).
g) om matstrupe l. med tanken väsentligen riktad på matstrupen. BOlavi 50 a (1578). Then alt förmykket wil uti sin Strupe häfwa / Han stryper sig ju sielf. Spegel GW 296 (1685). Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter / Dyrka Vinets Gud. / Fattig, försupen, / I denna strupen, / Fins min rikedom. Bellman (BellmS) 1: 62 (c. 1770, 1790). De smakligaste förfriskningar af alla slag och i det mest lockande skick utbreddes, för att reta gästernas gom och strupa. Crusenstolpe Mor. 2: 17 (1840). Det brinner i strupen som i ökensanden. Mera öl, mäster. Wassing Dödgr. 322 (1958). — jfr FODER-, GORR-, MAT-STRUPE. — särsk. (ngt vard. l. skämts.) i uttr. fukta l. läska (äv. väta l. skölja o. d.) strupen l. sin strupe o. d., betecknande att ngn dricker för att släcka sin törst; i sht [urspr. mer l. mindre eufemistiskt] betecknande att ngn dricker alkoholhaltig dryck; jfr FUKTA 1 d. Schultze Ordb. 5138 (c. 1755: Skölja). (Till klockarens) funktioner hörde .. att proponera skålar och hålla tal .. hvilket Nybom, med fuktad strupe, fullgjorde på vers och prosa. De Geer Minn. 1: 33 (1892). De äldre af damerna, som strupen re’n vätt / med kaffe. Jensen Mickiewicz Tad. 56 (1898). Det härliga, syrliga röda lantvinet, som pärlade och läskade våra strupar. Lagergren Minn. 6: 370 (1927).
h) mer l. mindre bildl. (jfr d); äv. motsv. a, b, f, g. MarkallN 2: 105 (1821). Det fans i hela den unga flickans utseende en brist på lifsenergi, som grep honom för strupen med en plötslig ångest. Om hon skulle dö! Lundegård Prins. 145 (1889); jfr f γ. Nu skall jag .. försöka visa, hur man ekonomiskt skär strupen af en konkurrent. Janson CostaN 2: 250 (1910); jfr a. En kulspruta röt fram en kulström, men fick en patron i galen strupe och slutade efter några hackande hostningar. Knöppel Barb. 156 (1916); jfr f β. Stiernstedt Bank. 50 (1947). — särsk. [jfr b—e] (mera tillf.)
α) i uttr. vara i strupen på varandra, vara i luven på varandra (se LUV, sbst.2 2 d). Fogelström FörvStad 76 (1966).
β) i uttr. kamp på strupen, mycket häftig kamp, kamp som gäller ngns l. ngts existens, kamp på liv o. död. VFl. 1935, s. 204.
2) i bildl. anv. av 1 f l. g, om ngt som utgör l. bildar ett rör l. liknar ett rör l. utgör en öppning där ngt går ut l. in; förr särsk. i uttr. embrasyrens strupe, om (den raka delen av) en skottglugg l. kanonglugg. Storma klyftan, ur hvars trånge strupe / Ett helvete spyr ut sin vreda brand. Rydberg Faust 23 (1876). Zethelius Fältarb. 67 (1892: embrasyrens). Kalkutta, där Ganges öppnar sina väldiga strupar mot havet. Almqvist Comfort Routl. 325 (1913). Slaggrännorna, vilkas halsar voro förlängda med mjuka strupar av segelduk. Holmström Benj. 229 (1932).
(1 f) -ASPIRATION. aspiration bildad enbart gm luftens friktion mot strupen (utan artikulationsorganens medverkan). Suomi 1845, s. 325. —
(1 f) -BEN. [efter t. gurgelbein] (†) oeg., om adamsäpple (se d. o. 2) l. om de hårda brosk som utgör struphuvudets bärande delar, tungben. Lind (1749). TySvOrdb. (1932; under gurgelbein). —
(1 f) -DIFTERI. (numera mindre br.) (verklig) strupsjuka, (äkta) krupp, difteri. Holmgren ÖronSj. 152 (1925). SAOL (1973). —
(1 f, g) -ELLIPS. [jfr fr. ellipse de gorge] (†) om den minsta elliptiska plana skärningen av en enmantlig hyperboloid. Lindelöf AnGeom. 204 (1864). —
(1) -FENA. († utom i avledn. strupfenig) hos vissa fiskar (strupfiskar): framför bröstfena (vid gälöppning) placerad bukfena. Retzius Djurr. 173 (1772). 2GbgVSH 3: 39 (1819).
Avledn.: strupfenig, adj. zool. om fisk: som har framför bröstfenorna placerade bukfenor (jfr strup-fena); särsk. i pl. (äv. substantiverat), om överfamiljen Jugulariformes. Regnér Begr. 252 (1803). DjurVärld 6: 460 (1962; i pl., om överfamiljen). —
(1) -FJÄDER. zool. hos fågel: fjäder (se d. o. I 1) på l. från strupe. Nilsson Fauna II. 2. 1: 88 (1828). —
(1) -FLÄCK. särsk. zool. hos djur (i sht fågel): fläck (se fläck, sbst.1 1 b) på strupen. Nilsson Fauna II 1: 418 (1858). —
(1) -FOTING. zool. märlkräfta tillhörande familjen Cyamidae (vilkas arter kännetecknas av att främsta bröstsegmentet är sammanväxt med huvudet). Thorell Zool. 2: 407 (1865). 2SvUppslB (1951; under märldjur). —
(1 g slutet) -FUKTNING. (numera bl. tillf.) om handlingen att fukta strupen. Wijkander OSam 32 (1875). —
(1) -FÅRA. veter. på halsen hos häst: fåra (se fåra, sbst.2 2 a) som begränsar strupranden mot halsens sidor, jugularisränna, jugularfåra; jfr -ränna 1. Sjöstedt Husdj. 1: 37 (1859). —
(1 f α) -FÄRDIGHET~002, äv. ~200. (numera föga br.) färdighet i att bruka struphuvudet (o. övriga delar av talorganen) i sång; i sht i fråga om sångerskor. Att man .. (fordom) äfven af bas-sångaren begärde strup-färdighet, må (osv.). Mankell MusH 2: 51 (1864). Fru Östberg skördade stormande bifall för en aria ur Spohrs Faust, hvari hon åter röjde sin ovanliga strupfärdighet. SD(L) 1897, nr 528, s. 4. —
(1 b) -GREPP. om strupen taget grepp (se grepp, sbst.3 1), struptag; äv. dels i jämförelser, dels (sport.) om sådant grepp med armen vid brottning l. jiujitsu o. d., strypgrepp; ofta mer l. mindre bildl. Dansk (facklig) storstrid oundviklig. ”Kvävande strupgrepp kring nationens hals”. STSD(A) 1932, nr 37, s. 1. Strupgreppet avvärjt; .. (angriparen i jiujitsu) utsatt för armlås. IdrIMar. 1935, s. 236. Liksom i tidigare onda dagar erforo de åter skräckens strupgrepp. Warburton Da Cunha MarkBrinn. 321 (1945). SDS 6/2 1989, s. 8 (bildl.). —
(1) -GÅNG. (†) hos häst: yttre försänkt mellanrum mellan ganascherna, käftgrop. ARetzius hos Billing Hipp. 87 (1836). 2NF 25: 850 (1917). —
(1 f) -HOSTA. (numera föga br.) hosta beroende på irritation i strupen (t. ex. vid strupkatarr), torrhosta. Wretlind Läk. 7: 38 (1899; vid strupkatarr). Hamilton Dagb. 2: 420 (1919). —
(1 b) -HUGGA. (numera bl. tillf.) hugga (ngn) i strupen; särsk. i fråga om slakt. CAEhrensvärd Brev 2: 365 (1800; i bild). —
(1, 1 f) -HUVUD. [jfr t. kehlkopf] hos människa, däggdjur, fågel (se slutet) o. vissa andra djur: förtjockning som bildar luftstrupens översta del o. består av ett antal vid tungbenet fästa brosk (särsk. kann-, ring- o. sköldbrosken) o. gm struplocket kan tillstänga luftstrupen (i sht vid sväljning) samt utgör säte för stämbanden (o. således är organ för röstbildningen), larynx; äv. om (l. med tanken särskilt fäst vid) den utbuktning (adamsäpplet) som framkanten av sköldbrosket åstadkommer på halsens framsida (i sht hos män); jfr luftrörs-huvud. Schroderus Dict. 39 (c. 1635). Struphufvudet bildar, så att säga, munstycket för luftstrupen. Lovén Huxley 142 (1871). Hon blev allt magrare. Struphuvudet satt snart som en bula på halsen. Sörman Toto 92 (1929). Struphuvudet lyftes upp mot struplocket vid sväljandet. Bolin VFöda 349 (1934). särsk. (zool.) om struphuvud (som icke utgör röstbildningsorgan) hos fåglar (äv. kallat övre l. främre struphuvud); äv. i utvidgad anv., i uttr. nedre (äv. bakre) struphuvud, om ett om struphuvudet (i ovan angiven bet.) erinrande organ, som hos fåglarna sitter där luftstrupen grenar sig i bronkerna o. som utgör fåglarnas röstbildande organ, syrinx. Sundström Huxley 91 (1874: öfre och nedre). Hammar HandlDiss. 2: 43 (1905: främre). Därs. 44 (: bakre).
-katarr. katarr i struphuvudet, struphuvudsinflammation, laryngit, strupkatarr. SvUppslB 26: 507 (1935).
-pipande, n. pipande ljud uppkommet gm fel i struphuvudet; jfr strup-pipning. Veterinären 415 (1911).
-spegel. (urspr. år 1855 av den spanske sångläraren M. Garcia uppfunnet) spegelinstrument för undersökning av struphuvudets inre, larynxspegel, laryngoskop; jfr strup-spegel, strup-spekulum. UB 7: 694 (1875).
-ventrikel. (†) ventrikel (fördjupning) mellan äkta o. falskt stämband i struphuvudet. Sundström Huxley 91 (1874). —
(1 g) -HYLSA. (†) hylsformig organisk bildning omgivande matstrupe. VetAH 1765, s. 261 (hos sjögurka). —
(1 g) -INTENDENT. (skämts., numera föga br.) person som serverar alkoholhaltiga drycker. Bellman SSkr. 3: 239 (c. 1769; om person som var G. III:s vinskänk). —
(1) -KNUT. (strup- 1952. strupe- 1684—1739) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) adamsäpple (se d. o. 2). Wexionius Sinn. 3: D 1 a (1684). Lindström Österhus 265 (1952). —
(1 f) -KULLA. (†) om den upphöjning på hästs strupe som bildas av struphuvudets brosk; struphuvud; jfr adams-äpple 2 o. -knoke m. fl. Lönqvist Bara 18 (1775). —
(1 f) -KÖRTEL. (strup- 1893—1898. strupe- 1778) (†) sköldkörtel. Hernquist Hästanat. 68 (1778). Wretlind Läk. 6: 41 (1898). —
(1, 1 f) -LIDANDE. (numera mindre br.) jfr lidande 1 slutet o. -sjukdom. Ilmoni Sjukd. 3: 321 (1853). —
(1, 1 f) -LJUD. ljud frambringat i strupen l. (i sht) i struphuvudet l. i munhålans bakre del, laryngalt l. gutturalt ljud; i sht (språkv.) om språkljud producerat på sådant sätt, laryngal (se laryngal, sbst.). Användandet af hårda strupljud (i de semitiska språken). Palmblad Palæst. 87 (1823). I Norge är r .. i allmänhet tandljud; blott på några få ställen är det strupljud. Läffler Kons. 21 (1872). Mandlarnes förstoring gifver rösten ett obehagligt strupljud. Setterblad Mackenzie 154 (1887). Ibland har en hanfågel (bland kärrsnäpporna) stått helt nära .. givande från sig i hastig takt sitt drillande strupljud, try, try, ry ry. Rosenius SvFågl. 4: 207 (1933). Den danska ’stöten’ betecknas av många som ett strupljud. Östergren (1947). Sjögren TaStjärn. 62 (1957; frambringat av person under hjärtattack). —
(1 f) -LOCK. (strup- 1639 osv. strupa- 1538. strupe- c. 1635—1640) anat. bladformad broskbildning, fäst med sin nedre del i sköldbrosket o. utgörande struphuvudets översta del samt med uppgift att vid behov (i sht vid sväljning) gm struphuvudets upplyftande avstänga vägen från svalg till luftstrupe, epiglottis. VarRerV 5 (1538). Bolin VFöda 349 (1934).
(1 f) -LUNGSOT~02 l. ~20. (numera mindre br.) struptuberkulos. Collin Ordl. (1847). Östergren (1947). —
(1 f) -LÄTE. läte som alstra(t)s l. tycks ha alstrats i strupen; jfr -ljud. Rosenius SvFågl. 4: 167 (1933; om enkelbeckasinens läte). —
(1) -MASKSJUKA~020. veter. hos unga fåglar: sjukdom orsakad av en i luftstrupens slemhinna parasiterande lungmask, gapmasksjuka. BonnierLex. (1966). —
(1) -MIKROFON. (i fackspr.) mikrofon avsedd att placeras på strupen med sitt membran mot struphuvudet för att överföra dess vibrationer o. sålunda vidarebefordra tal (l. andra frambringade ljud), laryngofon. RadioteknOrdl. 32 (1944). IngHb. 1: 459 (1953; avsedd att utestänga buller). —
(1 g) -MONARK. (skämts., numera föga br.) om vinets gud, Bachus. Bellman (BellmS) 2: 41 (c. 1765, 1791). —
(1) -MUSKEL. anat. muskel i strupe(n). Hernquist Hästanat. 42 (1778; hos häst). Kjellgren Smar. 51 (1939; hos person). —
(1 g) -MYNNING. (numera föga br.) om matstrupens avslutning i munhålan, svalg, farynx. Möller (1790). Ahlman (1872). —
(1 f) -PIPNING. veter. pipande läte som uppstår gm att ena stämbandet blivit slappt o. vibrerar; jfr -huvud-pipande. 2SvUppslB 18: 881 (1950). —
(1) -PÅSE.
(1) -RAND. i sht veter. hos husdjur, om den undre, nedåt vända randen l. kanten av halsen. ARetzius hos Billing Hipp. 89 (1836; hos häst). BonnierKL 5: 330 (1924). —
-RÄNNA.
2) (numera bl. tillf.) till 1 g, om den ränna som matstrupen utgör. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 144 (hos idisslare). —
-RÖR.
1) (numera bl. tillf.) till 1 f, om det rör (se rör, sbst.3 5 a) som luftstrupen bildar; äv. med tanke på luftstrupen o. struphuvudet ss. medverkande vid röstbildningen (särsk. i uttr. låta upp sitt struprör, börja tala). Blanche Våln. 736 (1847). Bring Dante 137 (1913: lät .. upp).
2) (numera föga br.) till 1 g: strupsond. Dannström Hering 44 (1848; vid trumsjuka). 3NF 19: 676 (1933; vid trumsjuka). —
(1 f) -RÖST. (numera bl. tillf.) röst (se röst, sbst.3 1) som tycks bildas i strupen; jfr -stämma. Björkman (1889). Med mässande strupröst begynte han sjunga sin gamla vilda dryckesvisa. Larin Dikt. 169 (1908). Dessa underliga italienska strupröster. Stiernstedt Mitt 2: 173 (1930). —
(1, 1 f) -SJUK. som lider av strupsjukdom; äv. substantiverat. Wretlind Läk. 7: 44 (1899; i pl., substantiverat). —
(1 f) -SJUKA. med. äkta krupp, difteri; jfr stryp-sjuka. Wretlind Läk. 5: 33 (1897). IllSvOrdb. (1955). —
(1) -SJUKDOM~02 l. ~20. med. till strupe(n) lokaliserad sjukdom; jfr -sjuka o. hals-sjukdom. Hygiea 1872, s. 98. —
(1) -SKÄRA, -ning. skära av strupen på (ngn); i sht (fisk.) i fråga om rensning av (levande) fisk: göra ett snitt från undersidan av (fisk) vid gälarna o. intill ryggbenet. De beryktade strupskärningarne på 400 till 500 menniskor (i Buenos Aires under förra hälften av 1800-talet). Andersson Verldsoms. 1: 125 (1853). Hasslöf SvVästkustf. 353 (1949: strupskärning). —
(1, 1 f) -SNITT. snitt (se d. o. 1 (o. 2)) i strupe(n); i sht om operativt snitt, företrädesvis om sådant snitt företaget för att förhindra kvävning (t. ex. vid strupsjuka), trakeotomi. Helsov. 1888, s. 73 (om trakeotomi). Henry .. ålade sig sjelf tystnad genom ett strupsnitt. AB 30/11 1898, s. 3. DN(A) 1959, nr 124, s. 7 (om trakeotomi). —
(1 g) -SOND. veter. sond (se d. o. 2) avsedd att nedföras i foderstrupe hos idisslare för att bortföra gas o. d. (vid trumsjuka); jfr -rör 2. Tholander 1Ordl. (1850). Lundberg HusdjSj. 348 (1868). —
(1 (f)) -SPEGEL. (numera bl. tillf.) spegelinstrument för undersökning av strupe(n), laryngoskop; i sht: struphuvudsspegel; jfr -spekulum. Björling Klangf. 62 (1880). PT 1906, nr 152, s. 2. —
(1 f) -STÖT. (föga br.) i sg. best., om h-ljudet (som frambringas gm en luftstöt). Lyttkens Läsl. 38 (1883). —
(1, 1 f, g) -SVULST. (numera bl. mera tillf.) svulst på l. i strupe(n), i sht på l. i struphuvudet; förr särsk. om struma. Från samma orsak (dvs. otjänligt dricksvatten) herledes ock et slags strupswulster. Ödmann MPark 279 (1800). Wretlind Läk. 10: 258 (1902; om struma). —
(1, 1 f) -SÄCK. zool. hos vissa djurarter: i strupregionen befintlig säckliknande kroppshålighet; utom i a— c särsk. dels hos hanne av fregattfågel: dylik hålighet som blåses upp vid parningsceremonier, dels om det stora o. starkt tänjbara svalget hos vissa pelikanålar. Gravander Buffon 3: 157 (1806). Kruhs UndrV 705 (1884; hos pelikanål). Rosenius SvFågl. 4: 37 (1931; hos svart stork). För att tilldra sig uppmärksamhet blåser .. (praktfregattfågelns hanne) upp sin lysande röda strupsäck. DjurVärld 8: 288 (1960). särsk.
a) hos pelikan: mellan (den mycket stora) undernäbbens grenar placerad stor hudsäck (använd att samla föda i l. mata ungarna ur o. d.), näbbsäck; jfr -pung, -påse 1. Ödmann StrSaml. 3: 43 (1788).
b) hos vissa grodor: till luftstrupen kopplad hudsäck som medverkar till att öka ljudligheten o. längden av kväkandet. SvRike I. 2: 274 (1900; hos lövgrodehane).
c) hos vissa människoapor (i sht orangutanger): i strupregionen befintlig, till luftstrupen kopplad hålighet som medverkar till att öka ljudligheten o. längden av vissa läten (t. ex. orangutangens s. k. sång); ngn gg äv. i utvidgad anv., om liknande kroppshålighet hos människor med vissa yrken (t. ex. sångare l. böneutropare). FoFl. 1906, s. 83 (hos näsapa). DjurVärld 11: 539 (1960; äv. i utvidgad anv.). —
(1) -TAG. strupgrepp. Siwertz Sel. 2: 235 (1920). Försvar mot struptag (i jiujitsu). IdrIMar. 1935, s. 236. (En yngling) trängde sig in i lägenheten och tog struptag på den gamle mannen. MorgT 1948, nr 267, s. 5. När överhetens struptag om yttrandefriheten alltmer styvnade, gjorde (osv.). Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 77 (1969). —
(1) -TAGG-FENIG. (†) strupfenig; anträffat bl. i pl. substantiverat, om överfamiljen Jugulariformes. Rebau NatH 1: 550 (1879). —
(1 f) -TON. (dov l. djup l. skrovlig) röstton som tycks komma nedifrån strupen l. som beror på att strupen l. svalget dras samman; i sht förr äv.: guttural ton. Sånglära 3 (1814). ”Det går icke”, sade han i dystra struptoner. Hallström VilsnF 17 (1894). Den djupaste struptonen .. skall ljuda från ringduvorna. Rosenius SvFågl. 3: 301 (1930). 2SvUppslB 12: 399 (1949; om guttural ton). —
(1 f) -TUBERKULOS. med. tuberkulos i luftstrupe(n); företrädesvis om tuberkulos i struphuvud(et); jfr -lungsot, -tvinsot o. stryp-lungsot. Wretlind Läk. 7: 52 (1899). Svalg- och struptuberkulos. Af dessa är tuberkulosen i struphufvudet viktig. 2NF 30: 243 (1920). —
(1 f) -TUBERKULÖS. [jfr -tuberkulos] med. som lider av struptuberkulos; äv. substantiverat. Vården av de struptuberkulösa. Holmgren ÖronSj. 21 (1925). —
(1 g) -TÅNG. veter. tång avsedd att nedföras i foderstrupe(n), t. ex. för att borttaga främmande ämnen. Lundberg HusdjSj. 348 (1868). —
(1) -VEN. veter. hos häst o. nötkreatur: vid strupfåran befintlig ven, halsven, halsblodåder; jfr -åder. Billing Hipp. 205 (1836). —
(1 f) -VIRTUOSITET. (tillf.) virtuositet i användningen av struphuvudet vid sång. Jeanson (o. Rabe) 1: 139 (1927). —
(1 f, g) -ÄRM. (†) på nattskjorta: mer l. mindre rörformig (nedtill sammandragen) ärm. 6 st: något sletne Lärffts nattskjortor, med Strupärmar och Manschietter. 3Saml. 2: 138 (1763; i bouppteckning efter O. v. Dalin). —
(1 g) -ÖPPNING. särsk. (veter.): i nätmagen mynnande öppning från foderstrupen, övre magmun. Lundberg HusdjSj. 309 (1868).
B (†): STRUPA-LOCK, se A.
C (†): STRUPE-KNUT, -KÖRTEL, -LOCK, se A.
-STRUPIG, adj. som har så l. så beskaffad (i sht så l. så färgad) strupe (jfr -strupad); ss. senare led i ssgr. jfr grå-, rubin-, röd-strupig m. fl.
Spalt S 12787 band 31, 1991