Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STRÅK strå4k, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
1) i sht mus. stråkdrag; äv. bildl. Et stråk på fiolen. Sahlstedt (1773). En krokig linia emellan tvenne noter, som stå på samma rum, sammanbinder dem, så att de uthållas utan särskilta anslag eller stråk. Mecklin BegTonk. 22 (1802). Första musikanten. Hwad will du ge osz? Petter. Inga pengar, det försäkrar jag; men ett stråk med denna stråken. (drar wärjan). Hagberg Shaksp. 10: 246 (1850). Hedlund Fiolsp. 14 (1899). — jfr AN-, DARR-, HARP-, NED-, UPP-STRÅK.
2) mus. sätt att utföra stråkdrag, stråkföring. Lindfors (1824). Brahmssonaten klingade förträffligt på Karpes violin, och man gladdes genomgående åt hans ypperliga stråk och fingersättningsfrasering. SDS 1943, nr 47, s. 9. — jfr AN-, DARR-, HARP-, NED-, UPP-STRÅK.
3) i utvidgad anv. av 1: (åstadkommande av) ljud av (ett flertal mer l. mindre samtidiga) stråkdrag. Där hörs stråket av fiolerna. Benedictsson 7: 18 (1883).
4) (mera tillf.) sammanfattande, om (alla slag av) stråkinstrument (i sht med tanke på deras inneboende musikaliska möjligheter). Känsla för stråk, kunnande om stråkinstrumentens möjligheter, besitter Josef Vlach mer än de flesta i kraft av en enorm erfarenhet som musiker: violinsolist, konsertmästare, primarie, pedagog. GbgP 8/11 1985, s. 35.
(3) -MASKIN. (mera tillf.) med klaviatur försedd maskin för åstadkommande av syntetiskt elektroniskt ljud avsett att skapa illusion av ljudet från orkesters stråkinstrument (inom populärmusiken numera oftast ersatt av synt). 2SohlmanMusiklex. 5: 504 (1979). —
Spalt S 12890 band 31, 1993