Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRIKA spri3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. sprika; jfr nor. dial. sprikja, spärra l. spreta ut, svälla, ävensom sv. dial. spreka (se SPREKA), spriken, utspänd l. sträckt (från varandra), nor. dial. sprik, utspänd, sprikjen, svällande, frisk o. livlig; sannol. besläktat med gr. σφριγάω, sväller; till en utvidgning av den rot som med annan utvidgning föreligger i SPREDA]
(i vissa trakter bygdemålsfärgat) spreta (se SPRETA, v. 1); äv.: spretigt peka (uppåt); jfr SPREKA. Alltid var han då glad och munter, gick för det mästa och sprikade med utsträckta fingrar i bakfickorna, gnolade smått och (osv.). KarlstT 1895, nr 1714, s. 3. De fem sprikande fingrarna. Strix 1917, nr 14, s. 6. De sprikade med tårna. Randel Karlf. 79 (1918). Då vek svågern. Han vek huvudet bakåt från kaffe och allt. Hans haka sprikade uppåt. Carlsson ÄlvTimm. 27 (1949).
Särsk. förb.: SPRIKA UT10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spreta ut. Karlarna rodde så att årorna bågnade och så att hakorna sprikade rakt ut, men (osv.). Vi 1948, nr 49, s. 6.

 

Spalt S 10051 band 29, 1985

Webbansvarig