Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRIKA spri3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter bygdemålsfärgat) spreta (se SPRETA, v. 1); äv.: spretigt peka (uppåt); jfr SPREKA. Alltid var han då glad och munter, gick för det mästa och sprikade med utsträckta fingrar i bakfickorna, gnolade smått och (osv.). KarlstT 1895, nr 1714, s. 3. De fem sprikande fingrarna. Strix 1917, nr 14, s. 6. De sprikade med tårna. Randel Karlf. 79 (1918). Då vek svågern. Han vek huvudet bakåt från kaffe och allt. Hans haka sprikade uppåt. Carlsson ÄlvTimm. 27 (1949).
Spalt S 10051 band 29, 1985