Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKINNARE ʃin3are2, om person m., om djur m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. = (RA I. 1: 248 (1539: skinnere) osv.) ((†) -ara G1R 1: 242 (1524), RA I. 1: 494 (1546)).
I. person (man) som (yrkesmässigt) bereder skinn l. förfärdigar (o. idkar handel med) varor av skinn (jfr GARVARE, BUNTMAKARE, KÖRSNÄR); i fråga om nutida förh. företrädesvis om person (man) verksam inom skinnhanteringen i Malung; i fråga om ä. förh. äv. om utlärd arbetare (gesäll) i skinnarlag lett av en mästare. E(r)ic Japs(on) ski(n)n(ere). SthmSkotteb. 3: 169 (1521). Aff ruge och Vlle-Skin (dvs. skinn med ragg l. ull) eller Pelterijer .. bereeda Skinnare eller Körtznärer, allehanda Foderwärck til Kläder, Myssor, Wantar, Muffar, etc. Risingh KiöpH 93 (1669). Skinnare taga .. (med alun) håret af hudar, och berede härmed de finaste skinnen. Linné Stenr. 43 (c. 1747). (Sjubb-)Skinnen komma i stor myckenhet ifrån America, och säljas af Skinnare, hvaraf de mäste Böndernes mössor hos oss äro fordrade. VetAH 1747, s. 288. Malungs Skinnare .. följas åt (på sina vandringar) några tillsammans i sina wissa Soknar, der de bereda skinn, och förfärdiga Allmogens ludna kläder, emot kostens undfående och wedergällning i pengar eller skinn, hwilka senare de äfwen hemföra at förarbeta. Hülphers Dal. 278 (1762). Ett skinnarlag (av vandrande skinnare från Malung) bestod av minst tre man, mästaren, skinnaren eller gesällen samt en ”blötpojke”. Furuskog VLand 259 (1943). Moccajacka .. från en av landets bästa skinnare. GHT 1961, nr 289, s. 11 (i annons).
1) (numera mindre br.) motsv. SKINNA, v. 1: person (man) som flår djur; förr äv. = AVDRAGARE slutet. Dähnert 272 (1746). Håfwet (i Wien har) låtit göra kunnigt .. (bl. a.) at .. (preussarna) låtit de döda (krigsfångarna) ligga obegrafne i flere dagar, då Skinnaren gräft dem neder. PT 1758, nr 51, s. 2. (Sv.) Skinnare .. (lat.) excoriator; detractor cutis morticinorum. Lindfors (1824). (Vi anställde) fem skinnare under omedelbart befäl av konservatorn. Wilhelm Dvärg. 28 (1922). IllSvOrdb. (1964).
2) motsv. SKINNA, v. 2 a, om person (man) som skinnar ngn l. ngra; särsk. om person som tar oskäligt betalt l. skörtar upp folk, stundom: ockrare, procentare; i sht förr äv. i (det tautologiska) uttr. skinnare och skavare (jfr SKAVARE 3). Tilförende, mäden lendzmenn och andre för:te edre röffvere och skinnere haffve upburith skattenn, sig siälffve fast mere tilgode ähnn osz. G1R 28: 278 (1558). (Caligula) bleff .. en sådan Skinnare och Plågare, at han på sidlychtonne bleff ihiälslagen. Schroderus Os. 1: 36 (1635; lat. orig.: rapax). Slösare snart förtär, hvad länge en skinnare samlat. Nicander GSann. 111 (1767). Två Jägare (man vet, at skryta och at ljuga / Är deras första läro-spån) / Ej ägde annan pant (än skrytet) hvarmed de kunde truga / En gammal Skinnare at göra dem et lån. GFGyllenborg Vitt. 2: 215 (1795). Nu först sände (gesällen) den räkning jag länge begjärdt som den ogudaktige skinnaren upfördt till 20 RD Banco för blotta arbetet. Fatab. 1953, s. 13 (1822). Dahllöf SagÄv. 2: 9 (1922). — jfr BOND-, FOLK-, STOR-SKINNARE.
3) [eg. bildl. anv. av 1, med tanke på hudavdragarens syssla att gräva ned döda kroppar; benämningen given med syftning närmast på släktet Necrophorus Fabr. (se DÖD-GRÄVARE 2)] entomol. skinnarbagge. Retzius Djurr. 81 (1772). Thomson Insect. 40 (1862). (Stuxberg o.) Floderus 3: 331 (1904).
(II 3) -BAGGE. entomol. skalbagge tillhörande familjen Silphidæ, asbagge; numera ofta i inskränktare anv., om skalbagge tillhörande en grupp bestående av släktena Silpha Lin., Phosphuga Leach, Blitophaga Reitt. o. närstående släkten (men med frånskiljande av bl. a. släktet Necrophorus Fabr., dödgrävare); i pl. äv. om familjen resp. gruppen; förr äv. ss. benämning på skalbaggen Phosphuga atrata Lin., numera kallad svart(a) l. svartglänsande skinnarbagge(n). Gulhårig(a) skinnarbagge(n), skalbaggen Blitophaga opaca Lin. Holmgren Skadeinsekt. 20 (1873; ss. benämning på Ph. atrata). Hellström NorrlJordbr. 355 (1917: Gulhåriga). Därs. (: Svarta). 4Brehm 13: 282 (1930; äv. i pl., om familjen). Därs. 284 (: svartglänsande). DjurVärld 3: 181 (1963; äv. i pl., om gruppen). —
-DRÄNG. [fsv. skinnara dränger] (numera bl. i skildring av ä. förh.) biträde åt skinnare; jfr dräng 2. VadstKlUppbB 31 (1542). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA. (numera bl. tillf.) färg använd vid skinnberedning. TullbSthm 5/6 1571 (: Skinner(e) ferge). —
-GUBBE. (i vissa trakter, om ä. förh.) om ledare för (mästare i) ett (kringvandrande) skinnarlag. OBannbers hos Levander DalBondek. 2: 233 (1944). —
-KNIV.
1) (numera i sht i vissa trakter, företrädesvis om ä. förh.) till I: kniv för avhåring (o. tillskärning) av skinn; jfr skinnberedar-kniv. TullbSthm 17/5 1582. OBannbers hos Levander DalBondek. 2: 251 (1944).
2) [jfr liknande anv. av t. schindermesser] (numera bl. tillf.) till II 2; bildl., om skinnande l. egenskapen att vara skinnare, tänkt ss. en kniv. När Diefwulen hafwer medh Girigheetz-Yxen, och Skinnare-Knijfwen, hugget ifrån en Rijkan alla Fromheetz och Barmhertigheetz Grenar, så bär han ingen Frucht meer. EElai AOlofsdr C 1 a (1652). —
-LAG. (i sht i vissa trakter, om ä. förh.) (kringvandrande) arbetslag av skinnare; jfr -verk. Furuskog VLand 259 (1943). —
-LOPP(ET). sport. om det av Malungs idrottsförening anordnade årliga skidlopp vars priser helt l. till stor del skänkas av skinnare l. utgöras av skinnvaror. IdrBl. 1926, nr 21, s. 5. —
(II 2) -MAN. (-ar-) (†) = skinnare II 2. NVedboDomb. Vårt. 1698 (: Skinner man; ss. smädenamn på ”kronobefallningsman”). —
-MÅL. (i sht förr) om hemligt språk som urspr. användes av kringresande skinnare (i sht från Malung); jfr -språk. Mahlungs Skinnarmåhl. Näsman HistLingvDal. 5 (1733). Malungs skinnarmål, hvars viktigaste bildningsprincip var den, att tvåstafviga ords stafvelser bytte plats, t. e. Ramo för Mora, kimi för miki ’mycket’. Noreen VS 1: 40 (1903). Landsm. IV. 5: 4 (1926). —
-NÅL. [sv. dial. skinnarnål] (numera i sht i vissa trakter, företrädesvis i skildring av ä. förh.) (trekantig) nål för skinnsömnad. TullbSthm 4/9 1543. —
(II 2) -PRIS. pris som skinnare begär, mycket högt pris, rövarpris. Eurén Yeats GrevCathl. 19 (1923). —
-SKRÅ. [fsv. skinnara skra] (förr) skinnares skrå (hantverksämbete); äv.: stadga (skråordning) för sådant skrå. Skråordn. 263 (1589: skinnare skråd; om skråordning). —
-SÖM. [jfr t. kürschnernaht, eng. glover’s suture, fr. suture du pelletier, nylat. sutura pellionum; suturen påminner om söm använd vid skinnsömnad] (numera mindre br.) fortlöpande kirurgisk sutur. SvMerc. 6: 220 (1760). Meyerson SerafimInstr. 23 (1952). —
-UGN. (numera bl. tillf.) till skinnares verkstad (l. bostad) hörande ugn. VadstKlUppbB 44 (1545). —
-VIDJA. (förr) mer l. mindre halvcirkelformigt redskap (urspr. bestående av en vidja l. förfärdigat av trä, senare förfärdigat av järn) som brukade fästas i en vägg o. genom vilket skinn drogos efter räckningen för att befrias från ojämnheter o. bli mjuka; jfr -ring, skinn-ring o. skinn-vidja. NVedboDomb. Vårt. 1786, § 78 (: Skinare wedja). Meyerson VapArboga 74 (1939; om ä. förh.). jfr: Itt skinnare iern och vidhio. BtFinlH 3: 237 (1549; möjl. icke ssg). —
-ÄMBETE~020. [fsv. skinnara ämbite] skinnares yrke l. hantverk; äv. (o. numera bl., om ä. förh.): skinnares skrå (hantverksämbete). SthmÄmbetsb. 1: 238 (1544). Tillstånd för hustru Valborg Staffansdotter bruka skinnareembetet och vara frij för stadzens tunga. G1R 29: 774 (1560). Twenne Mestare af Skinnare-Embetet. BoupptSthm 1676, s. 1407 b.
Spalt S 4121 band 26, 1971