Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKALK skal4k, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (G1R 2: 70 (1525) osv.) ((†) -a G1R 1: 263 (1524); -e SvTr. 4: 29 (1522); -er ÄARäfst 161 (1596), KongaDombRenov. 1626).
1) (†) tjänare. Man må så lenge fyra en skalk, at han menar sigh wara en Herre. SvOrds. B 6 a (1604). Ihre (1769). — jfr ÖGNA-SKALK.
2) person som handlar l. beter sig skurkaktigt l. gement l. illistigt l. bedrägligt l. begår skurkstreck l. (i ond avsikt) spelar ngn fula spratt l. narras l. lurar ngn, skurk, bov, skälm, kanalje; missdådare, ogärningsman; bedragare, ”räv” o. d.; äv. bildl.; numera bl. ålderdomligt, företrädesvis i a α o. b; jfr 3. SvTr. 4: 29 (1522). The största skalkar och tyranner som werlden någhon tijdh hafft haffuer, som äre, Nero Claudius Caligula etc. OPetri 1: 344 (1528). Effter och att vthi Bergzlagen .. ofta fans monge skalkar och Boffuar, som myckyt öffuerwåldh giorde. NoraskogArk. 5: 131 (1621). Förrymda munkar, mandråpare och andra skalkar. Strinnholm Hist. 4: 197 (1852). För att skalkar och ogärningsmän skulle bli straffade. Ljungquist NDacke 134 (1927). — jfr HUVUD-, KRODAN-SKALK. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (av vilka endast ett mindre antal anföres nedan). Jw större skalcker, iw bättre lycka. PErici Musæus 1: 9 a (1582). Antingen Skalcken sitter eller ståår, så är han i Dagh så godh som i gåår. Grubb 29 (1665). Penningen är en skalck. Dens. 535. När twå skalkar träta / får bonden sin oxe igen. Nordencrantz Arc. 82 (1730). Iu närmer Rom, ju större skalck. Scherping Cober 2: 331 (1737). Ingen skalk är så förslagen, att icke själv han blir bedragen. Ström SvenskOrdspr. 163 (1926). — särsk.
α) (numera bl. med skämtsam prägel) i uttr. om skalkar locka dig, så följ (dem) icke! o. d., låt dig icke lockas av personer som vilja förleda dig till att handla orätt l. göra något galet! Om skalckar locka tigh, så fölgh icke. Ordspr. 1: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1703). SvHandordb. (1966).
b) i uttr. arg skalk, stor skurk; jfr 4 slutet o. ARG, adj. 7 a α slutet. Någhra argha skalkar lösz partij. Apg. 17: 5 (NT 1526; Bib. 1917: dåligt folk). The ogudhachtighe argha skalkar äro. Psalt. 36: 2 (Bib. 1541). Hur gjorden J, arge skalkar, i Peder Gumses gård? Ert folk sköflade gården. Topelius Fält. 1: 149 (1853). Östergren (1939).
c) ss. (jämförelsevis starkt nedsättande) tillmäle (jfr 4); särsk. i uttr. din skalk, din skurk (förr äv. ss. subj.: du din skurk l. bedragare l. lögnare l. dyl.). Tu skalk och bowe. 1Sam. 20: 30 (Bib. 1541). Then annan kallar oqwämdz ordh .. ssåsom är skalck eller prackare bote i Embethet iij marc. Skråordn. 236 (1545). Xantus .. sadhe til Esopum, sadhe icke tin skalk, at tu icke sågh här mher än ena människio vppå Torget? Hwij seer iagh här nu så många? Balck Es. 42 (1603). Ja, tin Skalcker intet troor Jag Tigh. Chronander Bel. K 1 a (1649).
d) (numera föga br.) ss. beteckning för ngt skurkaktigt l. skurkaktighet o. d., ofta mer l. mindre klart tänkt ss. ett självständigt väsen som finnes hos l. bor inom ngn. Voigt Alm. 1670, s. 6. Största delen aff .. (passlösa främlingar) hafwa en skalck medh sigh i Barmen. Gezelius PerbrCom. D 4 b (1673). Tuchtans miuka ris bör drifwa skalken vt. Kolmodin QvSp. 1: 327 (1732). Jag hade på tungan att säga honom, jag syndare, att ”Gud märker skalken”. Wester Lěskov FörseglÄng. 43 (1928). — jfr RÄVE-SKALK. — särsk.
α) [jfr mlt. den schalk achter den ōren hebben, t. einen schalk hinter den ohren haben] i uttr. ha en skalk l. skalken bak(om) örat o. d., ha en ”räv” l. skälm bakom örat, vara illistig o. d.; delvis med anslutning äv. till 3. Dhet tysta folket haar skalcken baak Örat. Grubb 401 (1665). Jag kan wara söt i Truten, som mången anseenlig Man ibland osz, och ändå ha en Skalk bak Örat. Dalin Arg. 2: nr 8, s. 2 (1734). För ögonblicket sitter .. (K. XII under vistelsen vid Bender) i matsalen och läser Corneille, men han har en skalk bakom hvardera örat. Heidenstam Karol. 2: 87 (1898). Östergren (1939; ”mindre vanl.”).
β) [jfr d. skjule l. dølge skalken, t. den schalk verbergen] (†) i uttr. ngn (för)döljer l. borgar l. skyler l. förställer sin skalk l. skalken, skalken döljer sig o. d., betecknande att ngn döljer l. maskerar sin skurkaktighet l. sina onda avsikter l. är skurkaktig utan att det syns på honom. Schroderus JMCr. 249 (1620). Stilla folcket kan och döllia skalken. Grubb 832 (1665). Rudbeckius Luther Cat. 123 (1667: sin Skalck borga). Ändock han sigh vthgifwer för en andelig person .. så är han likwäl intet annat än en .. förklädd Förste: som vnder en prestekappa och munckekiortell sin skalk, och werldzliga regemente fördöljer. Isogæus Segersk. 211 (c. 1700). Skalcken döllier sig eij länge, / Raasar fram i fullan flänge. Celsius Ordspr. 12: 59 (1714). Lycka, ros, och ära följer den, / Som endast lärt, sin skalk med slughet at förställa. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Hwad rår han derföre, at han ej kan så wäl dölja och skyla sin Skalk, som de andre? Weise 1: 137 (1769).
γ) [jfr d. skalken stikker (i) ham, mlt. sik den schalk stēken lāten] (†) i uttr. skalken sticker ngn l. ngn stinger sig i skalken, skurkaktigheten l. lusten att spela ngn fula spratt o. d. ansätter ngn, ngn är skurkaktig o. d. Wij giffue eder tiil kenne. hurvledes thenne knecther oc baadzmen stinga siich i skalken. G1R 1: 99 (1523). På ändalychtenne tå skalken och kätian, sticker them (dvs. furstarnas hästar), läggia the sin Herra nedher på wallen. Balck Es. 239 (1603). Skalken sticker honom. Grubb 719 (1665).
δ) (†) i uttr. det ligger l. sticker en skalk under, det ligger något skumt l. rackartyg bakom. Ther ligger en skalk under. Lind (1749; under tück). Dät stikker en skalk därunder. Schultze Ordb. 4187 (c. 1755).
ε) (†) i uttr. skalken ligger i ngns åtgärd, ngn företager sig ngt på grund av skurkaktighet l. i ond avsikt. Bellman (BellmS) 10: 185 (1789).
e) [jfr d] (†) i uttr. binda l. vinda l. slå sig i en skalk, ge sig till att begå skurkaktiga handlingar l. uppträda ss. en skurk l. bli skurkaktig. G1R 6: 119 (1529: haffwer .. bundit sig wdi en skalk). Wore Båszmen ock Bysseskytter, plege ee som offtest .. winde sziig vdij en schalk, Görendis stortt myterij bland hopen. Därs. 12: 117 (1538). Tå .. (Hatto) bleff Biskop vthi Mentz, slogh han sigh i en Skalk och stifftade myckit ont. Schroderus Os. 2: 550 (1635).
3) (i sht i vitter stil) person som (närmast utan ond avsikt, väsentligen i syfte att roa sig l. andra) spelar folk (jämförelsevis oskyldiga) spratt l. skojar med l. lurar ngn l. hittar på hyss l. upptåg l. skämtar o. dyl. l. har benägenhet att handla på ett sådant sätt, skojare, skälm, spjuver, filur, lurifax; upptågsmakare, skämtare; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 2. Kärleken är en skalck. Grubb 596 (1665). Astrild som en Skalk, kan intet vthan smila. Lucidor (SVS) 221 (1672). Däd blefwe mig förlångt, att Ett bland Tusend nämna / Aff alla Vptåg såm dän lilla Skalken (dvs. Cupido) giort. IBörk (1689) i SkrVSocLd 20: 30. Ack! vet du, han har spelt oss et litet spratt, som är lustigt, qvickt, eget, Ah! det är en stor skalk! Björn Vestind. 61 (1791). Det sägs han (dvs. farfarsfar) var en karlakarl / men ock en vinman och en skalk. Karlfeldt FridVis. 29 (1898). (Till) Eulenspiegel .. typ för skalkar och upptågsmakare. 3NF 6: 1149 (1927). — särsk. ss. beteckning för skälmskhet l. spjuveraktighet l. skämtsamhet l. benägenhet för upptåg l. spratt l. hyss o. d., ofta mer l. mindre klart tänkt ss. ett självständigt väsen som finnes hos l. bor inom ngn. Herr Adolf .. (var) aktad i orten, / Ogift, knarrig och sur, men med skalken så ofta på läppen. Wirsén Vint. 236 (1890). Allvarlig var alltid .. (V. E. Svedelius’) håg, men skalken fanns bredvid allvaret. LVetA IV. 4: 8 (1904, 1909). Skalken är inte långa stunder borta, när Pelle Ödman berättar. TSvLärov. 1940, s. 18. särsk. α) i vissa uttr. som beteckna att uttrycket i ngns ögon vittnar om skälmskhet l. spjuveraktighet l. skämtsamhet, ofta använda för att beteckna att ngn vid ifrågavarande tillfälle l. i allm. är skälmsk l. spjuveraktig l. skämtsam o. d., t. ex. ha en skalk l. skalken i ögat, en skalk spelar l. leker i l. tittar fram l. lyser ur ngns ögon, säga l. göra ngt med skalken i ögat, en skalk gömmer sig l. lurar i ngns blick. Hvad hon har vacker mun! jag såg i hvarje veck / Hur skalken döljde sig och up i ögat geck. GFGyllenborg Vitt. 1: 107 (1759, 1795). En ärbar prästdotter ifrån landet .. som ändå hade sin lilla skalk i ögat. MoB 2: 148 (1797). I de ljusgrå ögonen spelade alltid den godmodiga skalken. Wetterhoff Skog 2: 207 (1887). Det tittade en skalk fram ur de små plirande ögonen. Fahlcrantz Kyrkoh. 114 (1907). General Eugenio Martinez kallas Mexikos Foch … (Jag) kallade honom Mexikos Hindenburg. Själv medgav den åldrige kämpen med skalken i ögat att han föredrog min liknelse. Lilius VildKrigMex. 139 (1925). β) (†) i sg. obest. utan föregående obest. artikel l. annan attributiv bestämning; särsk. i uttr. full av l. med skalk. Full med skalk. Serenius Nnn 4 b (1734). Wallenberg (SVS) 1: 318 (1771: full af skalk). I de små djupt liggande ljusblå ögonen bodde på en gång vänlighet och skalk. Crusenstolpe CJ 1: 11 (1845); jfr α.
4) (i sht i vitter stil) i anv. med anslutning till såväl 2 som 3, ss. en mer l. mindre skämtsam personbeteckning, särsk. ss. ett tillmäle använt ss. uttryck för ömhet, stundom uppskattning, stundom en icke alltför allvarligt menad förebråelse: bov (se d. o. 1 c), skälm, rackare, kanalje (se d. o. 2 c); särsk. i uttr. din skalk, din skälm; jfr 2 c. Du lilla skalk. Serenius Aaa 4 b (1734). Lilla skalk! at föra / Skämt och löje, är ert (dvs. den unga Claudines) sätt. Envallsson Hofsl. 12 (1786). Din skalk! nu är du fullärd, och jag ser, / Att du ej tarfvar undervisning mer. Braun Bror 135 (1846). Östergren (1939). — särsk. [jfr 2 b] (mera tillf.) i uttr. arg skalk; äv. bildl. Almqvist 153 (1842). Fröding NDikt. 9 (1894; i pl., om ögon).
-HJÄRTA. (skalk- 1805—1847. skalka- 1664. skalke- 1732) [jfr t. schalksherz] (†)
1) till 2: ondskefullt l. skurkaktigt hjärta l. sinnelag. Kempe Proberugn A 4 b (1664). Meurman (1847).
-HOP. (skalk- 1528—1533. skalka- 1525—1695. skalke- 1526—1542) [fsv. skalka hoper] (†) hop l. liga av skurkar l. ogärningsmän o. d. G1R 2: 210 (1525). Ps. 1695, 23: 3. —
-STRECK. [jfr t. schalksstreich] (numera bl. ngn gg, arkaiserande)
1) till 2, = -stycke 1. Nordmann FinnMellSv. 43 (cit. fr. 1624). Skalkstrek straffe man hårdt, men lögnen straffe man hårdast. Nicander GSann. 6 (1766). IllSvOrdb. (1964).
2) till 3, = -stycke 2. SvLitTidn. 1813, sp. 362. Han förstår sig på skalkstreck som Till Eulenspiegel. Johanson SpeglL 252 (1910, 1926). IllSvOrdb. (1964). —
-STYCKE. (skalk- 1635—1964. skalka- 1536—1771. skalke- 1537—1795) [jfr t. schalksstück] (numera bl. ngn gg, arkaiserande)
1) till 2: gemen l. skurkaktig handling, fult spratt l. trick l. knep, skurkstreck; ogärning, illdåd; rackartyg, ofog; skurkaktighet o. d.; särsk. i uttr. göra (äv. öva l. bruka) skalkstycken, förr äv. ha skalkstycken före; jfr 2. Psalt. 41: 9 (öv. 1536). Szå bruge szame Smålenninge monge och åtskijllelige skalke stycker, både i ene motte och andre, skiute och slå then ene jnbyrdis i hiell, effter then annen. G1R 11: 242 (1537). The äro ilfundighe och haffua listugh skalkastycke före. Psalt. 64: 7 (Bib. 1541). (I en uppgift om storleken av en post koppar användes ordet) omtrent. Dedh ordet fins ickie uthi oprichtighe räkningar, uthan är ett lock, som ett skalkstyckie skyles und(er). Man lährer medhan man lef(ve)r. KamKollP 1: 49 (1636). Sadhes att en ståck skulle förfärdigas til at sättia dhem uthi, som giöra oliud och skalckestycken i kyrkian. KulturbVg. 2: 25 (1689). Det är ock sannerliga et af de skalka-stycken, som .. (djävulen) öfwar, at han hemliga smyger sig in, såsom en orm, och i förstone ställer sig söt och wänlig. Borg Luther 1: 503 (1753). Rosenius Bud 6 (1858). IllSvOrdb. (1964). särsk. (†) i uttr. göra skalkstycken på ngt, av illvilja l. för att spela ngn ett fult spratt o. d. göra åverkan på ngt l. skada ngt. Jachop gaa skomaker (dvs. kringvandrande skomakare) .. haffuer varitt j boringh för en sin suen, som haff(uer) giordh å werkan och skalkastycken på 4 par sko för Peder Börgesson. TbLödöse 562 (1620).
2) till 3: (närmast utan ond avsikt, väsentligen i syfte att roa sig l. andra begången) handling varigm ngn spelar ngn ett (jämförelsevis oskyldigt) spratt l. skojar med l. lurar ngn, skälmstycke, narrstreck, hyss, puts, skoj, upptåg, skämt o. d.; särsk. i uttr. spela l. göra (ngn) ett skalkstycke, äv. öva skalkstycken; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1. När du (dvs. Cupido) dijn’ Skalckstyck’ öfwar. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Jag måste berätta dig, min Läsare, hwilket skalkstycke Herr Ehrenmenvet och Patriot giorde mig i Fredags morgon. Dalin Arg. 1: 91 (1733, 1754). GT 1787, nr 48, s. 4 (: skalkstycket, man spelat honom). (Järta) gräfde ur citronerna; men fogade skalen så skickligt tillsammans, att Baron Rosenhane, som ej blef varse skalkstycket .. hastigt .. grep uti citronen .. (o.) bitarna af skalet föllo omkring honom. Crusenstolpe CJ 1: 324 (1845). IllSvOrdb. (1964). —
(3, 4) -UNGE. (numera bl. ngn gg) skälmunge; särsk. ss. ett skämtsamt tillmäle. Se hit, din skalkunge. Björn DygdYngl. 51 (1794). Törnblom Murvl. 85 (1918). —
-ÖGA. (skalk- 1785—1917. skalka- 1800) [fsv. skalka ögha; jfr mlt. schalkesōge, t. schalksauge]
1) (†) till 2: en skurks öga, skurkaktigt l. ondskefullt l. illistigt öga. Nordforss (1805). Lindfors (1824). Meurman (1847); möjl. äv. till 3.
2) (†) till 2 l. 3, i pl., om ögon som ha nedsatt synförmåga (o. på grund därav äro bedrägliga). MoB 2: 187 (1800).
3) (numera bl. tillf.) till 3: en skälms öga, skälmaktigt l. skälmskt öga. Djupt under de svarta brynen i hans svartsvanduniga ansikte glittrade ett par svarta skalkögon. Lundegård DrMarg. 2: 57 (1906). Johansson RödaHuv. 2—3: 28 (1917).
4) (†) i oeg. anv. av 1 l. 3, ss. ett skämtsamt tillmäle: skälm o. d. Du (dvs. Susanna) vet väl, dit skalköga, at jag törs intet töras. Pilgren FigBröll. 15 (1785). —
(3) -ÖGD, p. adj. [jfr t. schalksäugig] (numera bl. tillf.) som har skälmska ögon. Sturzen-Becker SvSkönl. 1 (1845).
B (utom i -skjul numera bl. arkaiserande): SKALKA-FUND. [jfr mlt. schalkesvunt] (†) skurkstreck. Forsius Fosz 84 (1621). —
-HJÄRTA, -HOP, se A. —
-HUD, se C. —
-MAT. (†) När man oförwarandes släpper något vhr händerna, dhet man haar ärnadt en godh wän; Så plägar man skiämptzwijs säya: Skalka maater i skarn (dvs. i lorten). Grubb 720 (1665); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-MUN. (skalka- 1597—1910. skalke- 1561) [fsv. skalka munder; jfr t. schalksmund] (numera bl. ngn gg) om en skurks l. illistig persons mun; företrädesvis i uttr. som beteckna att ngn använder l. brukar använda illistigt l. ondskefullt l. otillbörligt tal o. d. (Daljunkaren) hade och en skalke mun till att tala medh. Svart G1 105 (1561). Heidenstam Svensk. 2: 33 (1910; om förh. på 1500-talet). —
-PAR. [fsv. skalka par; jfr ä. d. skalkepar] (†) skurkstreck, illistigt l. fult trick o. d. Swedberg Schibb. 366 (1716). —
-PUNG. [jfr ä. d. skalkepung] (†) en skurks penningpung l. börs. Gull, blijr fulle Gull, fast dhet ligger i en skalcka pung. Grubb 283 (1665). —
-PUTS, se C. —
-RÅD. (skalka- 1541—1564. skalke- 1651) [jfr t. schalksrat] (†) skurkaktig(t) l. illistig(t) råd l. plan; äv. i uttr. med ett skalkaråd och samtycke, betecknande att två l. flera personer varit med om att besluta o. samtyckt till ett visst skurkstreck l. en viss ogärning. Nah. 1: 11 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1703). The hade alle med itt skalcka rådh och samtycke, med berådt modh slagett löss Larsse Olssons fiskabått. BtFinlH 2: 173 (1564). Arvidi 38 (1651). —
(2 l. 3) -SED, sbst.1, m. (†) sed att spela folk spratt l. dyl. Tu glömer ey tin skalka seedh. Chronander Surge C 5 b (1647). —
-SKJUL, se C. —
-SKOLA. [jfr d. skalkeskole] (†) om plats där man bedriver l. lär sig skurkstreck o. d. PJGothus Luther Sät H 7 b (1593). —
-SNED. [jfr d. skalkesned] (†) skurkstreck, ogärning; list o. d. Någon tidh tilförenne, begick .. (konung Götrik) ett skalkasned. Schroderus JMCr. 479 (1620). Llÿck uäll funne dee (dvs. grekerna) på ett skallka snedh / och gÿorde en hästt uttaf .. tträ och uedh. Visb. 1: 391 (c. 1621); jfr Därs. 366 (c. 1657: Skalka Seedh; felaktigt för Skalka Snedh). —
-STOL. (†) om domstol som fäller orätta domar l. utgör ett redskap för ondska o. d. Psalt. 94: 20 (öv. 1536). —
-STYCKE, se A. —
-ÖGA, se A. —
-ÖRA. [jfr t. schalksohr, om en som låtsas vara döv] (†) i uttr. lyda till med skalkaöron, (i avsikt att lura ngn) låtsas vara döv. Syr. 19: 24 (öv. 1536; ännu i Bib. 1703).
C (utom i -skjul numera bl. arkaiserande): SKALKE-BREV. [jfr ä. d. skalkebrev] (ngn gg i skildring av ä. förh.) skrivelse varigm person som begått en grövre förseelse förklarades för en skurk o. utstöttes ur det samfund l. skrå han tillhörde; jfr skymf-brev. SvFolket 4: 207 (1939). —
-HJÄRTA, -HOP, se A. —
-HUD. (skalka- 1582—1614. skalke- 1732) [jfr t. schalkshaut] (†) en skurks hud l. hud inom vilken det bor en skurk. PErici Musæus 4: 52 a (1582). Kolmodin QvSp. 1: 596 (1732). —
-MUN, se B. —
-PRAKTIK. [jfr ä. d. skalkepraktik] (†) skurkstreck, fult trick o. d. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 55 (i handl. fr. 1539). —
-PUTS. (skalka- 1611. skalke- 1619—1654) [jfr d. skalkepuds] (†) elakt l. fult spratt, skurkstreck o. d. GullbgDomb. 1/10 1611. Olsson Herdam. 2: 247 (i handl. fr. 1654). —
-RÅD, se B. —
-SKJUL. (skalka- 1954 osv. skalke- 1917 osv.) [efter d. skalkeskjul] (i vitter stil) eg.: ngt som döljer l. skyler en skurk; om ngt bakom vilket ngn döljer sin rätta (onda) natur l. sina verkliga (fientliga) känslor l. (förkastliga) åsikter l. (onda) avsikter o. d.; särsk. i uttr. ngt är ett skalkeskjul för ngn l. ngt, ngt är en täckmantel för ngn l. ngt, särsk. för skurkaktig l. ond person resp. ngt skurkaktigt l. gement l. förkastligt. SvLösen 1917, s. 34. En ”vetenskaplig rasteori”, som blivit ett skalkeskjul för allsköns vidskeplig fanatism och medveten demagogi. SvD(B) 1943, nr 303, s. 4. —
-SPEL. (†) om skurkaktigt beteende. Landsm. 6: CXV (1583). —
-STYCKE, se A. —
D (†): (3) SKALKS-NARR. [efter t. schalksnarr] gycklare, narr o. d. Schroderus HoffWäck. 124 (1616). Dens. Os. 1: 605 (1635).
SKALKAKTELIGA l. SKALKAKTELIGEN, adv. (-a 1582—c. 1755. -en 1635—1745) [jfr ä. d. skalkakteligen; till skalkaktig 1] (†) skurkaktigt, illvilligt, ondskefullt; otillbörligt; illistigt; bedrägligt. Han sågh, huru skalckacteliga både .. dieffuulen och then .. gamble Adam, oss ther vthi förhindra. PErici Musæus 2: 323 b (1582). Schultze Ordb. 4188 (c. 1755). —
SKALKAKTIG, adj. [jfr d. skalkagtig, nor. skalkaktig, mlt. schalkhaftich, holl. schalkachtig, ä. t. schalkhaftig, t. schalkshaft]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till 2: skurkaktig, gemen, nedrig, ond; otillbörlig; illvilligt slug, arglistig, rävaktig; gement brottslig; falsk, bedräglig; om person äv.: som (gärna) lurar folk till vad som är galet l. hittar på fula spratt l. gör ofog; jfr 2. Tw skalkactughe tienare. Mat. 18: 32 (NT 1526; Bib. 1917: onde). Witnen (intygade) .., at han haffuir bruckat eenn skalckachtig och otilbörlig mun. VadstÄTb. 77 (1583). Erich Classon .. ähr vthaf een öfwerdådigh vngh Skalkachtigh dräng tagen vthaf daga. SUFinlH 4: 62 (1612). Vptenckia skalckachtighe anslagh och olaghligha vtwäghar, til at affhenda androm theras .. fasta äghor. L. Paulinus Gothus ThesCat. 129 (1631). De skalkaktige Phariseerne hade lärt folket ett slags små-eder, såsom wid himmelen, wid jorden, wid Jerusalem. Rosenius Bud 80 (1858).
2) (i sht i vitter stil) till 3: skälmaktig, skälmsk, spjuveraktig, gäckande, gäcksam; skojig, skojfrisk, skämtsam; om person äv.: som (gärna) hittar på jämförelsevis oskyldiga spratt l. narrstreck l. upptåg l. skämt; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1. Dalin Arg. 2: 19 (1734, 1754). Hon har .. et skalkaktigt utseende. Riccoboni Catesby 11 (1761). Hvarjehanda skalkaktiga julklappar. MoB 2: 43 (1792). Dina blickar äro så skalkaktige. Eurén Kotzebue Cora 50 (1794). Timmar blefvo som minuter, när denna eminenta berättartalang med skalkaktig humor i ögat och fart i tungan trollade fram lefvande bilder ur det förgångna. MinnGPrästh. 2: 213 (1925). Skalkaktiga amoriner. Thorén Herre 85 (1942).
Avledn.: skalkaktighet, r. l. f. [jfr d. skalkagtighed, nor. skalkaktighet, holl. schalkachtigheid, t. schalkhaftigkeit]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till skalkaktig 1: skurkaktighet, gemenhet, ondska; gemen brottslighet, illvillig slughet l. falskhet, benägenhet att bedra l. luras l. spela ngn fula spratt; arglistighet; bedräglighet; äv. konkretare, om handling som vittnar om skurkaktighet osv., skurkstreck, bovstreck, ogärning, rävstreck, fult l. elakt spratt, ofog o. d.; jfr 2. Huru man skall kunna förhindra the lögndragare, som in uppå grenserner föra myckin lögn uth, till att göra upror oc skalcactigheth ibland folket. RA II. 2: 49 (1617). Blef således resolverat det denne gåsse .. androm til warning för sin skalkaktighet skall sättias i ståcken. KulturbVg. 1: 63 (1762). Lindfors (1824).
2) (i sht i vitter stil) till skalkaktig 2: skälmaktighet, skälmskhet, spjuveraktighet; skojighet, skojfriskhet, skämtsamhet; benägenhet att hitta på jämförelsevis oskyldiga spratt l. narrstreck l. upptåg l. skämt; äv. konkretare, om handling som vittnar om skälmaktighet osv.; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1. Serenius Nnn 4 b (1734). Oskyldiga skalkaktigheter. Kellgren (SVS) 5: 216 (1789). Hennes vackra, själfulla drag bibehålla ännu mycket af den forna barnsliga skalkaktigheten. Topelius Vint. I. 1: 308 (1859, 1880). Balles befängda skalkaktighet, som så grep alla lyssnarna, att även de bistraste av stormännen skrattgrät. Lindström Österhus 85 (1952). —
SKALKELIGEN, adv. [jfr ä. d. skalkelige; av mlt. schalkelīken; jfr äv. fsv. skalkeliker, nedrig, ond] (†) till 2, = skalkakteliga. ÄARäfst 56 (1596). —
SKALKHAFTIG, adj. [av mlt. schalkhaftich, ä. t. schalkhaftig] (†) till 2, = skalkatig 1. 2SthmTb. 7: 102 (1584). —
SKALKHET, se d. o. —
SKALKIG, adj. [jfr d. skalket, t. schalkisch] (numera knappast br.) till 3, = skalkaktig 2. Tranér Anakr. 4 (1825, 1833). Ser du där Fröja? Ser du .. / Ögonen skalkiga, älskogsdjupa? Bååth NDikt. 24 (1881). —
SKALKSAMT, adv. (†) till 3: skälmskt, gäckande, skämtsamt o. d. Tiden 1848, nr 165, s. 1. Palmblad AKönigsm. 4: 409 (1849). —
SKALKSK, adj. (skalsk) [jfr ä. holl. schalksch, holl. schalks] (†) till 2, = skalkaktig 1. UrkFinlÖ I. 2: 194 (1597).
Spalt S 3406 band 25, 1969