| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SATURATION sat1uraʃω4n l. -ɯr-, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (†) i fråga om luft, om förhållandet att uppfyllas l. vara uppfylld (av rök), mättning (se MÄTTA, v. 2 b β). Ju närmare luften kommit til dess saturation af rök, desto långsamare utsprides röken. VetAH 1767, s. 100.
2) (i fackspr., numera bl. tillf.; se dock slutet) motsv. SATURERA 1: mättning (se MÄTTA, v. 2 b γ). Hiärne Förb. 14 (1706). Saturation. Mättning af en syra med ett kolsyradt salt förekommer någon gång i recepturen. Ahlberg FarmT 331 (1899). FFS 1923, s. 379. särsk. i utvidgad anv., motsv. SATURERA 1 slutet; numera företrädesvis (fullt br.) om (mättning av en lösning o.) utfällning av kalk gm införande av kolsyra; oftast om saturering av sockersaft. När skedningen (av betsaft) .. är verkstäld, håller saften en stor mängd kalk upplöst, och denna måste i första hand aflägsnas. Detta sker genom inledning af kolsyra, hvilken förenar sig med kalken till ett olösligt salt, medan sockret frigöres; detta arbete, saturationen, verkställes (osv.). UB 5: 61 (1873). BonnierKL (1927; äv. om rening av kolgas i ”saturator”). Saturationen är liksom skedningen en reningsprocess. Wiklund Sockertillv. 68 (1954).
-KVANTUM. (numera bl. tillf.) om den mängd av ett ämne som behövs för mättning (t. ex. av en lösning). (Svanberg o.) Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 10. —
(2 slutet) -PANNA. [jfr t. saturationspfanne] tekn. panna (se panna, sbst.1 2) som användes för saturation av sockersaft; jfr -kärl, saturator 2, saturatör 2. UB 5: 61 (1873). —
(2 slutet) -SLAM. [jfr t. saturationsschlamm] (i fackspr.) vid saturation av sockersaft utfällt, starkt kalkhaltigt slam; jfr slam-kalk. TT 1874, s. 164.
Spalt S 1239 band 24, 1965