Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARLAMENT par1lamän4t, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande i bet. I 2) PARLEMENT, förr äv. PERLAMENT l. PERLEMENT, n. (G1R 4: 69 (1527) osv.) ((†) m. l. f. SkrGbgJub. 6: 117 (1589)); best. -et; pl. = (ConsAcAboP 1: 149 (1645) osv.), äv. (numera bl. ngn gg ålderdoml.) -er (äv. möjligt att hänföra till sg. parlamente, Rudbeckius KonReg. 76 (1614), Östergren (1934)); äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) PARLAMENTE l. PARLEMENTE l. PERLAMENTE l. PERLEMENTE, n.; best. -et; pl. -en (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 386 (1868; om ä. förh.)), äv. = (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 370 (1868; om ä. förh.)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(parla- 1525 osv. parle- 15291927. perl- 1658. perla- (pär-) 15271701, 1943. perle- (pär-, -lle-) 1525c. 1690, 1868 (om ä. förh.). -mant (-dt) 1647. -ment (-mä-, -th, -tt) 1527 osv. -mente (-mä-, -nn-, -the, -tthe) 1525c. 1690, 1868 (: Perlementen, perlemente, pl.; om ä. förh.))
Etymologi
[fsv. parlamente, perlament, träta, kiv m. m., sv. dial. perlemente, gräl, oväsen m. m.; jfr fd. perlement, strid, uppror, isl. parlament, sammankomst, strid, mlt. parlament, parlement, parliment, t. parlament, eng. parliament (i sht i bet. II 3), fr. parlement (i sht i bet. II 1, 4); av ffr. parlement, samtal m. m. (jfr mlat. parlamentum, samtal, herredag, riksmöte m. m.), till parler, tala (se PARLERA). — Jfr PAROLL]
I.
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) gräl, träta, häftig ordväxling (äv.: oljud, oväsen o. d.; jfr BULLER 5); bråk, krakel; i sht om slagsmål; förr särsk. i sådana uttr. som det sker l. tilldrager sig ett parlament, det kommer parlament emellan ngra, för att beteckna att ngra (börja) bråka l. slåss; anbringa, anrikta, anrätta, bringa till väga, göra, komma åstad ett parlament, särsk.: ställa till bråk, börja slagsmål; göra parlament på ngn, överfalla ngn, misshandla ngn; bruka parlament, särsk.: bruka våld l. vapen, ställa till slagsmål o. d. G1R 4: 69 (1527). Thed perlemente, som the tyske ryttere haffve ahnrichtett på Venegarn .. medh fougten. Därs. 27: 99 (1557). SkrGbgJub. 6: 111 (1589: kom .. emellom). Ath huilkenn som brukar p[er]lementhe, enthing[ie]n medh en wergia eller andra. Därs. 451 (1599). NoraskogArk. 5: 177 (1631: anbragte). Råkade the uthi trätor och sedan perlement. RP 8: 116 (1640). Han hafwer giordt perlemandt på sin swärfädher. ÅngermDomb. 1647, s. 113. At the .. med banskap och perlament höllo sådant wäsende at hustrun moste hafua wijkit gården om iche (osv.). Murenius AV 477 (1661). Karlfeldt Hösth. 13 (1927; om förh. på 1600-talet). Siwertz Fribilj. 13 (1943). — jfr NATT-PARLAMENTE.
2) (†) ofred, strid, våldsam oro (i ett samhälle), fejd l. orolighet; uppror, upplopp, ”buller” (se d. o. 6); särsk. i sådana uttr. som komma ett parlament på gång l. till gångs, anhäva, anrikta, göra ett parlament, särsk.: anstifta l. göra uppror; det förorsakar sig l. upphäver sig ett parlament, särsk.: det blir oroligheter l. krig l. ofred o. d. G1R 2: 156 (1525). Så haffue wij och buller och perlemente nog med the Rysser, jn på then Finske grentz. Därs. 14: 93 (1542). Then förrädere Nils Dacke, som thetta pärlemente begynt haffwer. Därs. 15: 211 (1543). Achrelius Dan. E 4 a (c. 1690).
II.
1) hist. om ä. franska förh.: var o. en av de höga domstolar som fram till revolutionen funnos i Paris o. vissa provinsstäder (o. gjorde anspråk på vissa politiska befogenheter); äv. inskränktare, om den domstol av detta slag som fanns i Paris; stundom äv. om dessa domstolars föregångare (särsk. om den medeltida hovdagen). Schroderus Os. 2: 452 (1635). De förnämsta Städren (i Frankrike) .., hwilka antingen af Academier, Parlamenter eller Erkiebiskopz-Säten äro berömliga. Rålamb 4: d (1690). Grimberg VärldH 7: 60 (1936). jfr: Rådhet vthi Parijs, som kallas Parlamentet. Schroderus Os. III. 1: 237 (1635).
2) (†) om ä. svenska förh.: hovrätt; äv. i uttr. överste parlamente, särsk. om den hovrätt som invigdes i Sthm 1614. RA II. 1: 336 (1613). Her Nielss Bielke ähr præsident uthi thet nye perlament .., som ähr uprättet i Åboo. HT 1920, s. 106 (1625). jfr Hallenberg Hist. 3: 262 (1793). jfr äv. JMessenius (1629) i HB 1: 153 (om E. XIV:s nämnd).
3) sammanfattningen av Englands resp. (efter 1707) Storbritanniens över- o. underhus, Storbritanniens folkrepresentation; äv. hist. om denna folkrepresentations äldre motsvarigheter. Schroderus Os. III. 1: 160 (1635). RP 10: 178 (1643). Att Cromwäls anslagh allena ähr till att wprätta ett annart pärlemente. Ekeblad Bref 1: 253 (1653; rättat efter hskr.). Partiet kunde .. (efter valframgången) göra anspråk på att bli erkänt som officiell opposition i parlamentet. Hessler EngStatsl. 128 (1940).
4) allmännare: folkrepresentation (eg. liknande Storbritanniens parlament), (demokratisk) riksdag (i sht i vissa utomnordiska stater, ss. Frankrike o. USA); om svenska förh. nästan bl. med skämtsam prägel. HSH 7: 224 (c. 1800). (Den demokratiska idén) har flyttat staternas tyngdpunkt öfver till parlamenterna från tronen. Kjellén NatSaml. 103 (1897, 1906). I parlamentet vandrade Hederstierna icke alltid partiets vägar. SD 1928, nr 317, s. 11. Österrikes parlament. SvD(B) 1949, nr 107, s. 5. — jfr FÖRBUNDS-PARLAMENT.
5) i uttr. gatans parlament, om revolutionära folkmassor (som vilja tvinga de legala konstitutionella organen att uppfylla deras krav l. som själva taga makten); äv. allmännare: pöbel. ”Gatans parlament”, d. v. s. folket själft, kommer nog .. att taga .. rösträttsfrågan om hand. Fram 1904, nr 2, s. 7. Skandalöst ligistuppträde. Gatans parlament härjar i Sundbyberg. SvD(A) 1920, nr 44 A, s. 3. Så svaldes .. inför det inbillade hotet av ett gatans parlament .. den radikala rösträttsreformen. Siwertz JoDr. 226 (1928). SvD(B) 1947, nr 295, s. 4.
Ssgr: A (†): (I 1) PARLAMENT-HUSHÅLL. hem l. hushåll där man ofta träter o. slåss. Murenius AV 371 (1658).
-MAKARE, -PRESIDENT, se C.
B (†): PARLAMENTE-MAKARE, se C.
C: (II 1) PARLAMENTS-ADEL. (om ä. franska förh.) det privilegierade stånd som bildades av parlamentsledamöterna (o. deras familjer, inom vilka ledamotskapet i parlamentet ofta gick från far till son osv. gm köp). LittT 1795, s. 64.
(II 1) -ADVOKAT. [efter fr. avocat au parlement] (om ä. franska förh.) advokat vid ett parlament. SvMerc. V. 1: 286 (1759).
(II 3) -AKT. (om brittiska förh.) bestämmelse l. förordning utfärdad (resp. beslut fattat) av parlamentet (o. konungen). HSH 10: 177 (1715). Stundom (dömes folket i Canada) efter Brittiska Parlaments-Acter. PT 1791, nr 8, s. 2. Almquist VärldH 9: 252 (1934).
-BESLUT. särsk.
1) (om ä. franska förh.) till II 1; jfr domstols-beslut. PT 1758, nr 85, s. 3.
2) (om brittiska förh.) till II 3; jfr -akt o. riksdags-beslut. THästv. 1868—69, s. 93. SkrHVSamfLd 36: 21 (1943).
(II 3, 4) -BYGGNAD.
-HERRE. (†) ledamot av ett parlament (särsk. med tanke på hans inflytande l. höga samhällsställning).
1) (om ä. franska förh.) till II 1. Schroderus Os. III. 2: 86 (1635). GT 1788, nr 83, s. 2.
2) (om eng. förh.) till II 3. Brask Pufendorf Hist. 163 (1680).
3) till II 4; jfr riksdags-man. Dalin Vitt. 5: 262 (c. 1753).
-HUS.
1) till II 3, 4: hus för ett parlament; i sht om det brittiska parlamentets stora byggnad i London. Brask Pufendorf Hist. 152 (1680; i London).
2) (†) till II 3; om under- resp. överhuset i Storbritanniens parlament. HSH 10: 292 (1716). SP 1809, nr 52, s. 1.
(II 1) -KAMMARE. (i fråga om ä. franska förh.) om (underavdelning av) parlament; jfr kammare, sbst.2 10. PT 1758, nr 1, s. 3. 2NF 21: 122 (1914).
(II 4) -LEDA, r. l. f. (utomståendes) ovilja mot l. leda vid det parlamentariska livet (i den mån det anses präglat av inkompetens l. partifanatism o. politiskt lycksökeri). Naggen 1914, nr 20, s. 6.
-LEDAMOT~002, äv. ~200. särsk.
1) (om ä. franska förh.) till II 1. PT 1758, nr 1, s. 3.
2) (om brittiska förh.) till II 3. Höpken 2: 655 (1765).
(I 1) -MAKARE. (-ment- 16191655. -mente- c. 16211645. -ments- 16151667) (†) grälmakare, bråkmakare, slagskämpe. Rudbeckius KonReg. 273 (1615). Öfwerdådige slagzkämpar och Perlementzmakare, som offta öfwerfalla sin oskyldiga nästa medh hugg och slagh. KOF II. 2: 98 (c. 1655). Willman Resa 197 (1667).
(II 3) -MAN, m. [efter eng. parliament man] (†) i Storbritannien: parlamentsledamot (se d. o. 2). HSH 10: 124 (1715). Serenius Tt 2 b (1757).
-MEDLEM~02, äv. ~20. särsk. till II 3, 4; jfr -ledamot 2. Lindfors (1824). Silberer EngStatsmän 71 (1917).
(II 1) -PRESIDENT. (-ment- 1809. -ments- 1758 osv.) (om ä. franska förh.) om ordförande l. president i parlament. PT 1758, nr 68, s. 3. SP 1809, nr 34, s. 2.
-REFORM. i sht till II 3; särsk. (ofta i sg. best.) om den stora representationsreformen i Storbritannien 1832. SvT 1852, nr 18, s. 2.
(II 1) -RÅD. [efter fr. conseiller au parlement] (om ä. franska förh.)
1) ledamot av ett parlament; jfr -ledamot 1. Hoffmann Förnöjs. 144 (1752).
2) (†) om sammanfattningen av alla ledamöter av ett parlament. Schroderus Os. III. 2: 110 (1635).
-SESSION. sammanträde l. session i ett parlament.
1) (om ä. franska förh.) till II 1. GT 1788, nr 13, s. 2.
2) till II 3, 4. Serenius A 3 a (1734; om brittiska förh.). SvRiksd. II. 11: 62 (1934).
(II 3) -SITTNING. (†) jfr -session 2. SvMerc. V. 2: 116 (1759).
-TALARE. särsk. till II 3; jfr -tal. SP 1792, nr 253, s. 2.
(II 3, 4) -UPPLÖSNING~020. jfr riksdags-upplösning. SydsvD 1870, nr 202, s. 2.
(II 3, 4) -VAL, n. jfr riksdagsmanna-val. HSH 10: 127 (1715). SvDÅb. 14: 289 (1937; om franska förh.).
Avledn.: PARLAMENTA, v. [sv. dial. perlementa, tala mycket om ngt, hålla oväsen, träta o. svärja] (†) till I 1: gräla, föra oväsen, bråka, ställa till krakel; i sht: slåss. G1R 14: 71 (1542). Nils Mölare hafuer oåthskillige gånger slagis och perlamentet på kyrkiowegen. ÄARäfst 190 (1596). Hafr Hr Peer perlementatt mz kyrkioherden hr Elia Hamnio; .. Wardt tingförd för nogra skälss ordh. ConsEcclAboP 26 (1656).
Avledn.: parlamentare l. parlamentere l. parlamenter, m. (-are c. 1595c. 1655. -er 1596. -ere 15451548) (†) grälmakare, bråkmakare, slagskämpe. G1R 17: 373 (1545). KOF II. 2: 71 (c. 1655). jfr kyrko-parlamentare.
PARLAMENTARIKER100400, äv. 100302, m.||ig. [jfr dan. o. nor. parlamentariker, ävensom t. parlamentarier] till II (3 l.) 4: ledamot av parlament l. annan (demokratisk) folkrepresentation (ofta med tanke på förmåga att påvärka o. leda sina kolleger l. på egenskaper som politisk taktiker o. d.); äv. i fråga om nordiska förh., om riksdagsmän; icke ss. titel. GHT 1897, nr 287 A, s. 2. (Arvid Horn) var företrädesvis den drifne diplomaten och den skolade parlamentarikern. SvH 7: 67 (1902). De .. parlamentariker, för vilka .. en höstlig vilokur på Helgeandsholmen blivit ett livsbehov. SvD(B) 1944, nr 247, s. 4. NordTidn. 1948, nr 8, s. 1.
PARLAMENTARISERING, r. statsv. till II 4; i fråga om regering(smakt) l. statsskick o. d.: förändring i riktning mot (l. innebärande) folkrepresentationens större l. dominerande inflytande. 2NF 30: 693 (1920).
PARLAMENTARISK10040, adj.
1) [jfr t. parlamentarisch, ävensom parlamentera 1, 2] (föga br.) underhandlings-, övertalnings-. Strindberg NRik. 154 (1882). JämtlHärjedH 2: 71 (1945).
2) till II (3 l.) 4: som har avseende på l. finns l. tilldrar sig l. är vanlig i ett parlament l. annan folkrepresentation; som utföres av (medlemmar av) ett parlament osv.; parlaments-, riksdags-. Liljecrona RiksdKul. 459 (1841). Det parlamentariska livet. Lagerlöf HemStat 5 (1911). Parlamentarisk utredning. SvFl. 1941, s. 3. jfr 3SAH XLI. 2: 77 (1835). jfr inter-parlamentarisk. särsk. i oeg. l. bildl. anv. Parlamentarisk organisation. HandInd. 952 (1927; hos Kooperativa förbundet).
3) statsv. till II (3 l.) 4; i sht om statsskick l. styrelsesätt o. d.: som innebär l. är präglad av parlamentarism; äv. om regering; särsk.: som stöder sig på en majoritet i folkrepresentationen. Den engelska parlamentariska statsförfattningen. 2SAH 2: 326 (1802). Med ett parlamentariskt styrelsesätt .. förstås ett sådant, där regeringen för sin ämbetsutövning måste äga parlamentets förtroende. ST 1929, nr 924, s. 6. SvRiksd. I. 8: 451 (1934).
PARLAMENTARISM10104, r. statsv. till II (3 l.) 4: styrelsesätt l. politiskt system enl. vilket regeringen (till större l. mindre del) utses bland ledarna för ett parti med majoritet i folkrepresentationen (l. för ett parti som i viss utsträckning kan påräkna majoritet gm stöd av andra partier, varvid den avgår, om den i en avgörande fråga får en majoritet emot sig). Vinterbl. 1853, s. 4. Parlamentarismen är i svensk rätt möjlig, men ej konstitutionelt fordrad. Reuterskiöld Grundlag. 183 (1924). SocÅb. 1940, s. 224.
PARLAMENTERA, PARLAMENTÄR, se d. o.

 

Spalt P 304 band 19, 1952

Webbansvarig