| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PASSANDE pas3ande2, p. adj.; adv. (mera tillf.) =.
1) (numera bl. tillf.) motsv. PASSA, v.1 V 7: som passar; ngn gg om läge o. d.: rätt, riktig. Bringa .. (tryckformen) i sitt passande läge. Täubel Boktr. 1: 185 (1823). De olika klädespersedlarne äro .. väl passande till figuren. Gosselman Sjöm. 2: 17 (1839). En .. passande storlek. Hoffmann NutidMagi 1: 6 (1882).
2) motsv. PASSA, v.1 V 8: som är rätt avpassad l. som lämpar sig med hänsyn till syfte, användning l. andra föreliggande omständigheter, som passar (bra), lämplig, läglig. Kellgren (SVS) 6: 105 (1781). (Biskop Brask) sökte .. förmå Riksföreståndaren att begagna det passande tillfället till en återeröfring af Skåne, Halland och Bleking. Ekelund 1FädH II. 1: 15 (1830). En versbok .. bands i blå kloth, passande till julklapp. Strindberg NRik. 93 (1882). SFS 1935, s. 133.
3) motsv. PASSA, v.1 V 9: lämplig l. riktig med hänsyn till moralens bud l. (vanl.) till allmän sed l. konvenansen o. d., som passar sig l. anstår ngn, tillbörlig, korrekt o. d. Björkegren 1: 620 (1784). Det som är nyttigt är passande, det som är skadligt är skamligt. Dalsjö Platon 2: 233 (1872). (Han) lät .. icke locka sig att .. överskrida passande gränser. Hallström Händ. 98 (1927). — särsk. i substantivisk anv., i uttr. det passande, vad som passar sig l. är passande l. korrekt. En kraftlös moral, som i stället för det rätta lärde det passande. Geijer I. 5: 48 (1810). Fogelqvist ResRot 168 (1926).
Spalt P 410 band 19, 1952