Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÖSA 3sa2, v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. sg. pös CupVen. A 6 b (1669; i vers); pösar Sylvius Curtius 488 (1682). — sup. pösat Triewald Förel. 2: 203 (1736)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING.
Ordformer
(posa 1674. pösa c. 1600 osv. pössa 1722 (: pössning))
Etymologi
[fsv. pösa, motsv. nor. pøysa, svälla, av ett urnord. pausian, i avljudsförh. till PYSA. — Jfr PÖS, sbst.1—2, PÖSAD, PÖSIG]
I. intr.
1) svälla. Linc. (1640).
a) om (numera vanl. seg l. tjockflytande) vätska l. halvfast (l. fast) l. pulverformig massa o. d.: utvidgas l. öka sin volym gm att tätheten minskas, t. ex. gm att gasbubblor utvecklas, som (ofta under ljudutveckling) tränga mot ytan, resp. gm att bli luckrare o. d.; på grund av ökning i omfång skjuta upp l. stiga (i ett kärl o. d.); stundom närmande sig bet.: bilda skum (som skjuter upp på ytan). Tiderus GrLat. 119 (1626). Aktas väl, at det ej går öfver, emedan honingen pöser mycket. Warg 636 (1755). Han .. tryckte .. / Med pekfingret på askan som pöst i den rykande pipan. Runeberg (SVS) 3: 79 (1832). UB 5: 270 (1874; om tvålmassa). Vid kärningens början får ej kärnstafven straxt sättas i full gång, emedan grädden då skulle pösa och skumma i kärnan. LAHT 1884, s. 120. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) kem. o. miner. i fråga om vissa ämnens (gasutveckling o.) utvidgning till större luckerhet vid upphettning (över låga). Cronstedt Min. 127 (1758). Den så kallade pösande gadoliniten, som för blåsrör sväller ut. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 207. Kristallfjäll, som vid upphettning smälta under pösning. KommentSvFarm. 51 (1902).
β) lant. om ost: utveckla gas som åstadkommer pipor, jäsa (för) starkt. Grotenfelt Mejerih. 173 (1881). Pöst ost. SD(L) 1894, nr 196 B, s. 2.
γ) om jäsande deg. En deg, väl pöst och länge jäsen. Bergklint Vitt. 27 (1772; i bild). Pösande deg. Geijerstam LycklMänn. 210 (1899).
δ) om gyttja, sumpig mark o. d.: svälla av vatten (o. gaser); särsk. om lera: jäsa. Sahlstedt (1773). Lera, som pöser. Dalin (1855). Det behöfdes lång tid innan den pösande gytjan kunde sätta sig. Samtiden 1873, s. 476 (bildl.). I vattendrypande skogsmarker och pösande regnskogsmyrar. Kranck SlocknEldL 108 (1930).
ε) (numera i sht bygdemålsfärgat) om vatten o. d.: vid kokning ge från sig bubblor, sjuda, koka; äv.: koka över; äv. med subjektsväxling, om kärlet; äv. oeg. l. bildl., om (vatten i) sjö o. d. (jfr KOKA, v.2 II 2 b); äv. opers. Spegel GW 101 (1685). Så at siön (Vättern) .. vill pösa och siuda öfver. Tiselius Vätter 1: 103 (1723). Se så nu pöser pannan, .. nu blir der knappt en kopp qvar. Wetterbergh Altart. 83 (1848). Bremer GVerld. 6: 45 (1862; opers.). Just som kaffet pöste, fick jag höra rop. Manker Jokkm. 110 (1928). särsk. (†) bildl. (jfr 2), om levnadslust: sjuda. Angered-Strandberg NVärld. 53 (1898).
ζ) (numera bl. tillf.) om smält järn o. slagg; särsk.: utveckla blåsor. (Järnets) pösning gör at stålet blir däraf helt blött. Polhem Test. 48 (c. 1745). Slaggen kallas rå, när den flyter trögt ur härden, .. likasom vältande, pösande och seg. Rosborg StångjSmid. 16 (1809). Åkerman Stångj. 31 (1839).
η) (†) i fråga om en vätskas utvidgning vid frysning. Som nu alla friska träd innehålla vätska, så måste den igenom fråsten äfven bringas til någon pösning ock följakteligen blifver trädet genom fråsten utspänt til större tiåcklek. VetAH 1740, s. 347.
ϑ) bildl. (jfr 2). Skryt .. pöser, giäser och stiger till en ofantelig högd. Tessin Skr. 18 (1759).
b) om (mjukt) föremål (t. ex. kroppsdel).
α) (numera i sht med anslutning till a) få en l. flera ansvällningar, utvidgas helt l. på en viss del, svälla upp; äv. opers. Lindh Huuszapot. 125 (1675). Uthaf hwilket wattustadnande Buken upswäller och pöser af wäder. Lindestolpe SuurbrFr. 28 (1718). (det) omkring nafvelen onaturligen pöser. Hasselquist Resa 551 (1752). Suomi 1845, s. 296 (om tunga). Martinson Kap 93 (1933; om frukter).
β) vara omfångsrik o. ha svällande former; ha påsliknande utbuktningar l. upphöjningar o. d.; särsk. ss. p. pr. i adjektivisk anv., särsk.: svällande, utspänd, uppsvälld. Retzius Djurr. 219 (1772). (Doppingens) pösande (hals)-fjädrar. Nilsson Fauna II. 2: 530 (1858). Med en basunblåsande kyrkängels pösande kinder. Forsslund StorgBl. 16 (1901). Lockperuken gungade och pöste. Heidenstam Svensk. 2: 202 (1910). särsk.
α’) om (del av) klädesplagg, tygstycke o. d.; särsk.: falla i påsliknande veck, påsa sig mjukt. LandtmBrNatKläd. 4 (1773). Kandidaten .. förmodade .. (ägg) under en pösande servett. Bremer Hem. 1: 45 (1839). Vadd! sa han och pekade på hennes klädning, som hängde pösande på en stolkarm. Strindberg Giftas 2: 204 (1886). Pösande segel. Heidenstam Karol. 1: 86 (1897). Halsduken .. pöste i blåsten. Därs. 2: 208 (1898). Siwertz Sel. 2: 90 (1920).
β’) om mjuk(t) kudde l. bolster, bädd o. d. (I herdekojan) pöste inga Duhn-Bäddar. Mörk Ad. 1: 99 (1743). Nu tryckes som bäst liten gyllenlock / I pösande kuddes dun. Snoilsky 4: 54 (1887). Hallström Händ. 225 (1927).
γ’) om gräddat mjukt bröd; stundom med anslutning till 2. Palmær Eldbr. 72 (1834; i bild). Knorring Torp. 2: 218 (1843). En hvetekrans pöste på sitt fat. Hedenstierna FruW 39 (1890).
c) (†) om gas(massa): utvidga sig. Polhem Brev 158 (1722). At vädret kan packa sig 40 resor mindre än det näst jorden är, och pösa inemot 14000 resor större. Celsius Alm. 1732, s. A 8 a.
d) (†) om föremål av trä: svälla. Et vanligit Öhl eller Vinfat, .., som .. väl har pösat, så at det blifvit aldeles Lufftätt. Triewald Förel. 2: 203 (1736).
e) om person l. djur. (Grodan) blåser så opp sig. / .. och pöser. Adlerbeth HorSat. 68 (1814). Hallström Händ. 108 (1927). — särsk.
α) [delvis bildl. anv. av a ε; jfr 2] i fråga om vissa fysiska o. psykiska skeenden i samband med sinnesrörelser (t. ex. vrede) o. d. Bergman LBrenn. 54 (1928). Jag .. pöste av förargelse nästan lika mycket som .. våffelsmeten pöste av bakpulver. SvD(B) 1943, nr 192, s. 8.
β) med anslutning till 2, syftande såväl på skrytsamhet l. välbehag o. d. som på yppig klädedräkt l. fetma o. d. Kuskar, som antagit herreklassens fasoner och pösa i uppstoppade kaftaner. Jensen Tsard. 14 (1905). Heidenstam Svensk. 1: 55 (1908). jfr: De pösa i fina kläder. Hallström Than. 43 (1900). särsk.
α’) om fågel som förnöjt burrar upp sig. Hönsen, som .. lågo och masade sig och pöste i solskenet och sanden. Bremer NVerld. 1: 280 (1853).
β’) om padda (syftande på fabeln om paddan som blåste upp sig, tills hon sprack). HSH 3: 60 (c. 1800). En af afund och högfärd pösande padda. Atterbom (1849) i 3SAH XXXVII. 2: 413.
f) (föga br.) om flod o. d.: svälla (gm riklig vattentillförsel). Snoilsky 1: 28 (1869).
g) (†) om brunn: flöda; anträffat bl. bildl. Om Guds godhetz brunn .. skal ymnigt pösa, / Så måste (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 547 (1732).
h) (†) om bunden bok: höja sig i snittet. Thon o. Kirsch 37 (1856).
i) (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret: ansvällning, utbuktning. En bråklik pösning i ljumsken. VetAH 1787, s. 41.
2) bildl. (jfr 1 e α, β) i fråga om psykiska förhållanden, betecknande att ngn är uppblåst l. självbelåten l. gonar sig o. d.; jfr ENFALDS-PÖSANDE.
a) vara självbelåten l. högfärdig l. uppblåst l. dryg, yvas, hovera sig; äv. i sådana uttr. som pösa av högfärd, självbelåtenhet o. d.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. i utvidgad anv., om dryg persons egenskaper, känslor, yttranden, tankar, uppträdande o. d. Sylvius Mornay b 4 b (1674). Skärskådar man sig sielf, har man beklageligen ingen ting at pösa öfver. Kling Spect. Y 3 b (1735). Ämbetsmän med .. pösande anspråk. AB 1841, nr 8, s. 1. Huru Ugglas pöste, när han .. kom ridande på sin präktiga skymmel. Crusenstolpe Mor. 6: 140 (1844). (Han) pöste af öfvermod. Linnea 1862, s. 123. Men Bulten i Bo, han var herren för dagen, / han gick där och pöste. Fröding NDikt. 47 (1894). Den gamla skolföreståndarinnans pösande fåfänga. Sommarström Thackeray FåfM 1: 20 (1917). — särsk.
α) (tillf.) i uttr. pösa för ngn att, skryta för ngn o. säga att (osv.). Didring Malm 1: 229 (1914).
β) (numera bl. mera tillf.) om rike o. d. i förhållande till grannarna. Visb. 1: 352 (1658). Detta franska rike, / som pöste, illa rustadt, och fick krig. Scholander 3: 134 (1870).
b) vara fylld av belåtenhet l. välbehag, vara förnöjd, ”må gott”, ”jäsa”; äv. i sådana uttr. som pösa av belåtenhet, välbehag o. d. Forsslund Djur 158 (1900). Hon pöste av välbehag, där hon satt, så att hon glömde kylan. Didring Malm 1: 7 (1914). Fogelström Vakna 197 (1949).
c) (mera tillf.) i uttr. pösa av ngt (jfr a, b), ha ngt till övermått (o. yvas däröver l. därigm göra ett högfärdigt intryck l. dyl.). Stagnell JHjernlös 34 (1756). Ett .. löjligt småherrskap, som pöser av flärd och fåfänga. De Geer Lillie 71 (1880).
d) (†) i uttr. pösa mot ngt, uppträda övermodigt o. föraktfullt mot ngt. CupVen. A 6 b (1669).
e) (numera bl. tillf.) om skriftlig (l. muntlig) framställning, stil o. d., i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: överlastad, prunkande, svulstig. Stilen i detta drama är pösande och bombastisk. BEMalmström 8: 45 (1860). Topelius Fält. 4: 486 (1864; om poem). Massväldets / pösande, .. fraser! BjörnebT 1909, nr 85, s. 3. jfr: Pösande svulst. Enberg i 2SAH 7: 310 (1815).
f) [jfr 1 b β] i utvidgad anv., med konkret saksubj.: prunka skrytsamt l. överdådigt, vara pompös. Den .. något pösande trappan ersättes af en .. mindre, handsmidd järntrappa. PT 1892, nr 245 A, s. 3. GHT 1947, nr 98, s. 9.
II. (†) tr.: komma (ngn l. ngt) att svälla l. pösa (i bet. I 1). Pæningen pungen pösær: En slösare honom snart utösær. Bureus Suml. 77 (c. 1600). Hettan utvidgar och pöser människans blod. Bäck PVetA 1764, s. 24. Glasen klinga, / Skinka, bringa / Pöser oss i sakta mak. Bellman (BellmS) 8: 110 (c. 1765).
III. (enst., †) refl.: frodas, utvidga sig, bli större, växa. MCramær (1848) hos Schöldström Skämt. 25 (i vers; om konditori).
Särsk. förb. (i allm. till I 1): PÖSA FRAM10 4. till I 1; jfr pösa ut I 1, 2; äv. bildl. (jfr pösa I 2). ASScF 14: 112 (1885; i jämförelse). Författaren är, trots all själfpröfning, rädd, att hans person skall pösa fram. Hallström i 3SAH 23: 13 (1908). Krollsprint och ull pöste fram ur .. luckorna (i soffan). Ullman FlickÄra 62 (1909).
PÖSA IN10 4. (tillf.) till I 1; jfr pösa ut I 1, 2. Höet pöste in genom de glesa brädväggarna (till selkammaren). Lagerlöf Troll 2: 22 (1921).
PÖSA UPP10 4, äv. OPP4. jfr upp-pösa.
I. till I 1.
1) med saksubj.: pösande tränga upp l. utbreda sig; svälla upp (o. bli pösig); äv.: få ansvällningar. L. Paulinus Gothus Pest. 84 a (1623). Gräsjord af den beskaffenhet, att för hvart steg pöste den upp på sidorne. Forsström Dagb. 80 (1800). Genom den under vispningen i hvitan intvingade luften pöser hon upp. Grafström Kond. 13 (1892). Gröten pöste oemotståndligt upp ur grytan och rann ut över spishällen. Lagerlöf Sten. 47 (1914). SvD(B) 1943, nr 304, s. 9 (om dimma). särsk.
a) kem. o. miner. till I 1 a α. Wallerius Min. 161 (1747). (Borax) bildar .. prismer, som vid upphettning pösa upp till en lucker massa. NF 2: 885 (1877). Bolin OrgKem. 110 (1925).
b) till I 1 a β, om ost. (Schweizerosten) vill (under de första 6—8 veckorna) gerna pösa upp. Grotenfelt Mejerih. 138 (1881).
c) till I 1 a γ, om deg o. d. Langlet Husm. 519 (1884).
d) till I 1 a ε. I .. pannan kokas nu kaffet, tills det pöser upp väl och åter sätter sig. Wallin Bref 64 (1846).
e) (tillf.) till I 1 a ζ. Jernet flyter som en välling, / Pöser upp, likt slagg, i blåsor. Collan Kalev. 1: 110 (1864).
f) till I 1 b α. BtFinlH 2: 284 (1666). Att då .. (duvan) låter, pöser halsen upp och blir ganska stor. Linné FörelDjurr. 134 (1748). De spänstiga brösten (hos den gravida kvinnan) pöste upp. Johansson RödaHuv. 1: 25 (1917). jfr: Sij då pöste Jorden up .. och giorde höga berg som .. wart hårda som steen. Polhem Brev 92 (1712).
g) bildl. Sylvius Curtius 488 (1682). En andlig vattusiuka har / Pöst op i siäl och kroppen. Österling Lärops. 169 (1724). Större delen (av K. A. Nicanders dikter) pösa upp i en tillgjord götiskhet. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 129. Högberg JesuBr. 2: 30 (1915).
2) om person l. gestalt o. d.: svälla upp, bli större; äv.: formas gm pösning; äv. mer l. mindre bildl. (jfr pösa I 2). Strand Tidsfördr. 1: 45 (1763; bildl.). Då utur askan .. / En diger skepnad varsamt pöser opp. MarkallN 2: 41 (1821). När en kammarherre pöst upp till en hofmarskalk. Knorring Skizz. II. 1: 290 (1845). Geijerstam LycklMänn. 32 (1899).
II. till II, tr.: komma ngt att pösa l. svälla; burra upp. (Gräsänderna ha) pöst upp fjädrarne. SDS 1900, nr 12, s. 1. Vinden .. pöste upp .. (ugglans) täta fjäderskrud. Lagerlöf Troll 2: 20 (1921). Gaser, som bortgå och därvid pösa upp degen. Bolin LevLivKem. 191 (1931).
III. [jfr II] refl.
1) svälla upp, bli pösig; burra upp sig. Kunna pösa upp sig till utseende af jättar. Sparre Sjökad. 397 (1850). (Moset) Röres .. hvarunder det pöser upp sig. Ekberg Hvad äta? 324 (1899). (Gulärlehanen) ruggar upp fjädrarna och pöser upp sig. Rosenius SvFågl. 1: 339 (1920). Molnet som pöste upp sig av blixtens hetta. Martinson Kap 167 (1933).
2) bildl.; särsk.: morska upp sig, vara dryg, uppträda drygt o. uppblåst l. hänsynslöst; jfr pösa I 2. Risberg Aisch. 58 (1890). Han (brukade) .. pösa upp sig och svara med sin mest myndiga ton. Wilhelm Tall. 115 (1919).
PÖSA UT10 4. [fsv. pösa ut (i bet. II)] jfr utpösa.
I. till I 1, intr.
1) pösande utvidga sig, svälla ut.
a) (numera bl. tillf.) kem. o. miner. till I 1 a α. VetAH 1819, s. 138. Ett .. mineral, som vid upphettning pöser ut i bladlika massor. NF 1: 891 (1876).
b) till I 1 b α, e. (Aphonans) säte pöser ut til dubbel storlek, merendels hvarje Månad. Linné MusReg. 1 (1754). Svett-drifvandevärma, af hvilket kroppens delar .. pösa ut. SvSaml. 2: 53 (1764). (Kräftsåren) hafva inga synliga kanter, utan pösa ut i högd och bredd. Rosenstein BarnSj. 492 (1771). Hallström Skogsl. 24 (1904).
c) [jfr pösa I 1 d] (†) om metall: utvidga sig (vid upphettning). At som det heta järnet pöser ut och blir större, än när det är kallt. Polhem Test. 48 (c. 1745).
2) om tyg, klädesplagg o. d.: pösande bukta ut l. skjuta fram; vara pösig. Kling Spect. Kk 3 b (1735). Arnell Scott Sjöfr. 52 (1829). Att skjortan .. pöste ut emellan västen och byxgjorden. MeddNordM 1901, s. 234.
II. (mera tillf.) till II, tr.: komma (ngt) att svälla ut l. pösa, blåsa upp, (gm luftfyllnad) spänna ut. Han (måste) pösa ut kinbackarna. Weise 1: 187 (1769).
III. [jfr II] (mera tillf.) refl.: strama upp o. spänna ut sig (för att se imponerande l. respektingivande ut). Wahlenberg StorM 286 (1894).
PÖSA ÖVER10 40.
1) till I 1 a (ε); om svällande massa l. kokande l. jäsande vätska o. d.: under pösning stiga över bräddarna; koka över; jäsa över; äv. med subjektsväxling, om kärlet. VetAH 1813, s. 220. Låter någon mjölk, vid kokning, pösa öfver i elden, så får kon ondt i spenarne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 190 (1863). Langlet Husm. 574 (1884; om kaffe). Dahllöf Skumr. 115 (1917; om gryta). Kakan måste ha plats att vid gräddningen höja sig utan att pösa över. StKokb. 35 (1940). särsk. bildl. (jfr 2). Men skämtlustan kunde .. pösa öfver ibland. Sundblad Ups. 351 (1884).
2) (mera tillf.) till I 2: vara l. visa sig övermodig; vara kaxig. Koch Timmerd. 87 (1913). Ett otygladt uppkomlingsbegär att pösa öfver och visa sin makt. NDA 1913, nr 289, s. 2.
Ssgr: A: (I 1 b β α’) PÖS-BYXOR, pl. (i sht om ä. l. utländska förh.) om vissa slags pösande byxor; jfr pås-byxor. Konungen står i .. spanskburgundisk dräkt med axelkappa, pösbyxor. SD(L) 1905, nr 112, s. 2. (De turkiska) soldaterna (bära) tofflor, pösbyxor (osv.). Hedin Jerus. 38 (1917).
(I 2) -DRYG. (mera tillf.) om person l. uppträdande o. d.: pösande o. dryg. Pösdryga later. NTid 1948, nr 4, s. 2.
(I 1 a δ) -JORD. (numera föga br.) lant. jäsjord, jäslera. ConsAcAboP 11: 575 (1726). SPF 1813, s. 20. Cannelin (1921).
(I 1 b β) -KINDAD, p. adj. med pösande kinder. Berninis pöskindade rokokoänglar. Ramsay Barnaår 6: 130 (1905).
(I 1 b β α’) -LAPP. (†) om stycke skinn, sannol. anordnat l. avsett att anordnas till en pösande prydnad l. ett pös l. dyl. på (kvinno)kläder; jfr pös, sbst.1 2. Till pös lappar 3 (får-)skin till alle skörtten(e) (som skulle göras åt pigorna). SkinnkamRSthm 1553 A, s. 52.
(I 1 b β) -LAV. bot. laven Cladonia deformis Hoffm., som har uppsvälld bål. Acharius Lich. 189 (1798). Ursing SvVäxt. Krypt. 186 (1949).
(I 1 a δ) -LERA. (†) lant. jäslera. Gadd Landtsk. 1: 121 (1773). LAA 1813, s. 281. Ikonen (1889).
(I 1 b β) -MAGAD, p. adj. som har svällande buk. Levertin o. Heidenstam Pepit. 44 (1890).
(I 1 b β) -MAGE. jfr -magad. Sirén Pilo 182 (1902).
(I 1 b β γ’) -MUNK, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.
1) kok. pösigt bakvärk berett i munkpanna (l. i flottyr l. formar) av en kokt smet av mjöl, ägg, (smör) o. mjölk l. grädde. Weste (1807). Jag har ingen aptit, sa Sandbergskan, åt upp sjutton pösmunkar. Ström SvOrdst. 244 (1929). StKokb. 42 (1940).
2) [bildl. anv. av 1 med anslutning till pösa I 2] högdragen l. dryg l. uppblåst l. självbelåten l. självsäker person; person som brukar bålstora fraser o. d. Knorring Skizz. I. 1: 207 (1841). Pösmunkarne i (tidningen) Biet blåsa upp sig så stinna som möjligt. AB 1841, nr 81, s. 1. (En) pretentiös pösmunk. GHT 1898, nr 120 A, s. 2.
(I 1 b β) -MUNT, p. adj. (†) som har pösande l. pussigt munparti. Weste (1807). Ahlman (1872).
(I 1 a ζ) -SLAGG. (†) metall. blåsig slagg. JernkA 1865, s. 301.
(I 1) -TÅRTA. kok. om ett slags tårta med gräddskum. Hagdahl Kok. 922 (1879).
(I 1 b β α’) -ÄRM. [delvis till pös, sbst.1] (förr) sömn. ärm med stor vidd som faller ned över en åtsittande avslutning; jfr puff-ärm. SthmModeJ 1848, s. 88.
(I 1 b β α’) -ÄRMAD, p. adj. (förr) sömn. försedd med pösärm(ar). Tamm AvlÄndAdj. 8 (1899).
B (†): (I 1 a, 2) PÖSE-SJUKA. (enst.) (Rikedom) är en obotelig sjukdom hos Ynglingar som kallas Pösesjuka, hvilken härrörer af de Metalliska ångor, som från Cassan upstiga och sätta själens spiritus ambitionis .. i gäsning. Livin Kyrk. 20 (1781).
Avledn.: PÖSERI104, n. (mera tillf.) till I 2: uppblåsthet, dryghet, självbelåtenhet. Tomt prål och uppblåst pöseri. VerdS 191: 18 (1913).
PÖSIG, se d. o.

 

Spalt P 3126 band 21, 1955

Webbansvarig