Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (numera mindre br.) icke färdigbildad l. fullt utvecklad, outvecklad. Hwasser VSkr. 2: 322 (1851). Ungarne (till pungdjuren) födas outbildade. Berlin Lrb. 37 (1876). Östergren (1934). särsk. (†) om person, med tanke på den andliga utvecklingen; äv. närmande sig bet.: obildad. Fremling KantGrund. 87 (1798). Almqvist TreFr. 2: 21 (1842).
3) (†) språkv. om sats: som i ett l. annat avseende är ofullständig. Löfgren TySpr. 100 (1881). PedT 1898, s. 407.
4) (†) språkv. om ordelement (stam): icke utbildad med böjnings- l. avledningsändelse. Rydqvist SSL 5: 17 (1874). —
OUTBRUNNEN3~020, p. adj. (tillf.) icke utbrunnen. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. lant. i fråga om förmultningsprocess hos gödsel; jfr brinna 4. Agardh Bot. 2: 31 (1832). —
OUTEBLIVLIG l. OUTBLIVLIG, adj.; adv. = (Gustaf II Adolf 84 (c. 1620; ovisst)), -en (Biberg 3: 331 (c. 1823), Atterbom Siare VI. 2: 215 (1855)). (out- (ovt-) c. 1620—1845. oute- (ovte-) 1738—1888. -elig c. 1620—1823. -lig 1791—1888) [jfr t. unausbleiblich] (†) som icke uteblir; som med visshet l. nödvändighet kommer l. inträffar l. följer på ngt; oundviklig, nödvändig. Så att .. outblifwelig upror till att befruchta war. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). De outeblifliga följderna af en obetänksamt ingången (förbindelse). SvT 1852, nr 182, s. 1. Wikner Tidsex. 177 (1888).
Spalt O 1636 band 19, 1951