Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORNAMENTAL or1namänta4l l. ωr1– l. å1r-, l. -men-, äv. (föga br.) ORNAMENTELL -äl4, adj. -are (gradf. dock mindre br., Östergren (1934)). adv. -T.
1) till ORNAMENT 2: som utgöres av l. är försedd med l. utmärker l. har avseende på ornament; som tillhör l. har avseende på ornamentik(en); stundom motsatt: figural (se d. o. 1). Hildebrand Isl. 36 (1867). Den ornamentala dekorationen å väggarna i .. gemaket. Böttiger Drottnh. 61 (1889). Ornamentala eller figurala krön. Hahr ArkitH 56 (1902). 3SAH LIII. 1: 62 (1942).
2) (i sht i vitter stil) allmännare l. bildl.: som utgör en utsmyckning l. prydnad; stundom liktydigt med: dekorativ; ngn gg äv. (om social ställning o. d.) övergående i bet.: bemärkt, framskjuten. Den parlamentariska ledarens ornamentala ställning. Steffen ModEngl. 284 (1893). Sanningen är inte alltid ornamental. Sjöberg Horn Trad. 133 (1928). särsk. (i fråga om litterär framställning o. d.): som utgör l. utmärkes av utsmyckning(ar) l. stilprydnad(er); jfr ORNAMENT 3 a. 3SAH 13: 35 (1898). Ornamental poesi. BonnierLM 1949, s. 616.
ORNAMENTALISM 10104, r. [jfr eng. ornamentalism] om (konst l. konstuppfattning som visar benägenhet för l. dragning åt) ornamental formgivning. Roosval RomK 209 (1930). —
ORNAMENTALITET101004, r. [jfr eng. ornamentality] (mera tillf.) egenskapen att vara ornamental. Östergren (1934).
Spalt O 1324 band 19, 1950