| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OPPOSITION op1osiʃω4n l. -ωs-, äv. -itʃ-, l. 01— (åppositschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
I. förhållandet att vara motsatt l. motställd ngt; motsats, motsättning.
1) (tillf.; se dock a, b) i eg. bet., i fråga om belägenhet. Tummen har en .. rörlig mellanhandsdel, hvarigenom den kan ställas i opposition mot handens .. öfriga fingrar. 2NF 10: 1297 (1909). — särsk.
a) (fullt br.) astr. o. astrol. om den ställning (aspekt) som två l. flera himlakroppar intaga i förhållande till varandra, då de, betraktade från jorden, befinna sig mitt emot varandra (med en longitudskillnad av 180° o. därmed i motsatta astrologiska zodiaktecken); särsk. i fråga om till solens planetsystem hörande himlakroppar i förh. till solen l. till varandra; jfr KONJUNKTION 2, MOT-SKEN 3. Herlicius Alm. 1638, s. 34. Vid fullmåne säges månen stå i opposition till solen. Gyldén Astr. 26 (1874). Bergstrand Astr. 229 (1925).
b) (fullt br.) spelt. i schackspel: ställning karakteriserad av att båda kungarna (i slutspelet) stå på samma linje o. antalet fält mellan dem är udda (vanl. ett); särsk. i uttr. ha, äga o. d. opposition(en), om spelare: ha den fördel som ligger i att ha bragt kungarna i dylik ställning, vinna o. d. opposition(en), skaffa sig denna fördel. Frontal, diagonal, lateral opposition. HbiblSällsk. 2: 233 (1839). Carlén Capablanca Schack 94 (1937). Därs. 96.
2) († utom i b) bildl.: motsats (se MOTSATS, sbst.2 1), motsättning (se d. o. 3). En Republique i opposition emot monarchy. Serenius H 4 b (1734). Denna stora .. opposition emellan det osaliga Syndaståndet och det saliga Nådaståndet. Rydén Pontoppidan 182 (1766). En naturlig opposition mellan profitens och arbetslönens intressen. Bergstedt Clément PolEkon. 395 (1868). — särsk.
a) (†) om förhållandet att två (l. flera) färger kontrastera mot varandra, kontrast. Scheutz Ritk. 210 (1832). De djerfvaste oppositioner i koloriten. Nicander Hesp. 272 (1835).
b) log. förhållandet mellan två begrepp som icke kunna vara bestämningar till en o. samma sak; jfr MOTSATS, sbst.2 1 a. Kontradiktorisk, konträr opposition. Lutteman Schulze KantCrit. 269 (1799). Oppositionen säges vara kontradiktorisk, då det ena begreppet blott innebär förnekande af det andra. 2NF 20: 771 (1914).
II. om handlingen att göra motstånd samt i anv. som utgå från denna bet.
1) (†) motstånd (se d. o. 2). Emedan luftströmmen vid s-ljudet fordrar .. opposition på tungans öfre sida. Suomi 1845, s. 302.
2) handlingen l. värksamheten att opponera sig (jfr OPPONERA 5 b); motstånd (i sht i form av kritik, invändningar, protester o. d.) som från en meningsriktnings, i sht ett (politiskt) partis sida riktas mot en annan meningsriktnings önskemål l. strävanden o. d.; äv. i sådana uttr. som stå l. ställa sig i opposition mot ngn l. ngt, särsk.: (börja) göra motstånd mot o. med kritik angripa ngn l. ngt (jfr I 2). Göra l. resa opposition mot ngt. Det först framställda förslaget mötte stark opposition. Holm NSv. 86 (i handl. fr. 1693). (Indragningsmakten) kunde icke .. qväfva den opposition, som i pressen gaf sig uttryck. 3SAH 3: 448 (1888). Oppositionen växte allt mer och mer. Lundegård Stormf. 14 (1893). (Hans) opposition .. var .. så hetsig .. att den förfelade målet. Grimberg SvFolk. 8: 194 (1922). Oppositionen mot naturalismen. Strömberg ModFrLitt. 16 (1928). — särsk. (†) om enstaka invändning l. gensägelse l. protest; jfr 4 slutet. Man kunde tilläfventyrs här vilja giöra mig den opposition at (osv.). HSH 3: 190 (1713). Oppositioner emot Christendomen. Frey 1841, s. 261. Dahlgren Släktprof. 2: 55 (i handl. fr. 1847).
3) konkretare, om sammanfattningen av dem som opponera; särsk. polit. (ofta i sg. best.) om det l. de politiska partier som bekämpa regeringspartiet. Uti omröstningen var Prinsen af Wallis åter på Oppositionens sida. GT 1788, nr 33, s. 1. Oppositionen .. stundom kallad vänstern inom lantmannapartiet. SvRiksd. II. 17: 63 (1935). Varje parti åsyftar väl att en gång komma i regeringsställning och slippa att vara opposition. SvD(B) 1947, nr 267, s. 4.
4) om ngns framträdande ss. opponent vid en disputation (jfr OPPONENT a); äv. konkretare, om den av opponenten framförda kritiken. Skolordn. 1724, s. 2. Extra Opponenter (böra) äga fritt val att framställa sina oppositioner på Svenska eller Latin. BerRevElLärov. 1832, s. 76. Fahlcrantz Kyrkoh. 169 (1907). — särsk. (enst., †) om enstaka moment l. punkt i en dylik opposition; jfr 2 b. Topelius Dagb. 2: 274 (1836).
-KRETS. i sht i uttr. i oppositionskretsar. —
(II 2) -MAKARE. nedsättande, om oppositionslysten person. KarlstT 1895, nr 1702, s. 3. Grimberg VärldH 2: 119 (1927). —
-MAN, m. man som opponerar sig l. (i sht) som tillhör oppositionen. SC 1: 566 (1820). Samtiden 1872, s. 217. NoK 44: 65 (1925). —
(I 1 a) -TID. (numera knappast br.) astr. o. astrol. tid då opposition inträffar. Melanderhjelm Astr. 2: 236 (1795). Lindhagen Astr. 529 (1861). —
Spalt O 1052 band 19, 1950