Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NICKEL nik4el, ngn gg 32 (ni´ckel Weste; ni´ck’l Dalin), r. l. m. (Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 124 (1768) osv.), äv. (i sht i bet. 2 i koll. anv.) n. (Taube Inte 55 (1918; i bet. 2 a), Bolin o. Gustaver KemGymn. 267 (1932; i bet. 1) osv.); best. nickeln (Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 126 (1768) osv.) ((†) nickelen Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 124 (1768), Murberg FörslSAOB (1793)), ss. n. nicklet.
1) silvervit, ngt gulaktig, glänsande, svagt magnetisk metall besläktad med järn. AFCronstedt i VetAH 1754, s. 39. Ren nickel användes som elektrolytiskt överdrag på koppar och mässing; eljest mest i legeringar. Starck Kemi 221 (1931). — jfr ARSENIK-, ELEKTROLYT-, KOPPAR-, PULVER-, RÅ-, SVAVEL-NICKEL m. fl. — särsk. (†) i uttr. mineraliserad nickel, om nickelmalm. Rinman 2: 200 (1789). Anm. Ordet kunde i ä. tid äv. användas om arsenikkis, kopparnickel (se KOPPAR-NICKEL 1). Brander NatH 143 (1785). Retzius Min. 356 (1795).
2) om föremål av nickel; utom i a, b bl. koll. Siwertz Varuh. 53 (1926; om klockor av nickel). — särsk.
a) (i sht ngt vard.) om mynt av nickel; företrädesvis koll. (Slovakgossarna) svärma omkring restauranterna ute i det fria, där de uppfånga en eller annan nickel. Henriksson Tyskl. 269 (1901). (Du får) sträcka upp händerna så att jag kan plocka nicklet ur dina fickor. Taube Inte 55 (1918). Ekelund Haanpää Hemf. 106 (1927).
b) (starkt vard.) bildl., i uttr. inte en l. ett nickel, inte ett kopparöre, inte ett dugg, inte ett kofen, ingenting alls. Barthel Sill 25 (1929).
-ARSENIKGLANS~1002. (numera knappast br.) miner. arseniknickelglans, gersdorffit. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 186. SvUppslB (1934). —
-ARSENIKKIS~1002. (numera knappast br.) miner. arseniknickelglans. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 187. 2NF (1913). —
-BLOMMA, r. l. f. (nick- 1785. nickel- 1790 osv.) miner. vattenhaltig förening av nickel o. arsenik som uppkommit gm förvittring av andra nickelmineral o. bildar överdrag på dessa; jfr blomma, sbst. 5 h. Brander NatH 143 (1785). —
-BRONS. (föga br.) legering innehållande koppar, nickel, tenn o. zink. Ekbohrn (1904). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 156. —
-FÄLLNING. särsk. konkret: på galvanisk väg åstadkommen utfällning av nickel; särsk. boktr. om kopparfällning som förnicklats för ökning av livslängden. NordBoktrK 1910, s. 383. HantvB I. 7: 142 (1939). —
-FÄRGAD, p. adj. som har samma färg som nickel. Ett nickelfärgadt glas. Berzelius Blåsr. 167 (1820). —
-GLANS. (numera knappast br.) miner.
-JÄRN. (numera mindre br.) legering av järn o. nickel. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 186. SFS 1916, s. 1145. —
-KANNA. kaffe- l. tekanna av nickel. —
1) mineral innehållande en förening av nickel o. svavel, hårkis, millerit. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 208. SvUppslB (1934).
2) om förening av nickel o. arsenik; i uttr. röd, vit nickelkis. 2NF 19: 933 (1913). SvUppslB (1934). —
-KOPPAR. (numera knappast br.) legering bestående (huvudsakligen) av nickel o. koppar. JernkA 1859, s. 354. 2UB 5: 469 (1902).
Ssg (metall.): nickelkoppar-zink. (knappast br.) legering av nickel, koppar o. zink, nysilver. 2UB 5: 469 (1902). —
-KUNG. (†) metall. = -regulus; jfr konung, sbst.1 6 a. Bergman Jordkl. 2: 323 (1774). VetAH 1790, s. 88. —
-LEGERING. metall. konkret: legering bestående av nickel o. ngn annan metall. JernkA 1821, s. 136. —
-LÖSNING. kem. konkret; jfr lösning, sbst.2 4. Nickelns utfällande ur nickellösningar. Keyser Kemien 2: 575 (1874). —
-MANTLAD, p. adj. om projektil för gevär o. d.: försedd med mantel (se d. o. 2 g) av nickel. SD(L) 1896, nr 139, s. 1. —
-OXID. kem. kemisk förening av nickel o. syre; numera huvudsakligen om dylik förening med trevärd nickel; jfr -oxidul. FKM 3: 159 (1810). Starck Kemi 221 (1931). —
-OXIDUL. kem. kemisk förening sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. Keyser Kemien 2: 577 (1871). Nickelpläteradt järn. JernkA 1894, s. 71. —
-SKÄRSTEN~02 l. ~20. metall. om (den huvudsakligen av svavelnickel bestående) produkten av skärstenssmältning av nickelmalm; jfr -sten. VetAH 1754, s. 44. Keyser Kemien 2: 575 (1871). —
(jfr 2 a) -SLANT. —
-STÅL. metall. stål med nickel som (viktigaste) legeringsämne. Eneberg Karmarsch 2: 44 (1859). jfr krom-nickelstål.
-VARA, r. l. f. handelsvara av nickel; äv.: förnicklad metallvara; i sht i pl. —
-VÄRK, n. industriell anläggning för (brytning av nickelmalm o.) framställning av nickel ur malm. JernkA 1876, s. 99. Kleva nickelverk. Göth Bergsråd. 27 (1925).
1) miner. mineral innehållande en förening av arsenik o. nickel, kopparnickel; jfr nickel-kis 2. HSjögren Min. 79 (1880).
2) (numera knappast br.) metall. legering av koppar, nickel o. zink, nysilver. TT 1901, M. s. 39. HantvB I. 8. 2: 237 (1940).
Spalt N 533 band 18, 1947