Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NAGEL na4gel, sbst.1, r. l. m.; best. -n (Brauner Bosk. 14 (1756) osv.) ((†) nagelen IErici Colerus 2: 66 (c. 1645), PH 6: 3863 (1755); naglen Lucidor (SVS) 39 (c. 1670), Adlerbeth HorOd. 15 (1817)); pl. naglar (Arvidi 136 (1651) osv.) ((†) naglor RelCur. 9 (1682); näglar (neg-) (äv. att hänföra till sg. nägle) 2Saml. 4: 15 (1598), Münchenberg Scriver Får. 133 (”203”) (1725); jfr Hof DialVg. 53 (1772); nägler (äv. att hänföra till sg. nägla) 5Mos. 21: 12 (Bib. 1541), Möller (1745, 1755; under onglée); jfr Hof DialVg. 52 (1772); näglanar (neg-, -ann-), pl. best. FormPuerColl. B 5 b (1559, 1579), KyrkohÅ 1902, MoA. s. 78 (1597)); förr äv. NÄGLE, r. l. m.; best. -en (Forsius Min. 31 (c. 1613)); pl. -ar (äv. att hänföra till sg. nagel, jfr ovan); förr äv. NÄGLA, r. l. f.; pl. -or (Ekeblad Bref 2: 366 (1663)) l. -er (jfr ovan).
1) tunn (genomskinlig) hornplatta på översidan av fingrarnas o. tårnas yttersta falanger; ofta med särskild tanke på den främsta, fritt framskjutande delen av denna hornplatta. Långa, smutsiga naglar, vanl. om naglar vilkas främsta del är lång resp. smutsig (på insidan). Klippa naglarna, klippa av den främsta kanten av naglarna. Inväxt nagel, se INVÄXA b. Bita l. tugga (på) naglarna, ofta ss. tecken på villrådighet, förlägenhet o. d. VarRerV 6 (1538). (Tatarernas) hustrur swarta altijd sina näglar på fingren. Petreius Beskr. 1: 36 (1614). Olycka, Håår och Naglar, wäxa hwar dagh til. Grubb 612 (1665). Peter stod alldeles stel av spänning och tuggade sina naglar. Siwertz Sel. 1: 28 (1920). — jfr BLÅ-, FINGER-, KART-, LILLFINGERS-, LILLTÅ(S)-, TUM-, TÅ-NAGEL m. fl. — särsk.
a) (†) i vissa uttr. som anspela på nagelprovet. Alt (vinet) är uthe till een tåhr (dvs. till sista droppen) / See Naglen (dvs. se på nageln). Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). Coræbus. .. Lätt see, drack tu uth alt slätt? Bacchis. På nagel, sij här, på almodigt sätt. Moræus Schonæus 414 (c. 1685).
b) (numera bl. tillf.) ss. måttsord; äv. bildl.; förr äv. i uttr. en nagels lång, så lång som en nagel; jfr NAGEL-BREDD, -LÅNG, NAGELS-MÅN. Ett Såår som hans hustru hade i huffwudett widh pass en nagellz långt. SthmTb. 10/3 1589. Cavallin Herdam. 3: 351 (cit. fr. 1724; bildl.). — särsk. (†) i förbindelse med nekande sats för att beteckna ngt ytterst obetydligt: det minsta, ett jota, ett dugg, ett dyft. Icke så myckitt en nagell wärdt är. SthmTb. 10/1 1588. Fast iag aldrig finge arfwa en nagel efter min härf (dvs. herr far) så håpas iag wäl at (osv.). Horn Lefv. 95 (c. 1657; rättat efter hskr.). (Efter den avlidne finnes) ingen egen Gårdh eij heller Sölfwer en Nagel. BoupptSthm 1672, s. 449 b, Bil. Brädet är icke en nagels mån bredare än bjelken. Murberg FörslSAOB (1793).
c) [jfr lat. in l. ad unguem, noggrant, punktligt] (†) bildl., i uttr. på nageln, äv. på sin nagel, exakt, precis, på pricken; jfr NAGEL-GRANT. All Fägringz Roosz måt han (dvs. friaren) wäl kunna på sin Nagel. Lucidor (SVS) 125 (1669). Hela uniformen .. kostar, efter min uträkning, på nageln lika mycket med hvad Westergöthland kan vara värdt i goda år. CFDahlgren 4: 18 (1824).
d) (tillf.) i uttr. på nageln nära, ytterst nära. Det var på nageln nära, att han dog av den titten. Munsterhjelm Trapperl. 2: 50 (1921).
e) (†) i det bildl. uttr. suga ngt undan sina egna naglar, hämta ngt ur egen fatabur; hitta på, fantisera ihop ngt; jfr FINGER 1 e. LPetri 2Sänd. 220 (1564).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) klo (hos fåglar). Alla naglarna (hos stormsvalan) äro svarta, smala och jämnstora. VetAH 1745, s. 95. — särsk. [efter motsv. anv. i nylat. av lat. unguis, nagel, klo] bildl., om klo (se KLO, sbst.1 5) hos vissa växter. Man skal plocka .. (rosornas) Blomster tilhopa, ifrån then stoora knopp, och .. skära the hwijta små nägler aff, som sittia vnder Blomstret. Månsson Åderlåt. 124 (1642). BotN 1905, s. 92.
3) [jfr ä. d. nagl, nægl, nor. nagl, t. nagel, lat. unguis i samma anv.; med syftning på likheten med en nagel] veter. hos vissa husdjur, i sht häst: hinna som från ögonvrån breder ut sig över ögat, framfall av blinkhinnan; äv. om samling av var på ögats hornhinna; stundom, i sht i sg. best., övergående i bet.: inflammation i blinkhinnan. VarRerV 17 (1538). Om hinna på Ögat (hos boskap). .. Man kunde wäl låta uthskära thenna Nagelen uthaff Ögat, aff någon förståndig som thet tilförena brukat hafwer. IErici Colerus 2: 66 (c. 1645). Hinna på Ögat eller Nageln (hos får) fördrifves med et Pulfver. Brauner Bosk. 14 (1756). Att skära nagel, såsom det kallas, .. betager hästen en del som hörer till ögonglobens skydd. Florman Hushållsdj. 178 (1834). Landsm. II. 5: 10 (1881). — särsk. (†) i fråga om människor: (grå) starr(?); jfr HINNA, sbst. 1 b. Hiärne Suurbr. 63 (1680).
4) [möjl. eg. till NAGEL, sbst.2, efter Vulg. 4Mos. 33: 55: quasi clavi in oculis, liksom spikar i ögonen] bildl., i uttr. nagel i ögat, om (ngn l.) ngt som är till förtret l. hinder o. d. för ngn; vanl. i uttr. vara ngn en nagel i ögat l. vara en nagel i ögat på (äv. för) ngn. Götheburg stad är een nagell i ögat för Juthen. RP 8: 103 (1640). (Advokaten) var en nagel i ögat på de så kallade bondadvokaterna. Carlén Köpm. 2: 144 (1860). Det var säkerligen Brask en nagel i ögat, att (osv.). SvKyrkH 2: 492 (1941).
Ssg: nagelbands-vatten. för manikyr. —
-BEN.
1) (mindre br.) anat. om benet i yttersta fingerresp. tåfalangen (på vilken nageln sitter); äv. om motsv. ben hos djur. Sönnerberg Loder 174 (1799). Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 87.
2) [jfr t. nagelbein, eng. nailbone; formen hos detta ben påminner om en nagel] (knappast br.) anat. om viss del av ögonhålans inre vägg, tårben. SvMerc. IV. 2: 325 (1758). SvTyHlex. (1851). —
-BETT. (-bit) [jfr d. neglebid, nor. naglebit] (i vissa trakter) = -språng. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 77 (om förh. c. 1850; i Jämtl.). —
-BILDNING. anat. särsk. konkret; i sht om sådana hornbildningar (t. ex. klor) som motsvara naglarna. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 140. —
-BORSTE. (mindre) borste för borstning av naglarna o. händerna vid tvättning. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 33. —
(jfr 1 b) -BREDD. (nagel- 1923 osv. nagels- 1819 osv.) en nagels bredd; ofta bildl. Jag är mera rädd om en nagelsbredd af min själ, än om hela min kropp. Stiernstolpe DQ 4: 91 (1819). TurÅ 1923, s. 192. —
-BÄDD. anat. om det (av nagelvallarna begränsade) parti av ett finger resp. en tå på vilket nageln vilar. Hygiea 1856, s. 110. —
-BÖLD. (nagel- 1640 osv. nagle- 1652—1694 (: Naglebördzgräs)) med. böld vid l. under en nagel. Linc. (1640).
Ssg (†): nagelbölds-gräs. växten Draba verna Lin.; jfr nagel-gräs 1, -ört, sbst.1 1. Bromelius Chl. 79 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 28 (1716). —
-FALS. anat. om den ränna som den inre delen av nagelvallarna bildar mot nagelbädden (o. i vilken nagelns sidorand är infattad). UpsLäkF 1869—70, s. 99. —
-FARA, v. -ing. (nagel- 1538 osv. nagle- 1620—1635) [jfr nor. naglefare, anslutet till nagel, sbst.2: undersöka ett redskap o. d. för att se om naglarna (spikarna) sitta fast] undersöka med största noggrannhet, in i minsta detalj (jfr nagel-grant o. uttr. på nageln, se nagel, sbst.1 1 c); anträffat bl. (i sht i skriftspr. l. ngt skämts.) med avs. på person l. ngns prestationer o. d.: noga granska, skärskåda; kritisera, gå till rätta med; äv.: genomforska (ngt); förr äv. i uttr. nagelfara med ngn l. ngt. Thet wille her bliffua förlongt .. nagelfara huart ord så grant. LPetri Wijgd. B 1 b (1538). Emädan iag .. icke kunde meer än 2 kistor (med gamla dokument) wäl nagelfara. Schück VittA 2: 269 (i handl. fr. 1670). Sekr. utskottet .. visade .. god lust att nagelfara med fredssluten 1719. Malmström Hist. 1: 236 (1855). Man nagelfor öfverlägset med de akademiska lärarne. Söderhjelm Runebg 1: 121 (1904). SvFolket 12: 191 (1940). (†) At efterse och nagelfara, huru Landbönderne skötte mina Frälse-hemman. VetAH 1769, s. 261. särsk. [rörande den aktiva bet. jfr t. ex. nog-räknad] (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: noggrann; ss. adv.: noggrant, noga. At så noga och nagelfarit hvar bok framtaga och beskåda. VDAkt. 1760, nr 307. Sådant folck som i indifferente saker äro ganska nagelfarne ock skarpsynte. Därs. 1769, nr 39.
Avledn.: nagelfarare, m.||ig. (mera tillf.) person som nagelfar ngn l. ngt, sträng granskare. Crusenstolpe Ställn. 11: 18 (1845). SvD(A) 1931, nr 325, s. 32. —
-FORMIG. formad ss. en nagel. —
-GRANT, adv. (nagel- 1733. nagle- 1667) [jfr uttr. på nageln (se nagel, sbst.1 1 c)] (†) noga. Icke heller frågar jagh så naglegrantt der effter aldenstund (osv.). VDAkt. 1667, nr 401. Dalin Arg. 1: nr 31, s. 7 (1733; uppl. 1754: lag-grant). —
-GRÄS.
(3) -KRUT. [efter t. nagelkraut, åsyftande växtens användning mot nagel i ögat] (†) örten Hieracium pilosella Lin., gråfibla; jfr krut, sbst.1 Linc. (1640; under sanguinarius). —
-KÄLL, r. l. m. [sv. dial. nagelkäll, m.; senare leden samhörig med kall, adj.] (i vissa trakter) = -språng. Hygiea 1863, s. 47 (fr. Värml.). —
-LIKNANDE, p. adj. —
(jfr 1 b) -LÅNG. (nagel- 1832 osv. nagels- 1776) (mera tillf.) jfr nagel, sbst.1 1 b. VetAH 1776, s. 65. Hartman Fl. ciii (1832). —
-POLERARE, r. l. m. mer l. mindre spolformig liten (trä)-stomme överklädd med (sämsk)skinn o. avsedd för polering av naglarna. PriskurKMLundberg 1899, s. 98. —
(jfr 1 a) -PROV. [efter t. nagelprobe] handlingen att stjälpa om ett urdrucket glas mot (vanl. vänstra) handens tumnagel för att visa att icke en droppe finns kvar (som kunde falla på nageln). Göra nagelprovet. Wikforss 2: 206 (1804). Hasselblad BergslVärml. 42 (1929). Östergren (1932). Anm. I vissa ordböcker anges ordet äv. betyda: dryckesprov vid vilket man sätter fingret på ett visst ställe på dryckeskärlet (motsvarande en viss kvantitet av den islagna drycken) för att försöka att i ett drag dricka ur det ända dit; jfr nagel, sbst.2 a. Dalin (1853). Östergren (1932). —
-ROT. (nagel- 1734 osv. nagle- 1578) [fsv. naghlo röterno, pl. best. (SkrUppb. 292); jfr isl. naglsrót]
2) oeg.
a) (föga br.) om nagelbandet. Se nu på de här nagelrötterna, som växa ner öfver halfva nageln. Lundegård Prom. 1: 91 (1893).
b) om små uppflisningar av huden på l. invid nagelfalsen (som kunna orsaka sårnad l. inflammation); uppfransning av nagelfalsen. Möller (1745). STSD(A) 1935, nr 265, s. 15. —
-SKIVLING. [jfr -svamp 1] bot. svamp hörande till släktet Collybia Fr.; särsk. om Collybia esculenta (Wulf.) Fr., nagelsvamp; i pl. äv. om släktet Collybia. Fries Svamp. 22 (1862). Strömbom Svamp. 21 (1881). Romell Lindblad 42 (1901). —
-SKÅRA. (i fackspr.) den lilla skåra i en pännknivs blad i vilken man sätter tumnageln för att öppna kniven. —
(3) -SKÄRNING. (förr) veter. operation varigm blinkhinnan avlägsnades (på hästar o. andra husdjur). Lundberg HusdjSj. 205 (1868). —
-SNITT. (i fackspr.) ornament på trä, bestående av med håljärn gjorda korta uttag vilka ha en form som om de utförts med nageln. SvKulturb. 1—2: 100 (1929). —
-SPETS. (gm klippning o. d. åstadkommen) spets på nagelns fritt framskjutande del; äv. allmännare, om nagelns fria framkant. SvLitTidn. 1814, sp. 132. —
-SPINNARE, m. l. r. [jfr t. nagelspinner o. nagelfleck; på varje vinge finns en liten vit fläck påminnande om en nagelfläck] entomol. fjärilen Aglia tau Lin. 2NF 22: 696 (1915). —
-SPRICKA, r. l. f. [jfr sv. dial. (Finl.) nagelspricka] (i vissa trakter) = -språng; jfr -spräck. Siwertz JoDr. 5 (1928). —
-SPRÅNG. smärta i fingertopparna (under naglarna) på grund av ömkylning; äv.: nagelböld. Linné Diet. 1: 75 (c. 1750). Dens. GenMorb. 26 (1763; om böld). Östergren (1932). —
-SPRÄCK l. -SPRÄCKA, r. l. f. [jfr sv. dial. (Finl.) nagelspräck, -spräcka, nor. neglesprekk] (i vissa trakter) = -språng. Linc. (1640; under frigus). Engström Milst. 106 (1929). —
-SPÄRRA, r. l. f. (i Finl.) liten del av (huden vid) nagelns sidokant som rivits upp, men icke lossnat. Topelius Vint. II. 1: 62 (1850, 1881). —
-SVAMP.
1) [jfr t. nagelschwamm; sannol. åsyftande hattens likhet (till storlek o. form) med en nagel] bot. = -skivling; äv. i uttr. bredskivade nagelsvampen, om Collybia esculenta (Wulf.) Fr. Fries Ordb. (c. 1870). Strömbom Svamp. 21 (1881).
2) med. om vissa svampar som kunna växa i naglarna (o. som då orsaka kartnagel). Wretlind Läk. 1: 125 (1893). —
-SÖM, r. l. m. med. om den smala hudstrimman under nagelns främre (fria) kant. 2NF 19: 384 (1913). —
-TAG. (†) = -skåra. Eneberg Karmarsch 2: 650 (1862). -TRÅNG, n. svullnad o. inflammation förorsakad av inväxt nagel. Lind (1738). —
-VALL. anat. om den vallformiga förhöjning som omger nagelns inre (bakre) sidor. UpsLäkF 1869—70, s. 97. —
-ÖRT, sbst.1 bot.
1) till 1: växten Draba verna Lin., rågblomma; äv. allmännare, om (växt tillhörande) släktet Draba Lin.; jfr nagelbölds-gräs. Linc. (1640; under paronychia). Fries Ordb. (c. 1870; om släktet Draba). jfr grå-, lapp-, lund-nagelört.
-ÖRT, sbst.2 [jfr sv. dial. nagelòrst, nagelrot (Hälsingl.), nagelörta, nagelrot (Ångermanl.), nagelärt, nagelsprång, nagelört, f., -örte, n., nagelband (Finl.)] (†) = -rot 2 b. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
B († utom i -bredd): NAGELS-BREDD, -LÅNG, se A. —
(jfr 1 b slutet) -MÅN, m. i uttr. icke en nagelsmån, icke det ringaste, icke ”en tum”; bildl. Att så frampt ther vthaff (dvs. av den heliga skrifts ord) ey kunde bewijsas honom (dvs. Luther) någon Willfarelse, wille han ey en Nagelsmon träda ifrå sin lära. ACanuti ESkytte F 2 a (1642).
C (†): NAGLE-BÖLD, -FARA, -GRANT, -ROT, se A.
Spalt N 21 band 18, 1946